Ökenös

Mörkret har just lagt sig och Ali Farka Touré spelar sin lugna, afrikanska blues med värdigheten hos en stor statsman. Elva dagar in på det nya året önskar han oss ett gott nytt 2004 och det känns som en officiell hälsning, betydligt mer än när Malis turistminister håller sitt lilla tal någon timme senare.

Det är en självklar kulmen på den fjärde upplagan av "Festival au désert", musikfestivalen som i januari varje år arrangeras bland Saharas sanddyner i norra Mali. Ali Farka Touré bor bara något tiotal mil bort, i barndomsbyn Niafounké, och är lätt att uppfatta som en sorts fadder för hela evenemanget.

Då går strömmen. Scenbelysningen slocknar, ljudet tystnar. Och på något sätt blir festivalen bara bättre av det. Man påminns om vilken extraordinär operation det är att anordna en tre dagars musikfestival för tusentals människor ute i Saharas väglösa land, hur allt måste forslas dit på terränggående fordon eller lastdjur, hur sådant som rinnande vatten och elektricitet bör ses som små underverk snarare än självklarheter. Dessutom är stjärnhimlen verkligen värd att studera.

En kvart senare är problemet löst och allt rullar vidare, som om inget hade hänt. Bara en liten incident bland alla andra. Det ska bli många fler innan den sista besökaren har lämnat området. Att denna Ökenfestival är ett fantastiskt arrangemang är inte samma sak som att allt löper smidigt.

I början av 90-talet var detta en farlig plats. Nomadbefolkningen i norra Mali - som kallas tuareger eller tamashek - hade gjort uppror och ville ha självstyre. Inte så få av dem hade bott i läger i Libyen och tränats i krigföring, och även om ett fredsfördrag skrevs under relativt snart ville oroligheterna inte lägga sig. Vissa tuaregfraktioner ville fortsätta strida, banditgäng passade på att härja i turbulensen, lokala miliser bildades i självförsvar, många fruktade att ett inbördeskrig var på väg.

Upplösningen blev en annan. Efter ett omfattande medlande kunde i mars 1996 en spektakulär fredsbrasa tändas i Timbuktu, den viktigaste staden i trakten. Tre tusen eldvapen hade samlats ihop från både rebellerna och Malis armé; tömda på all ammunition staplades de i en stor hög och eldades upp. Tio tusen människor tittade på och bilder av brasan spreds i medierna världen över.

Nu har snart åtta år gått sen dess och arrangörerna bakom Ökenfestivalen tycker att det är dags att regionen blir känd för något annat än gamla stridigheter. Därför har de skapat denna mycket speciella musikfestival, löst baserad på de stora sammankomster som tuaregerna traditionellt håller varje år på olika platser i december och januari - årets två kallaste månader, eller snarare minst heta.

Då förbyts det ensliga nomadlivet i sin motsats. Under resten av året träffas man knappt, alla förflyttar sig efter sin egen tidtabell. På de årliga träffarna gör man upp dispyter, firar bröllop, festar loss. Tävlar, köpslår, sjunger.

Den stora skillnaden med just den här tuaregfesten är att resten av Mali också är inbjudet, och resten av världen. Fast inte för mycket. På Ökenfestivalen finns både musik och besökare från hela världen, men nomaderna är i majoritet - ungefär 70/30 enligt arrangörerna - och deras musik dominerar på scenen, med de närmaste grannländerna som god tvåa. Medan europeiska stjärnor som Manu Chao och Blur-sångaren Damon Albarn reduceras till små gästinhopp hos andra artister (Amadou & Mariam respektive Afel Bocoum); är man inte uppmärksam missar man dem helt. Detta är i första hand en festival för traktens folk, och så är det tänkt att förbli.

Därför får inte de utländska besökarna bli för många. Helst ville man sätta ett tak på fem hundra, men den gränsen spräcktes med viss marginal. Och festivalgeneralen Ag Mohamed Aly Ansar påpekar att de aldrig skulle avvisa någon för att det är fullt, så gör man bara inte bland tuaregerna.

- Däremot kanske vi måste annonsera mindre i framtiden.

Frågan är om det hjälper. Bollen är satt i rullning, Ökenfestivalen håller på att bli ett begrepp som alla världsmusikentusiaster känner till, och alla som har varit där och berättar om det kan vara marknadsföring nog. För att inte tala om den långfilmslånga tv-dokumentär som BBC nu var på plats och spelade in.

De första åren var festivalen en mycket mindre angelägenhet, då var den lika nomadiserande som tuaregerna, och artistprogrammet var bara en bråkdel av årets. Pre-miärfestivalen hölls 2001, öster om den mycket lilla regionhuvudstaden Kidal i det nordöstra och tuaregdominerade hörnet av Mali. Året efter var platsen det ännu mer otillgängliga Tessalit, gränspost mot Algeriet, och till råga på allt kom en sandstorm och la sig i.

I jämförelse är tre timmars skumpande färd genom sanden norr om Timbuktu ingenting. Essakane har ett både centralt och praktiskt läge, sett ur arrangörernas perspektiv, och det är därför festivalen nu har bestämt sig för att bli kvar efter att tredje årets festival här blev en storartad publik- och mediesuccé. Då hade programmet vuxit sig imponerande, och de utländska besökarna blivit betydligt fler.

För en västerlänning var den stora sensationen i fjol sannolikt att rockveteranen Robert Plant framträdde, han som en gång sjöng i Led Zeppelin, men i Mali var det en mycket större händelse att Oumou Sangaré åkte till öknen för en konsert.

Hon är landets populäraste sångerska, även internationellt framgångsrik, och representerar wassoulou-traditionen från södra Mali, långt bort från öknen oavsett hur man räknar. Att en så stor stjärna från det "vanliga" Mali tog sig till festivalen var en stor prestigevinst, och lär sannolikt ha bidragit till att sydliga toppnamn som Habib Koité och Amadou & Mariam ställde upp i år. Det lär också ha bidragit till att öka intresset för festivalen i resten av Mali. I huvudstaden Bamako verkade nu de flesta känna till den, och inte bara att den fanns utan också vilka som spelade där.

Den sortens intresse för ökenregionen är knappast någon självklarhet i Mali, och redan där kan man se att festivalen fyller en funktion. Den drar blickarna dit, vilket arrangörerna utnyttjar för att under festivaldagarna konferera med olika organisationer om tuaregernas stora och grundläggande problem: tillgång på vatten, hälsovård, utbildning.

Ag Mohamed Aly Ansar påpekar att norra Mali är ett av de allra minst utvecklade områdena i hela världen. Till och med i en så fattig nation som Mali finns det en stor klassklyfta mellan nord och syd. En sak som Ökenfestivalen bidrar med är gratis läkarvård, fyra mottagningar på området som tar emot ett par hundra besök om dagen.

- Och de flesta av dem är tuareger som aldrig har sett en doktor förut.

Det här är en dimension som and-ra festivaler saknar. De rika västerlänningarna kommer, betalar rejält för biljetter, mat, logi, transporter. Men tillåts ändå inte att ta över. Samtidigt som lokalbefolkningen går in gratis, får en chans att sälja prylar, kan bunkra upp med färskvatten och gå till doktorn.

De lokalfärgade upplevelserna kommer på köpet. Kamelerna som råmar, gurglar, gnisslar och väser utanför tältet. Själva tältet, konstfärdigt rest av tuaregkvinnor och som vaktas av en familj invid (för en liten slant). Sanden, som tar sig in i maten man äter, i kameror och bandspelare, i näsan, håret och vartenda stängt fack i ryggsäcken. Försäljarna, som finns överallt. Kameltävlingarna, som tycks göra alla tuareger tillfälligt ointresserade av vad som pågår på scenen. Och resan dit, full av prövningar för precis varenda en.

Att inramningen är så pass spektakulär är naturligtvis en stor del av lockelsen. Men samtidigt är detta i första hand ändå en musikfestival, och jag undrar om den hade kunnat bli samma succé om den hade startats i grannlandet Niger i stället. Eller Mauretanien.

Det senare kan vi snart få svar på, förresten. En ny festival för nomadfolkens musik startar den 8 februari i Mauretaniens huvudstad Nouakchott, tydligt inspirerad av framgångarna i Mali. Men jag tvivlar på att intresset blir lika stort.

För Mali är något alldeles speciellt när det kommer till musiken. I stort sett alla som intresserar sig för afrikansk musik fastnar förr eller senare i Mali. Låt vara att det är ett ganska okänt land i Sverige, så okänt att sköterskan på vaccinationscentralen tror att det är Bali som avses. Musikaliskt sett är Mali en stormakt, trots en befolkning på bara strax över tio miljoner.

Jag tror att det handlar om läget. En snabb blick på kartan ger lätt intrycket av en avkrok. Ett stort land vid kanten av Sahara, utan kust, torrt och glesbefolkat. Men det är knappast isolerat. Mali ligger ju tvärtom mitt i denna region, med landgräns till sju länder och tio andra mindre än fyrtio mil bort. Det är hela Västafrika och större delen av Nordafrika. En mycket central placering, som ett nav.

Och alla dessa impulser går att finna i landets musik. Dessutom är landet i sig fullt av olika folk, språk och kulturer. Faktum är att Malis tre allra största stjärnor - Salif Keita, Oumou Sangaré, Ali Farka Touré - kommer från tre olika regioner, tre olika folk, tre olika språkgrupper. Pikant nog hör ingen av dem heller till den traditionella musikantkasten, vars dominans i Malis musikliv annars är monumental. Att det finns många dimensioner i Malis musik är lätt att inse.

Alla dessa tre stjärnor var tänkta att spela på årets Ökenfestival, men Salif Keita drog sig ur i sista stund och skapade en strålande grogrund för spekulationer om varför. Och Oumou Sangaré gjorde bara ett ytterligt kort framträdande - hon sjöng en enda låt - eftersom hon var inbjuden som gäst snarare än medverkande artist. Så just den trofén lyckades festivalen inte knipa.

En annan dimension är Malis betydelse för musiken i Nya Världen. Att Mali saknar kust är irrelevant, slavarna som skeppades över Atlanten kom sällan från Västafrikas kustregioner. Mali fungerade rent av som uppsamlingsplats för slavar, köpta eller erövrade på annat håll, innan de forslades vidare ut till kusten och såldes till den vite mannen.

Inget annat land har lika ofta pekats ut som vaggan för den musik vi kallar blues. Banjon anses vara ett försök att återskapa den luta som i Mali kallas ngoni. Det finns till och med de som tror att latinmusikens grundläggande claverytm fördes över Atlanten av slavar från Mali. Det finns många linjer att följa.

Åt båda hållen, dessutom. I dag håller till exempel salsan ett fast grepp om publiken i Mali, precis som i övriga Västafrika. Och på klubb i Bamako strax före festivalen ser jag en man i publiken klappa claverytm till Lobi Traoré, "the bambara blues man", utan att det skär sig mot hans fräsande elgitarrsolon.

Men det är blueskopplingen som de allra flesta brukar fästa sig vid, och det faktum att så mycket musik från Mali präglas av någon sorts bluesighet. Åtminstone i västerländska öron. Det kan ligga i ngoni-lutans riff, i wassoulou-sångerskornas melodier, i grioternas sätt att berätta historier till eget strängackompanjemang. Vill man ytterligare förvirra saken kan man konstatera att John Lee Hooker, USA:s mest "afrikanska" bluesman, var enormt populär i Mali på 50- och 60-talen och inte minst en stor influens för den unge Ali Farka Touré.

Och Ali Farka Touré, Malis internationellt mest framgångsrika artist, går inte att undvika i sammanhanget. Ingen Malimusiker har kallats bluesman oftare än han, men i egna ögon är han bara en man från norra Mali som spelar traktens musik. Numera avfärdar han gärna all amerikansk blues rakt av, till och med John Lee Hooker, som ett bara halvt ihågkommet försök att återskapa något mycket större och mer genuint.

På sin presskonferens på festivalen tar han sitt resonemang ett stycke till, genom att säga att näs-tan allt han spelar har rötterna i tuaregernas musik, i tamashek.

- Det är där bluesens källa finns. Hos tamashek i Mali, Niger, Tchad, Burkina Faso ...

På senare tid har dessutom det perfekta bandet för att illustrera denna tes kommit fram. Eller, ja, bland tuaregerna har Tinariwen och deras elgitarrbaserade musik varit välkända sen 80-talet, men gruppens första cd-album kom först 2001 och visade upp en musik som i all sin lunkande stillsamhet lät bluesigare än nästan all musik som någonsin har kallats blues.

På Ökenfestivalen i Mali är de hemmafavoriterna, dessutom ärrade hjältar från 90-talets uppror. De har spelat på varje Ökenfestival och har rykte om sig att alltid dra ner det största jublet. Så också nu. Var och en av de inledande textraderna leder till stormande glädjeutbrott i publiken och scenen fylls så småningom av dansande människor i turban och långskjorta.

Lite märkligt känns det med så livliga känsloutlevelser inför denna lågmälda, mjukmonotona musik. En elgitarr fingrar obesvärade, nästan tankspridda soloslingor. Rytmen tycks antyda en kamelkaravan med långt kvar att gå. En sångröst sjunger någon långsträckt vemodsmelodi och får svar av en lika långsträckt kör.

Det är en musik med lugn andning som bara pågår och pågår, innan den tar ett tvärt slut. Kultryktet i världsmusikkretsar kom snabbt och välförtjänt, och på festivalen kan man nu se att det finns många yngre band som följer i spåren: Imarhane, Nabi, Baba Djiré. Att kalla det ökenblues är oundvikligt, och även om ingen är i närheten av Tinariwens självklara behärskning av formen är det fascinerande att kunna konstatera en hel scen, snarare än bara ett enstaka uddanamn.

Att säga att bluesen kom från Sahara är med största sannolikt en överdrift, den har många källor och har till stora delar skapats under vägen. Men att bluesen nu har kommit till Sahara kan ingen som varit i Essakane förneka.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut