Och så kommer hon. Barnet. Och - svisch - 200 år tillbaka i tiden

Ända sedan min dotter föddes för snart fem år sedan har jag försökt förstå vad det är som händer. Vad gör hon med mig? Vad innebär hennes ankomst? Har hon kommit för att upphäva inte lagen, men väl drömmen? Min personliga dröm, hela vår kulturs dröm: drömmen om frivillighet. Drömmen om att vi skapar vårt öde, väljer det. Är hon här för att omkullkasta den drömmen?

Det finns ju så mycket vi kan göra i dessa dagar. Vi behöver inte alls bo där vi föddes eller välja vår faders yrke. Vi behöver inte fortsätta vara gifta med någon som inte längre ger oss det vi vill ha. Vi behöver inte fortsätta arbeta med något som inte längre känns utvecklande. Vi kan alltid dra vidare, hitta något bättre. Vi bestämmer själva.

Och så kommer hon. Barnet. Och - svisch - 200 år tillbaka i tiden. Jag vadar i något förmodernt. Jag väljer inte mitt barn. Hon väljer inte mig. Inget kontrakt ligger till grund för det vi har, det vi tvingas att ha. Det finns ingen frivillighet. Det finns ingen frihet. Det finns ingen utväg.

Det finns: jag födde henne, jag bytte blöjor på henne, jag ammade henne, jag lagar mat åt henne. Det finns: vi delar dagar.

Men det finns inte: jag slutar vara din mamma. Det som annars alltid är närvarande i moderna relationer - avtalet, räkningen, plus och minus och summa summarum jag går eller jag stannar. Borta nu. Den totala kärlek som många nyblivna föräldrar vittnar om, handlar den egentligen om det totala åtagandet?

När barnet kommer upphäver hon genom sin blotta existens en av den moderna världens mest älskade berättelser: berättelsen om att du meriterar dig till din plats, dina positioner, ditt värde. 3 kilo tung, 50 centimeter lång, ett skrik. Och vi begär inget mer. Vi kräver ingen prestation. Vi säger aldrig upp kontraktet; det finns inget kontrakt. Så det är egentligen en totalt förlegad relation, den mellan ett barn och en mamma eller en pappa.

Men vi vill väl ha den sådan? Eller skulle vi även här önska oss den frihet vi åstundar på alla andra plan i livet? Skulle jag önska att jag kunde säga: nej, hon motsvarar inte mina krav på en dotter. Hon ger mig inte det jag behöver. Så jag går nu. Nej, jag tror inte det. Här vill vi dra ett streck för den moderna meritokratin; ingen ska behöva prestera för att få vara någons barn.

Kanske var det denna otidsenliga rest av helighet mitt i det moderna som gjorde att reaktionerna blev som de blev när Per Gunnar Evander i vintras skrev en roman om sin ena döda dotter och av sin andra levande dotter anklagades för historieförfalskning. Männi­skor, även en del av våra mest estetiskt finstämda litteraturkritiker, var upprörda. En pappa lämnar ut sin dotter, en pappa ljuger! Plötsligt kunde man nämna ansvar och litteratur i samma mening, som om de hade med varandra att göra. Tankarna på litteraturen som ett frirum, på det estetiskas autonomi, på att litteraturen gör sin största tjänst genom att inte tjäna någonting utanför sig själv - plötsligt var sådana tankar uttalade med betydligt lägre tonfall än vad som är brukligt i sådana här sammanhang.

När en man som Michel Houellebecq några år tidigare skrev om hur glad och kåt hans lilla billiga hora i Thailand var var det betydligt svårare att vara moraliskt upprörd och samtidigt passera som en någotsånär litterärt giltig person. Det kan naturligtvis ha att göra med att de allmänna kulturvindarna blåser annorlunda i dag, men det kan också ha att göra med att vi håller en fars relation till sitt barn lite högre än vi håller andra, kontraktsmässiga och därmed moderna, relationer.

Om det sista är fallet, vad betyder det i förlängningen? Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet - alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut