"Minskar minst i svensk press!" Ingen tidning skulle komma på att trycka det på förstasidan. Men varje år när upplagesiffrorna kommer brukar man kunna se halsbrytande försök att vända bakslag till framgång. Samtidigt ser både svenska och amerikanska dagstidningar dystert på sin framtid, trots att mellan 50 och 60 procent av alla amerikaner och svenskar läser en dagstidning varje dag. Kräftgången för pappers-medierna brukar skyllas på webben, som tar mer och mer av annonsmarknaden.

Men det är bara en del av sanningen. Tidningar på papper har i över hundra år fått finna sig i att inte vara det snabbaste mediet. Och pressen blomstrade samtidigt som radio och tv växte fram. Vilket är då dagens problem?

Den legendariske amerikanske förläggaren André Schiffrin har i några decennier varit mediekritikens gossen Ruda som kläcker ur sig opassande men ofta väl underbyggda påståenden. I senaste utgåvan av digitala Eurozine ställer han sig frågan om hur man ska kunna skapa en ekonomisk bas för en fri och oberoende kvalitetspress. Problemet för dagens tidningar är, enligt Schiffrin, helt enkelt att de blivit för stora.

Eller rättare sagt att deras ägare blivit det.

I takt med att ägarkoncentrationen i medier tilltagit har tidigare oberoende tidningar fått finna sig i att ingå i konglomerat à la Rupert Murdoch.

Och här ser Schiffrin en destruktiv paradox: ju större koncern - desto mindre marginaler. Det hela låter bakvänt men verkar stämma: ju högre avkastningskrav, desto mindre resurser till djupgående - och dyr - journalistik. Och ju större ägarkoncentration, desto känsligare blir också medierna för politiska påtryckningar. Schiffrin hävdar att de stora amerikanska mediekoncernerna fick order av Condoleezza Rice att inte visa civila krigsoffer i bild, vilket de i stort sett åtlydde.

Schiffrin menar, aningen dystert, att enda vägen till oberoende, kritisk journalistik går genom ägarformer där vinstkravet inte är överordnat alla andra mål. Som stiftelser och kooperativ. Schiffrin framhåller Guardian och Frankfurter Allgemeine Zeitung som ett exempel, där ägarna är stiftelser. Men han citerar också Jürgen Habermas tanke om att staten i en demokrati måste gripa in så att pluralismen lever vidare i samhällsdebatten. En tanke som ju stötts och blötts i Sverige i många år.

Schiffrin tycks mena att den goda journalistiken är en sorts infrastruktur som inte är omedelbart lönsam, men som samhället inte klarar sig utan. Men vem garanterar då dess existens?