Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Ola Sigvardsson: Ett samhälle där allt ska publiceras blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i

Foto: Pernilla Wahlman

Morden på Ikea i Västerås har, som vanligt, fått nätmobben att rasa. Hatet riktas både mot invandrare och de traditionella medierna, som påstås dölja uppgifter om det inträffade för allmänheten.

Det ovanliga den här gången är att raseriet startat en debatt i sociala medier om det inte är dags för traditionella medier att faktiskt följa efter hatsajterna. Det vill säga att som regel ange misstänkta brottslingars etnicitet (åtminstone om de är från andra länder) eller religion (om de är muslimer).

Till exempel har Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson twittrat att ”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer. Nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld”.

Frågan skär rakt in i journalistikens hjärta. Vad är journalistik till för om inte för att upplysa? Är det inte därför vi har yttrande- och tryckfrihet?

Men med frihet följer ansvar. Om friheten inte hanteras på ett ansvarsfullt sätt kommer den att inskränkas. Det har den svenska pressen förstått. Det är därför vi har pressetiska regler (som går att läsa på www.po.se). De pekar med viss, medvetet vald, otydlighet ut de områden där en ansvarig utgivare har anledning att vara försiktig. Dit hör etnicitet och religion. Regel nummer tio lyder:

Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Detta är inte ett nytt påfund. Paragrafen har funnits, med små förändringar, i åtminstone 50 år.

Regeln finns för att motverka fördomsfullhet. Genom att ange kön, yrke eller till exempel etnicitet i nedsättande sammanhang som brottslighet kopplas dessa bakgrundsfakta till brottsligheten. Om en snickare begår ett mord finns det inte skäl att kasta en skugga över alla snickare.

Men etiska regler är, till skillnad från lagar, inte benhårda. Det är sammanhanget, den samlade bilden av vad som hänt som avgör vad som är rimligt att publicera. Om snickaren använt sina verktyg för mordet, kan det vara relevant att berätta om hans yrke.

När det gäller morden på Ikea är det inte så att de traditionella medierna avstått från att berätta att de misstänkta förövarna är flyktingar som bor på en flyktingförläggning. Mycket talar för att det är ett riktigt beslut, även i ljuset av den pressetiska regeln. Brottet är mycket allvarligt och de misstänkta lever under mycket speciella omständigheter i vårt land. Det är uppgifter som allmänheten bör få ta del av.

Det oroande är om detta fall tas som intäkt för att flytta gränsen för vad som bör publiceras. Att ge efter för skallen om att allt ska ut.

Ett samhälle där allt ska publiceras, utan hänsyn till den enskilda människan, blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i. För alla.