Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Och störst av allt är kärleken

Foto: Yasin Akgul

Också nästa år kommer miljoner människor att fly för sina liv. Om vi ska vända världen åt en annan riktning måste vi lyda livets verksamma princip: bekräftelse och kärlek. Det skriver Theodor Kallifatides inför det nya året.

Foto: Beatrice LundborgÅr 1941 satt min far på de dödsdömdas avdelning i fängelset i Sparta med den vanliga anklagelsen: kommunist. Det var någon eller några i den by där han hade verkat som lärare i närmare 15 år, som hade angivit honom.

De tyska förhörsledarna skydde inga medel. De misshandlade honom systematiskt med taggtråd, hela hans kropp var en blödande trasa. Ovanpå detta kom skenavrättningarna. Klockan fem på morgonen hämtades han tillsammans med några andra, de fördes ut på fängelsegården, ställdes mot en mur med förbundna ögon, befälet beordrade eld och skotten small, men de var lösa.

En kort stund visste man inte om man levde eller om man var död. Några av kamraterna miste förståndet. Far hade kommit på något. Han stod framför exekutionsplutonen på ett ben, som en trana. Om benet föll, då skulle han veta att han var träffad.

Vi måste lära oss att helt rationella kommer vi aldrig att bli. Därför att vi har en kropp som längtar, som åtrår, blöder och gör ont.

Han hade nämligen förbjudit sig själv att dö. Varför? Det sa han aldrig till mig, bara till mamma.

”Jag hade en treårig son hemma, som väntade på mig.”

Jag var den treåringen. Pappa återvände till oss. Två av hundra hade överlevt tortyren, svälten, smärtan och skenavrättningarnas galenskap.

Jag hade räddat hans liv. Eller kärleken hade räddat hans liv.

När min egen son var åtta år gammal ställde han mig inför den mest självklara och mest plågade fråga.

”Pappa, älskar du mig?”

Han satt i baksätet i bilen. Vi körde hem efter en fotbollsmatch. Vad hade fått honom att ställa frågan? Vad hade jag gjort? Hade jag suckat besviket efter en dålig passning, hade jag tittat åt ett annat håll?

Jag kunde inte svara honom på en lång stund eftersom jag först måste sluta skaka inombords. Jag andades tungt, jag flåsade.

Kärleken väger väldigt tungt ibland.

Min dotter däremot hade inga problem med min kärlek när hon var åtta år gammal. Jag råkade en dag höra hur hon skröt för sina jämnåriga väninnor att hon kunde linda mig kring sitt lillfinger.

”Jag har en sådan makt över min pappa att jag blir rädd”, sa hon vidare ganska bekymrad.

Hon hade också upptäckt kärlekens tyngd, fast från ett annat håll. Att vara älskad.

Det må hända att vi har kämpat oss till många och stora friheter. Men det finns alltid en gräns. En naturlig och oöverstiglig gräns. Den andra människan. Det är där, inför den Andre, som vår mänsklighet ska bestå provet.

Ingenting driver en människa så skoningslöst mot den ursinniga vreden och det besinningslösa hatet som hopplösheten.

I dessa grymma tider ska vi inte glömma att den verksamma principen i livet är behovet att bekräfta och att bekräftas, att älska och att bli älskad. Också de mest omänskliga gärningar gör vi för att vinna någons gunst, för att någon ska nicka bifall.

Det ursäktar ingenting. Men om vi ska vända världen åt en annan riktning måste vi lyda livets verksamma princip: bekräftelse och kärlek. Vi måste lära oss att helt rationella kommer vi aldrig att bli. Därför att vi har en kropp som längtar, som åtrår, blöder och gör ont.

Just nu flyr miljoner människor för sina liv. Om dessa och deras barn tvingas leva i skräck och misär, i underkastelse och förnedring kan vi vara säkra på att framtidens onda andar kommer att finnas bland dem.

Ingenting driver en människa så skoningslöst mot den ursinniga vreden och det besinningslösa hatet som hopplösheten.

Man kan kanske inte rädda alla.

Men man bör försöka.

Theodor Kallifatides.
  • Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964.
  • Han debuterade 1969 med ”Minnet i exil” och har skrivit ett trettiotal böcker.
  • Han gav senast ut romanen ”Med sina läppars svalka” (2014).