Offline – Hanna Fahl kopplar ned och testar livet utan internet

Bild 1 av 3
Fakta om försökskaninen, på gång in i internetlös värld. Foto: Lars Lindqvist
”Analog” alfapet på tunnelbanan. Foto: Lars Lindqvist
Brevduvor behöver ingen datasupport. Foto: Lars Lindqvist
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Hur svårt är det egentligen att leva utan internet? DN:s Hanna Fahl undersöker en tillvaro offline.

Hur svårt är det egentligen att leva utan internet? DN:s Hanna Fahl undersöker en tillvaro offline.

Jag älskar internet. Internet älskar mig. Vi älskar varandra, jag och internet. Jag drömmer om att internet ska finnas i mig, inbyggt i hjärnan, integrerat i mina neuroner, alltid där utan den distraherande distansen som är tangentbord, skärm, kablar.

Jag är tillräckligt gammal för att ha levt i en värld utan internet, och jag längtar inte tillbaka. Jag tänker ofta på hur annorlunda min uppväxt hade kunnat vara om internet uppfunnits ett decennium tidigare. Hur korridorerna i högstadieskolan, småstaden, inte hade behövt kännas så trånga och deprimerande. Hur det fanns en hel värld där ute som jag inte såg, inte hade någon koppling till. Hur det begränsade utbudet av människor krossade mig, kvävde mig, gjorde mig till en så frustrerad och ledsen tonåring.

Annons:

Alla i min stad var fixerade vid bandy. Jag trodde att hela världen var uppbyggd kring bandy. Jag tror inte att det går att förstå om man är barn i dag, hur det var innan internet. Hur liten världen var. Hur man kunde bo i en stad där det inte fanns något annat än bandy, och ingen väg ut.

Ibland tänker jag på hur journalistyrket var innan internet. Det är som att föreställa sig en amöba konstruera ett kärnkraftverk. Internet kom, och skribenterna kravlade upp ur dyn kippande efter luft, precis som de första fiskarna med lungor. Upp till en storslagen ny värld där Wikipediasidorna vajade i vinden, de digitala pressreleaserna stod som spön i backen, och googlesökningarna flög som maskrosdun över landskapet. Evolution! Information! Internet. Jag älskar dig, internet.

Det är ett experiment. Vi pratar om det som en rolig grej på jobbet, att jag ska leva ouppkopplad en vecka. Det ligger i tiden, säger vi. När våra vänner åker på semester suckar de njutningsfullt och berättar hur de ska stänga av telefonerna, inte kolla mejlen. Fler och fler i vår omgivning använder programvara till sina datorer som blockerar internet för att få skrivro. Så sent som för någon vecka sedan hade DN:s populärpsykologisida Insidan en lång text i ämnet.

Så vi bestämmer reglerna. Inget surfande, varken hemma eller på jobbet, inte låna någon annans internet och inte titta på material jag redan laddat ned till min dator. Ingen smartphone. Jobbets lokala nätverk är okej även om det kanske är ologiskt – utan det kan jag inte lämna texter. Det står en gammal fax någonstans, säger någon. Vi fnissar. ”Hur ska du kunna skriva notiser”, undrar redaktören oroligt. Kanske kan någon printa ut nyhetssidor från nätet åt mig? Jag tar med mig mitt gamla Bonniers rocklexikon från nittiotalet till jobbet. Har vi något uppslagsverk stående här på DN? Ingen vet.

Fredag, 16.53
Tyckte jag hörde en lätt ton av hån i IT-killens skratt när han gav tillbaka datorn? Han har spärrat några portar på den. Min chef har konfiskerat Iphonen, har fått tegelsten från 2005 i utbyte, 3g avstängt. Mitt vanliga lilla sim-kort går inte ens att stoppa i, det krävs en adapter av plast. Har inga telefonnummer kvar. Skammen: var tvungen att fråga på redaktionen om någon har numret till min kille.

En vecka utan internet är naturligtvis en liten skitsak. En vecka är ingenting. När författaren och journalisten Susan Maushart gjorde samma sak drog hon ur hela familjens sladdar i ett halvår. Inga smartphones, inga spel, inget nät. I hennes bok ”Nedkopplad” kan man läsa om vad som hände. Barnen stod plötsligt och bakade kakor, började spela blåsinstrument, ja, hela familjen förvandlades faktiskt till en stor lycklig kreativ kärlekshög av nätfrihet, de slutade vara rädda för att ha tråkigt, de började Prata, så där som man hör om att folk pratade förr, runt sin typ vedeldade spis där den nedärvda surdegen låg och puttrade, Pratade med stort P, om Viktiga, Intima saker. Jag börjar läsa boken min första nätfria dag. Jag tycker inte om den. Jag blir provocerad. Äcklad, nästan.

Om det nu ska vara så in i helvetes nätfritt så säg upp elabonnemanget också när du ändå håller på, tänker jag. Bränn möblerna, sälj huset och flytta ut i skogen i en hydda och lev på blad och råa små gnagare du dödat med dina egna valkiga händer. Eller varför sluta där, om det nu är så viktigt att ta avstånd från utvecklingen så kravla tillbaka ned i havet och håll tummarna för att du utvecklar gälar och ett matsmältningssystem som kan utvinna näring ur plankton, Susan ”nedkopplad” Maushart. Så tänker jag.

Jag vet inte varför jag blir så arg. Kanske för att det är något förmätet i att medvetet avsäga sig en lyxvara. Kanske för att det känns som att låta fjorton ton rysk kaviar ruttna i skafferiet och i stället demonstrativt självgott knapra på en bit knäckebröd för att det är mer autentiskt. Att avstå från något förutsätter att jag äger det, och om jag nu äger det, är det inte en skymf, en förolämpning mot dem som är utan, att inte nyttja det? Att avstå är det ultimata frosseriet. Jag vaskar mitt internet, precis som stekarna vaskar sin Dom Pérignon Vintage på Stockholms­veckan i Visby.

Lördag, 13.30
Är det i kväll Jenny och Jesper har klubb? Eller var det i går? Jag borde ha skrivit ut hela Facebook innan jag kopplade ned.

Måndag, 09.42
Hittar inte Hangövägen. Värtahamnen är fruktansvärt ful. Jag hatar Värtahamnen. Mina skor är obekväma. Mental anteckning: köpa kartbok.

Tisdag, 10.12
”Vad är numret till nummerupplysningen?”

Det första som blir uppenbart är att jag har outsourcat vissa hjärnfunktioner till internet. Lokalsinne, till exempel. När internet kom började jag skriva ut kartor och vägbeskrivningar från Hitta eller Google Maps. Och sedan smartphonen dök upp i mitt liv använder jag gps-funktionen flera gånger om dagen, med mobilen ständigt i handen och min egen position markerad som en liten blå prick på kartan. Utan mobilen hittar jag skamligt dåligt i min hemstad. Värtahamnen? Har bara en vag uppfattning om var den ligger, och kommer för sent till en pressträff trots att jag fuskat och bett en vän söka resväg på sl.se.

Viss information som jag tidigare skulle ha lagt på minnet struntar min hjärna i att registrera nu. Årtal, namn, skivtitlar – jag letar och letar i hjärnan men de finns inte där. I vanliga fall skulle jag inte ens ha reflekterat över det – jag googlar automatiskt och snabbt och nästan utan att märka det. Men utan internet känner jag mig plötsligt obildad.

Jag har heller inte min egen kalender i huvudet. ”Nejdå, jag har inget planerat!” säger jag till mamma som undrar om det passar att hälsa på i helgen. Först ett par dagar senare blir jag påmind om att jag tydligen har en trettioårsfest, en hel förmiddags jobb, en middag och en frågesport inbokade. Oops.

Jag känner mig lösryckt från mitt sammanhang. En känsla av att tappa kontroll, att saker glider förbi mig. Jag saknar min hjärnas externa hårddisk; vitala delar av mitt minne och min kunskap är borta. Det kan inte bara vara jag som slutat minnas. Vi är ett helt samhälle, en hel västvärld, som har tillgång till obegränsat lagringsutrymme på nätet. Fungerar våra hjärnor annorlunda nu, jämfört med innan internet? Jag ringer upp Karolinska institutet och får prata med Mia Kivipelto som forskar om minnet.

– Det är en väldigt intressant fråga, och det finns få studier gjorda på det. Men visst fungerar minnet annorlunda nu, vi har inte bara internet utan miniräknare och mobiltelefoner som kommer ihåg telefonnummer åt oss – jag minns själv knappt mitt eget eller min mans mobilnummer! Det är sällan vi behöver använda den typen av minne, vi har frigjort den minneskapaciteten.

Frigjort minneskapacitet. Det låter som något positivt. Betyder det att min hjärna har massa utrymme över för andra saker, och har blivit smartare? Nej, riktigt så enkelt och praktiskt är det inte.

– Vi vet inte säkert om det är positivt eller negativt. Kanske kan vi använda den delen av hjärnan till något annat, men det är svårt att säga hur mycket. Och kanske missar vi något när vi inte har den typen av minnen som nummerserier och data och huvudräkning. Man vet att minne och räkning är väldigt centrala delar av vår kognitiva kapacitet, och vi kan inte helt strunta i det. Vi kan inte kompensera allt med teknik, säger Mia Kivipelto.

Fast evolutionen då, försöker jag. Våra hjärnor borde ju helt enkelt anpassa sig, bli mer effektiva, lära sig använda tekniken? Mia Kivipelto säger att det visserligen kan vara skillnad i hur dagens tonåringars hjärnor utvecklas jämfört med dem av oss som vuxit upp utan internet, men att evolutionen skulle hjälpa oss på traven är för mycket att hoppas på. Inte på väldigt länge, åtminstone.

– Evolution tar himla lång tid. Evolutionen har haft svårt att hinna med hela den utveckling vi haft som människor; vi ägnar oss åt mindre fysisk aktivitet, vi äter mindre, allt sådant har negativa konsekvenser för hjärnan. Vad händer om vi får alldeles för mycket information, i ett överflöd? Klarar hjärnan den stressen?

Tisdag 14.20
Jag har stirrat på texten i en timme. Behöver paus. Det är exakt nu jag hade slösurfat en stund. Flipp-flipp-flipp mellan tabbarna i browsern, kolla RSS:en, kolla vad folk skriver om sin lunch på Facebook. Vad gjorde folk förr i tiden när de behövde paus? Önskar jag fortfarande var rökare. Försöker småprata lite med kollegorna i stället, men de är upptagna. Tittar mig omkring, finns inget utom papper, häftapparat och dator på skrivbordet. Eller jo, vänta, mobilen? Det gamla tröskverket från 2005 chefen bytt ut min Iphone till? Skäms för mycket för att sitta vid skrivbordet och göra det, så jag smiter in på toaletten. Det enda spelet på gammelmobilen heter ”Block cascade fusion” och är svintråkigt. Jag sitter en kvart med brallorna runt fotknölarna och spelar i smyg.

– Nu använde du internet.

Billy Rimgard pekar på kortläsaren på kaféet där jag just betalat för en kaffe. Han har rätt. Jag har förmodligen använt internet dussintals gånger redan under veckan, utan att tänka på det.

Vi har stämt träff för att prata lite om programvaran ”Freedom”, som Billy Rimgard använder ofta. ”Freedom” låter en blockera nätet under valfri tid, och när man väl aktiverat spärren måste man starta om datorn för att kunna surfa. Jag har märkt att allt fler författare, journalister och andra med kreativa yrken i min omgivning nämnt programmet, och Billy Rimgard verkar vara en ganska typisk användare, som helt enkelt slår på spärren för att kunna jobba koncentrerat under några timmar då och då. Han är skribent, bloggare och redaktör för radioprogrammet ”Musikguiden”, och håller på mycket med det skrivna ordet. Internet är en helt naturlig och nödvändig del i hans jobb. Men det är lätt att distraheras. En faktagoogling leder till en länk, som leder till en annan länk...

– Till slut sitter man där på en Wikipediasida om en nedlagd flygplats i Denver och märker att det har gått två timmar.

Billy Rimgard är på internet ungefär elva tolv timmar om dygnet, uppskattar han när jag frågar. Aktiv tid, vill säga. Passivt är han online hela tiden, precis som många andra av oss. Han får push-notiser i mobilen när någon twittrar till honom, hans laptop hämtar uppdateringar, Itunes laddar podcaster automatiskt.

– För femton år sedan var det jävligt bökigt att komma ut på internet. Du behövde ha ett modem, ringa upp, det fick inte vara upptaget. I dag är det tvärtom bökigt att vara offline. Normalläget är online, och det är ett skifte vi inte riktigt märkt. Vi tänker fortfarande: ”Nu ska jag surfa!”, och klickar upp Explorer. Men din dator har hämtat mailen och gjort en massa andra saker redan innan du öppnar webbläsaren.

Att välja att gå offline är som att välja att inte sätta sig i ett klassrum fullt av elvaåringar och jobba, säger Billy Rimgard. Internet är som en femteklass; det surras, pratas, kastas kritor.

– Många författare har sina små öde torp där de sätter sig och skriver för att inte störas ens av mjölkbilen. Att gå offline är vår tids öde torp.

Han är verkligen ingen internetmotståndare. Tvärtom. Jag beskriver mina motstridiga känslor inför att avstå, vaska, internet. Han nickar igenkännande.

– Bristen på internet är ett större problem i världen än vad tillgången är. Det är en samhällsfråga, en klassfråga, en demokratifråga. Visst är det en lyx att kunna säga nej! Men samtidigt måste man komma ihåg att bara för att det finns, så måste man inte älska det hela tiden. Man köper inte smågodis varje gång man går in i en affär. Jag vill absolut inte göra offlineskapet till en grej, en chic accessoar. Att det blivit en våg av diskussioner kring att vara offline handlar nog mest om att vi inte har accepterat tanken på att vi alltid är mer eller mindre uppkopplade, och inte lärt oss hantera de situationer där vi inte vill vara det.

Billy Rimgards lilla dotter Ellen är med på caféet. Hon är sex månader gammal, och till skillnad från oss kommer hon aldrig att ha upplevt en tid utan internet.

– Jag kommer att uppmuntra henne att använda nätet så tidigt som möjligt, och så mycket som möjligt. Vår generation separerar fortfarande nätet och den verkliga världen. Nej, stryk det, jag hatar uttrycket ”den verkliga världen”! För Ellen kommer det inte att vara någon skillnad, det kommer bara att vara. Jag kommer att vilja att hon förstår att det är lite olika spelregler som gäller för den sociala närvaron på nätet och utanför, men kanske kommer det att falla sig naturligt för henne. Kanske är det snarare vår generation som har problem med det.

Onsdag, 13.22
För säkert tionde gången kuttrar någon: ”åh, det låter ju jättehärligt, som en dröm!” när jag berättar att jag har en internetfri vecka. Nästa person som gör det får fan en smäll på käften.

Fem dagar in i experimentet är jag på fruktansvärt dåligt humör. Jag är pressad att få klart artikeln, arg på gammelmobilen som jag måste ringa på hela tiden, trött på nummerupplysningen och tröga växeltelefonister, har ont i tummen (spelat för mycket ”Block cascade fusion”) och har ständigt en krypande känsla av att jag glömt bort något viktigt. Kanske hade internetlösheten varit ”jättehärlig” om den också innefattade en tropisk paradisö, ananasdrinkar och en oläst fantasybokserie, men det gör den inte. Jag måste fortfarande jobba, betala räkningar och vara social med mina vänner, och utan internet tar allting extremt lång tid. Jag har spränghuvudvärk, är irriterad, sover dåligt.

Det är helt vanliga klassiska tecken på stress, så klart. Men kan det också vara tecken på abstinens? Jag är väldigt skeptisk till det, tror egentligen inte på ”internetberoende”. För mig låter det lika vagt och absurt som att vara beroende av, säg, kollektivtrafik. Internet är ett medium, inte ett innehåll. Internet är logistik. Men begreppet har dykt upp i nyhetsartiklar och diskussioner nästan sedan internets födelse, och att människor reagerar när de berövas nätet är fastställt. Den brittiska researchfirman Intersperience gjorde i somras en undersökning bland 1000 personer. De ombads avstå från internet under ett dygn, och intervjuades sedan om hur det var. Femtiotre procent kände sig upprörda. Fyrtio procent kände sig ensamma. En deltagare sade att det kändes som att en hand blivit avhuggen, och en annan kallade upplevelsen för sin största mardröm. Tjugotre procent tyckte att det var skönt. De kände sig fria.

Vissa har dragit stora växlar på undersökningar som den här. I Svenska Dagbladet skrev Lars O Ericsson om en liknande studie vid universitetet i Maryland, där fyra av fem studenter tyckte att ett internetfritt dygn var jobbigt eller plågsamt, och Ericsson frågar sig om vi skulle få se masshysteri hos ungdomar om internet lade ned för gott. Det är så klart en grav missuppfattning. Om ingen var på internet skulle det inte finnas något att missa, ingen virtuell vänskapskrets att sakna, inga mejl att inte svara på. Vi saknar internet för att det finns – inte för att det inte finns. Men inget är bra i för stora doser, brukar det heta. Inte internet heller.

Internetberoende är en omstridd diagnos, och definitionerna på vad ett eventuellt nätberoende skulle innebära skiljer sig åt. I Kina var man bland de första att forska i ämnet, och enligt deras definition räcker det med att vara uppkopplad sex timmar om dagen för att räknas som beroende. Andra använder helt enkelt samma kriterier som för drogberoende, bland annat huruvida ens bruk av internet påverkar ens liv och vardag negativt. I höstas bedömde universiteten i Lübeck och Greifswald, efter en undersökning på uppdrag av tyska hälsoministeriet, att 560 000 tyskar använder internet på ett sjukligt överdrivet sätt.

Onsdag 14.20
Ska intervjua ett band, måste lyssna på skivan. Det borde finnas fysiska cd-exemplar någonstans på kontoret? Hittar inte. Jag får låna kollegas Iphone och lyssna via Wimp. ”Jag känner mig som en knarklangare”, säger han.

På Beroendecentrum Stockholm får jag prata med en sjuksköterska, hon förstår inte vad jag menar. ”Internetberoende, har det med spelberoende att göra? Nej, vi sysslar bara med droger här.” På Sjukvårdsupplysningen känner man inte till någon särskild nätberoendemottagning. Till slut hittar jag Sven Rollenhagen. Han är socionom, och jobbar bland annat för Elevhälsan med nätberoendefrågor. Jag frågar honom om man verkligen kan vara beroende av internet som sådant, av själva mediet. Det kan man, säger han. Man kan börja må dåligt när man plötsligt inte kan kolla mejlen eller Facebook. Men termen beroende är komplicerad.

– Man kan jämföra med koffein. Nio av tio som dricker kaffe är koffeinberoende, men de flesta av dem har inga problem med det. Det är dilemmat med beroendebegreppet. Man tänker att beroende måste vara något negativt, men det kan självklart vara bra att vi är beroende av datorn för att betala våra räkningar – det sparar miljön, går snabbare. Problemet är när beroendet blir ett missbruksbeteende och vi inte kan hantera det.

Sven Rollenhagen ger exempel: när två människor sitter och fikar, men i stället för att prata med varandra stirrar ned på sina mobiler och umgås med någon helt annan på Facebook. Eller när vi behöver råd om något, som en bilfirma eller en bra målare, och automatiskt frågar Google i stället för våra bekanta.

– Det är ju inte så bra om vi känner oss tvungna att använda internet. Man ska använda ny teknik när det är det bästa för oss människor, men faran är när vi missar de bra sakerna i våra vanliga levnadsmönster.

Han frågar hur min internetfria vecka varit, och jag svarar ärligt: rätt jobbig. Jag berättar att jag känner mig stressad och sur, att allting är krångligare. Han hummar lite.

– Det skulle faktiskt kunna vara abstinenssymtom, säger Sven Rollenhagen.

Han erbjuder mig en konsultation, en serie frågor som skulle kunna klargöra om jag är beroende eller inte. Men jag avböjer, hinner inte. Och jag är fortfarande tveksam. Förändringar i ens livsmönster påverkar ju självklart ens mående, men att beskylla internet? Nej. Tar en Panodil och tänker på helgen.

Torsdag, 01.10
Kan inte sova. Det är för tyst. Jag brukar alltid ha en podcast på låg volym i bakgrunden, men det går ju inte nu. Suckar, sträcker mig efter mobilen. Spelar spelet en stund.

Det finns positiva saker med internetfriheten också. Jag är i vanliga fall ganska dålig på att svara på mejl, svara i telefon, svara på Facebookmeddelanden – något som kan göra min omgivning frustrerad, besviken, arg till och med. Men plötsligt har jag den perfekta ursäkten. Jag får inte vara på internet! Jag FÅR inte! Den totala avhållsamheten är lättare att förklara för folk än att ett mejlsvar kommer en dag för sent. Och här ligger kanske förklaringen till att internetfrihet ligger i tiden just nu, förklaringen till program som ”Freedom” och böcker som Susan Mausharts ”Nedkopplad”. Det tror åtminstone Rasmus Fleischer.

– Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Han sitter och skriver i en tummad, tjock, svart anteckningsbok i en soffa på fiket. Datorn ligger hopslagen på bordet framför, kaffekoppen står bredvid. Hans mobiltelefon är en gammal Nokia med svartvit skärm. Det förvånar mig lite. Rasmus Fleischer är författare till böckerna ”Det postdigitala manifestet” och ”Boken och biblioteket”; båda handlar om den digitala eran och hur vi ska hantera den. Han är bloggare och debattör och skriver mycket och flitigt om internet. Men han gör det ofta i sin svarta bok, för hand.

– Ibland bloggar jag i anteckningsboken också, och skriver in det på datorn efteråt, säger han.

Vi kopplar ned för att internet har blivit en plikt för oss, förknippat med arbete, säger Rasmus Fleischer. Små, små arbetsbördor punkterar vår fritid och gör oss matta. Jobb, tvättstugebokningar, internetbankärenden och barnens dagisplanering – allt hamnar i samma inbox i mejlen och flyter ihop. Och när vi inte kan hantera det tar vi hellre drastiskt avstånd än att göra små förändringar som kan vara svåra att få folk att acceptera socialt. Det är enklare att förklara sig strikt vegetarian än att säga att man bara äter kött ibland.

– Vi ska heller inte bara leta efter orsaken i oss själva och våra individuella svagheter. Det handlar om ett ekonomiskt system där vi förväntas arbeta mer. En virtuell arbetslinje, med en massa aktörer som har mycket att vinna på att rationalisera bort uppgifter anställda borde göra, och lägga dem på oavlönad arbetstid – vår fritid.

Internetfriheten är en lyxvara, säger Rasmus Fleischer. Det är inte alla som har möjlighet att stänga av, koppla ned, dra sig undan till den digitala ensliga skärgårdsön, och i en framtid kanske det blir något företag kapitaliserar på också: caféer garanterat utan mobiltäckning, internetblockerade semesterorter. Innan det händer måste vi människor helt enkelt lära oss glida friare på skalan mellan uppkopplad och nedkopplad.

– Det är svårt att prata om gråskalorna i vardagen, säger Rasmus Fleischer.

Fredag, 9.32
Det måste vara den mest legendariska Facebookstatusen någonsin, med tanke på det upphetsade tjattret från nyhetsdesken. Jag stirrar på dem. Till slut säger någon med medlidande i rösten: ”Vill du se en skärmdump?”

Jag lämnar den här texten till min chef fredagen den tjugofemte november, sedan är min nedkopplade vecka över. Jag vet hur det kommer att låta när ethernetkabeln snäpper i datorn med det distinkta ljudet av hårdplast mot hårdplast. Hur annorlunda det kommer att kännas när fingertopparna vilar mot de lite slitna och kladdiga tangenterna, när jag vet att de inte bara är där för att hamra in bokstäver utan är länken mellan min kropp och internet.

Det vore snyggast att avsluta den här texten med ett uppvaknande. Kanske en insikt om att jag inte behöver peta i den där sladden riktigt än. En livsförändring – jag har börjat läsa romaner, jag har börjat Prata med stort P! – eller ett löfte om en nedkopplad vecka om året. Men jag längtar bara. Inte efter informationen, eller kommunikationen, eller Facebook eller min mejl. Jag längtar efter internet. Saknar den extra dimensionen, saknar att flyta sömlöst in och ut ur den. Saknar min hjärnas externa hårddisk.

Jag tänker en stund på varför jag inte ville låta Sven Rollenhagen ta reda på om jag räknas som nätmissbrukare. Tidsbrist, visst, men finns det någon underliggande orsak? Förnekelse, ovilja att inse sanningen? Jag och internet älskar ju varandra, inget ska få slita oss från varandra! Jo, ja. Kanske. Jag vilar och litar mer på internet än jag kanske förstod tidigare, och stressas både av dess närvaro och frånvaro. Det gör vi nog alla. Men det totala avståndstagandet i att gå offline känns mindre och mindre som en vettig lösning. Funderar flyktigt över om chefen kan låta mig leva ut experimentet ”sex timmars arbetsdag” i stället, vore det inte en rimligare vision?
Jag trycker ut sim-kortet ur gammelmobilen och tar ut det ur den lilla adaptern, och lindar ihop laddsladden. Ett förvånat styng av sorg i hjärtat: inga mer ”Block cascade fusion”-stunder på toaletten. Vänta nu. Vänta nu! Har det här mobilspelet fungerat som mitt... metadon? Trycker blixtsnabbt undan tanken.

Undrar om ”Block cascade fusion” finns som Facebookapplikation.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

nigeria2-500
Foto:AP

 Slog till under fredagsbön. Sköt och bombade moskébesökarna. 13  2 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

 Dödsfallet överskuggade tävlingen. ”Tristan, vi kommer sakna dig.”

 Blev 19 år gammal. ”Idol”-deltagaren Tristan Björling död. 34  13 tweets  20 rekommendationer  1 rekommendationer

starwars500
Skärmdump: Youtube

 Se trailern här. Första 88 sekunderna av den nya ”Star wars”-filmen. 147  9 tweets  138 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Svensk gripen på Arlanda. Polisinsats mot illegalt inskaffade flygbiljetter.

Tugce-Albayra144
Foto: Europics

Tugce Albayrak, 23, försökte stoppa krogbråk.  I kväll avslutas livsuppehållande behandling. 2986  62 tweets  2924 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: