Telefonsamtalet skulle kunna utgöra en del av svaret på frågan: kanske talade jag med Tore då också, för 40 år sen, då bodde vi faktiskt grannar. Kanske stod vi i skuggan av en hundraårig lind och diskuterade om vår orkester, ense eller oense.
Orkestern hette Sound of Music på den tiden, en månad tidigare hade vi gjort vår första turné till konsthallarna i Lund och Göteborg, få begrep vad vi var ute efter med vår naivistiska, pastischerande popestetik. Desto fler var ense om att jag inte kunde spela trummor. Det kan för övrigt ha hänt att vi repeterade i Tores ateljé i Hagalund den 3 maj.
Hur ska jag kunna minnas den där dagen 1968, jag har ju aldrig fört dagbok? Jag brukar förlita mig på almanackorna Louise sparat sedan 1967 - men just den från 1968 är tidstypiskt men förtretligt borta. Jag får fortsätta med att föreställa mig vad jag kunde ha gjort.
Varför just den 3 maj? Därför att majrevolten i Paris började den dagen, svarar redaktionen. Men det visste jag nog knappast då. I DN dagen därpå ägnas en liten notis åt stängningen av Sorbonne och gatustrider mellan polis och studenter. Desto mer fanns det att läsa och se från "Slaget om Båstad". "Vilka är demonstranterna?" frågade sociologen Herman Schmid passande nog på kultursidan, där han beskrev en välutbildad, engagerad men politiskt maktlös ung generation. Dagen därpå kom DN:s sportchef R:et Eklöw med sitt beryktade svar: "Skäggiga och långhåriga saker."
Den 3 maj 1968 är alltså en märkesdag också i den svenska vänsterns historia. Men jag var inte där, i Båstad, inte då och inte 1975 heller, när det gällde att stoppa Davis Cup-matchen mot Chile. Fast den gången var jag på väg, men fick örsprång och måste stanna hemma.
Den 3 maj, vad kan jag ha gjort? Jag bör ha ringt Elisabet, min hustru, och gratulerat henne på födelsedagen. Ett känsligt samtal, för bara några veckor tidigare hade jag lämnat henne och våra två barn för att flytta ihop med Louise. En privat angelägenhet kan tyckas, men någonting hade det nog också med tiden att göra, med omprövningar och uppbrottsförsök på alla plan: politiska, ideologiska, sociala, personliga.
Snart skulle de flesta jag kände ha skilt sig. "Allt var liksom i rörelse", så har jag beskrivit den här tiden i en Blå Tåget-sång. Men mycket var en enda röra, med svek och skuld som frihetskänslans skuggsida. Det är inte alldeles smärtfritt att försöka minnas.
Till det första Louise och jag gjorde tillsammans hör att gå i ett demonstrationståg. Det var mitt första, med undantag för någon marsch mot atomvapen i början på 60-talet. Men nu handlade det om Röd Front 1 maj, från Humlegården till Hakberget. 4.000 demonstranter. Rytteri och 150 poliser stod beredda vid Djurgårdsbrons fäste, om tåget skulle avvika från den anvisade marschrutten.
Men allt gick lugnt till, de röda fanorna fladdrade, de antiimperialistiska slagorden skallade, framme vid Hakberget talade KFML:s Bo Gustafsson. "Vad som nu behövs är ett marxist-leninistiskt parti grundat på Mao Tse Tungs tänkande, tack vare vilket framtiden trots allt ter sig ganska ljus för all världens folk. Monopolkapitalet är en papperstiger. En proletariatets diktatur måste skapas" (sa han enligt DN).
Jag rycktes med av solskenet, vårbrisen, den starka gemenskapskänslan. Jag kunde också utan vidare dela vreden mot USA:s krigföring i Vietnam, liksom stödet för de antimperialistiska befrielserörelserna. Men av vare sig Marx, Lenin eller Mao hade jag nog dittills inte läst ett ord. Mina ideologer var helt andra: Marshall McLuhan, Öyvind Fahlström, John Cage, Bob Dylan, Andy Warhol, Beatles, Rolling Stones etc. Men det är möjligt att jag den 3 maj satt och läste "Kommunistiska manifestet" - Louise hade det. Det var bråttom nu.
Eller om jag gick på någon utställning? På Moderna museet pågår en utställning som passande nog hette "Revolutionens språk" med internationella affischer, den minns jag ingenting av. Men jag kommer ihåg "Det vita våldet" på Doktor Glas, där konstnären och DN-kritikern Torsten Bergmark med expressionistisk furia gestaltade förtrycket av de svarta.
Bio? Nej, det är just ingenting som verkar lockande. "Sound of Music" (som vi lånat orkesternamnet från) går på tredje året. Det är mycket mjukporr. Och stripklubbar: "Nakenvallen bruten" utlovar Sexus.
Inte heller kan jag ha gått på teatern, att döma av kvällens repertoar. Stadsteatern har premiär på Brechts "Man som man", i regi av Sten Lonnert och med Christer Boustedts musik, men det är dagen därpå. Ett gästspel av Dario Fo är på väg. Narren repeterar Ulf Oldbergs Vietnampjäs "Fabeln om tjuren, hunden och katten", som ett steg mot en mer agitatorisk teaterform.
Knappast musik. På Cirkeln spelar Mecki Mark Men, men dem har jag hört tillräckligt förut. Kanske köpte jag biljetter till The Fugs på Folkets hus den 10 maj. Det redan legendariska undergroundbandet från New York hörde till våra förebilder - vi skulle göra en intervju med Ed Sanders och Tuli Kupferberg för Bonniers litterära magasin.
Teve då? Den enda kanalen visade på kvällen "Soffan" med Robert Broberg, en östtysk kriminalserie, en testsändning i färg av en August Blanche-pjäs. Inte särskilt lockande. Men nyhetssändningen innehöll säkert dramatiskt uppfordrande bilder från Båstad.
Kanske befann jag mig i själva verket i Göteborg den 3 maj? Sedan årsskiftet hade jag varit redaktör för den Göteborgsbaserade konsttidskriften Paletten. "Troligt är att det stundar bistra tider för den redan nu hårt prövade traditionella konstuppfattningen" skrev Svenska Dagbladets konstkritiker Stig Johansson. Han blev någorlunda sannspådd: mitt första nummer ägnade jag i huvudsak åt happenings, skivomslag, lightshows och diverse annat som hade med samtiden men knappast på gallerierna att göra.
Fast i tidskriften fanns ingenting om politik: i min krets - i trakten av den besynnerliga orkestern - hörde det fortfarande till att misstro traditionella politiska ideologier. "Engagemang" hette en av våra tidiga sånger, som ironiserade över engagemangskravet (senare omdöpt till det mer marxistiskt korrekta "Alienation").
Om jag var i Göteborg - där jag huserade Palettens redaktion i en provisoriskt möblerad lägenhet - är det möjligt att jag den 3 maj satt och skrev brev till Carl Andre, Don Judd, Sol LeWitt, Robert Morris och andra numera berömda "minimalister". Mitt andra nummer skulle präglas av deras demonstrativt nollställda konst. Men mycket kom emellan, majrevolten i Paris, kårhusockupationen i Stockholm, den polisockuperade Biennalen i Venedig, mycket som ställde konsten på en ny ända. Minimalisterna från New York fick vänta till nästa nummer - och då dela plats med Folkets ateljés agitoriska affischer.
Men om jag inte var i Göteborg? Då satt jag nog i samma rum som nu, 40 år senare. Jag ser mig om i rummet - ingenting av möblemanget från den tiden finns kvar. Förutom kistan från 1600-talet och golvuret från 1700-talet, men i deras perspektiv är fyra decennier en gäspning. Då var matbordet ett inflyttat trädgårdsbord, skrivbordet en bräda stöttad av tegelstenar och folieinsvepta kaffeburkar. Sen har de kommit och gått: bord, stolar, soffor, lampor, skåp, mattor. Fast på senare år är det som om möblemanget kommit till ro.
Hur är det med min egen möblering: vad har jag själv flyttat ut eller in genom åren av föreställningar, övertygelser, stilideal? En del har fått gå till tippen. Men de flesta finns nog kvar, modernistiska såväl som marxistiska, lite slitna i mitt inre, röktonade rum.