Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Om kvällen i en sidenkatedral

Illustration: Lars Hansson

Prinsessorna hamnade i skuggan, pristagarna bleknade och stilexperterna jublade. Allas blickar drogs till Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Här berättar Sara Danius för första gången själv om Nobelfesten inifrån klänningen.

Ständiga sekreteraren lever i harmoni med världen. Hon har skapat ett samförstånd med människor, men också med föremål, geometriska figurer, stjärnorna på himlavalvet. Hon vet nästan alltid vad hon skall säga. Hon är äldst av åtta syskon. Fråga henne hur en slipsten skall dras. Hon vet. Hon rattar en hel akademi.

Hon lider inte av att sakna en partner.

Varför skulle hon det?

Hon har ju alla ledamöter. Det är nästan som en ny familj.

Hon lider heller inte av att inte tillhöra kungahuset.

Varför skulle hon det?

Det är ju nästan som om hon är en kunglig person.

Men innan natten är till ända, någon gång vid halv fyra denna fredagsmorgon i december, skall hon känna sig så ensam som hon aldrig känt sig. Hon bor mitt i den larmande huvudstaden, likafullt är det som om världen vänt bort ansiktet. Hon har aldrig känt sig så obeaktad. Ödslig. Övergiven.

Hon tittar ut genom fönstret. Gatan ligger mörk och stilla, inga bilar syns till, inte en själ märks. Det är som om hon sköljts upp på en avlägsen strand. Som om Gud själv hade glömt henne.

Ingenting kommer hon att önska sig så mycket som en partner. Helst skall han, jo, det får bli en han, vara av förmånlig längd, mörkhårig och stilig i frack.

Men viktigast av alla kravspecifikationer: han måste vara fingerfärdig.

Knappt har hon slutat att fantisera om idealpartnern, förrän hon börjar hysa de mest oförblommerade rojalistiska drömmar, självklart med sig själv i huvudrollen. Allra helst vill hon bli drottning av Sverige, men det går ju inte, så hon får nöja sig med att bli prinsessa.

Men om detta vet hon ingenting. Inte än.

1.

Hon har gjort det några gånger förr, låtit sy upp en festklänning. Och hon har anlitat herr E, mannen utan hemsida. Första gången handlade det om inträdet i Svenska Akademien. Det började med ett handskrivet brev, fortsatte med ett antal tunnelbaneresor till station X, en kvick promenad förbi en livsmedelsbutik och sedan ett diskret knackande på ett anonymt fönster, och slutade med en fotsid klänning i svart sammet och glänsande sidenfoder, med smala ärmar, slank midja och långt släp, samt matchande mantel.

Foto: Planeringen började som vanligt i september. Och där dök han upp i sin ateljé, som framtrollad ur intet, med ett leende på läpparna och ögonbrynen upphissade, som alltid iförd svarta jeans och kavaj. Diskussioner fram och tillbaka om aftonens krav, tyg, form, tillskärning … Och så måttagning av byst, midja, stuss och rygg. Herr E satte skyndsamt igång att tänka. Därefter började han arbeta med livet till toilen, en provklänning i ofärgad bomull. Några tunnelbaneresor senare var toilen klar.

Nu blev det bussresor till sömmerskan fru W:s ateljé. Tyget – siden på svart botten med jättelika screentryckta rosor i rött – var beställt från en grossist i Paris. Det var lätt till vikten och likväl styvt, närmast skulpturalt, och hade uppfunnits av Cristobál Balenciaga och en schweizisk tygfirma på 1960-talet. Sidenet gick under namnet gazar, känt för sin vidunderliga förmåga att hålla formen.

På rullen i butiken fanns endast sex meter kvar. Herr E knäppte händerna i en tyst bön. På natten låg han och svettades över hur han skulle lösa tillskärningen. Nästa dag kunde han skära till tyget i fulländat ekonomiska delar – en skotsk husmor hade blivit grön av avund – och klänningen började växa fram. Den refererade till madame de Guermantes kreationer i Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, en favorit hos herr E, som den kinesiska morgonrocken med röda och gula flammor, då madame framstår som en brinnande solnedgång. Den refererade lika mycket till den klänning Selma Lagerlöf bar när hon tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1909, i synnerhet rosenmönstret och silhuetten – några år senare blev hon den första kvinnliga ledamoten i Akademien.

Herr E visste vad han gjorde. Ständiga sekreterarens aftonplagg blev höghalsad, framsidan gjordes i ett enda stycke, inga draperingar men väl diskreta puffärmar, åtsmitande liv från axel ned till stuss, markerad midja, frikostig volym baktill, ärmar med tygklädda knappar från armbågen ned till handryggen, ett släp som erinrade om en fransk tulpan i färd med att blomma ut …

Resultatet färdigställdes bit för bit av den entusiastiska fru W, påhejad av en lika entusiastisk herr E. Det blev en arkitektonisk skapelse, en konformad textilfantasi, en strängt hållen kaskad av rött och svart. Kort sagt: en katedral av sex meter sidengazar.

2.

Ständiga sekreteraren har parats ihop med sin bordsherre och står i ett långt pingvintåg av svarta frackar, oceaner av sidenpasteller, yppiga dekolletage och hårdsprayade koaffyrer. Tåget har börjat arbeta sig nedför Stadshusets trappa, med majestäterna i spetsen. I taket cirklar en jättelik tv-kamera över processionen. Nu skall hon skrida nedför trappan på 11 cm höga klackar, helst elegant, och samtidigt lyckas ta sig förbi klungan av fotografer som klämt ihop sig i ett hörn och avfyrar sina blixtar, horden av kameraobjektiv som tränger fram mellan armbågar, örhängen och höga klackar.

Bordsherren är hungrig och vill raska på ned till förrätten. Det är åtminstone vad hans ryckiga kroppsspråk antyder. Ständiga sekreteraren har emellertid kopplat ett järngrepp om hans arm och han skrider värdigt nedför trappan vare sig han vill det eller ej.

Fyra timmar senare är dragkampen i trappan glömd, banketten lyckligen överstånden och dansen kan inledas. Bordsherren försvinner genast till sin hustru. Ständiga sekreteraren lämnas allena. Hon känner sig dock inte ensam. Hon har ju sin klänning. Hon går en sväng. Hon tycker om att betrakta de stojande paren på dansgolvet, deras flaxande frackskört och böljande sidenkjolar. Hennes tankar går till bröllopet för många år sedan. Panelhöna på sitt eget bröllop, det är inte illa. Hon ser sig omkring. Alla XY-varelser är upptagna. Och vart tog den där programledaren vägen, hon med det flotta håret och de rubinröda läpparna, hon som tidigare utbad sig om en dans, till på köpet i direktsändning?

Foto: Nicklas ThegerströmI Gyllene salen dansar Sara Danius förnöjt med akademikollegan Per Wästberg, som dock inte är kvällens kavaljer. Än så länge har hon inte den blekaste aning om hur aftonen ska sluta. Foto: Nicklas Thegerström

3.

Nu kommer han, aftonens kavaljer, en man i sina bästa år, iförd en snyggt sittande frack och dekorationer värdiga en julgran i Vita huset. Hans energi är obetvinglig. ”Men där är du ju!” utbrister han och mönstrar sidenkatedralen med gillande. ”Jag har bara en fråga. Hur ska du kunna överträffa den där nästa år!” De dansar och dricker champagne, dansar och dricker champagne.

Ständiga sekreteraren finner sig väl till rätta med denna person. Han talar gärna och länge. Dessutom har han den ovanliga gåvan att alltid finna på rätt sak att säga. Medan de sveper över dansgolvet i allt större svängar och leende kolliderar med politiker och näringslivstoppar, framhåller han klänningens superba fördröjda följsamhet i valsandet. Hon gör en mental anteckning. Klänningens superba fördröjda följsamhet i valsandet.

På efterfesten ute vid universitetet väntar ostron, champagne och ännu mer dans. Där väntar även en chokladfontän, en evighetsmaskin av rinnande choklad. Kavaljeren för kvällen går hårt åt fontänen, låt vara att han skyller på den dåliga belysningen, med ledsamma konsekvenser för hans vita skjorta – och hennes klänning. De fortsätter att dansa och dricka champagne. När de skils åt är de överens om att kvällen varit fulländad.

4.

Ständiga sekreteraren sitter i bilen på väg hem. Klockan närmar sig halv fyra. Hon småpratar uppsluppet med chauffören. Under tiden ägnar hon sig åt ett genidrag, i alla fall om hon får säga det själv: hon knäpper upp de många små knapparna, nitton på varje ärm. Hon minns hur herr E och fru W stod böjda över henne och kämpade med att få upp knäppningen. Lyckas hon inte, kan hon alltid be chauffören om hjälp. Hon lyckas. Hon är nöjd med sig själv. Hon tar farväl, kliver ur fordonet och pressar in sidenkatedralen i hissen.

Väl uppe på tredje våningen låser ständiga sekreteraren upp dörren, sparkar av sig skorna efter tolv timmar på tå och sträcker ut vadmusklerna. Hon ställer sig vid fönstret och tittar ut. Äntligen hemma. Gatan därute är mörk och stilla, inga bilar, inga människor.

Ur tillnyktringens virrvarr framträder omsider en tanke i ständiga sekreterarens medvetande, den växer sig allt starkare, förtätas. Det är som de där sekunderna när man observerar en puck komma farande över isen rakt mot öppet mål, med målvakten hjälplöst krälande en bit därifrån. Nu är pucken i mål. Hon börjar rysa.

Foto: Maja ErikssonEn detalj återstår ju.

Hur skall hon komma ur plagget?

Dragkedjan baktill är sextio centimeter lång, börjar mitt under kragen som är fäst med hyskor och löper sedan ned till stussen. Hon försöker dra ned låset med höger hand samtidigt som hon fattar tag i kragen med vänster. Fem centimeter, sedan tar det stopp. Hon byter hand och försöker med vänster. Samma sak igen. Så går hon tillbaka till höger. Så provar hon vänster igen. Hon ställer sig i badrummet och försöker dra ned låset medan hon betraktar sin rygg i en sminkspegel. Hon provar höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster. Hon lägger sig på mage och försöker. Hon sätter sig på sängkanten och försöker. Allt är förgäves. Klänningen sitter som ett skruvstäd.

Hon tänker på chauffören som sannolikt borstar tänderna i detta ögonblick. På kvällens kavaljer som ligger i sin säng och sussar. På Svenska Akademiens kanslichef som ligger i sin säng och sussar. Hon tänker på sin far som är död och på sin mor som är i Indien.

Den som hade en partner!

Så tänker hon.

En riktig partner!

En fingerfärdig partner!

Den som vore prinsessa!

Så tänker hon.

Den som hade en egen hålldam! En kvinna som sitter och väntar tåligt på en stol med händerna i knät medan frun i huset är på Nobelbankett! En sådan person hade hon sett i en film om Proust.

Ständiga sekreteraren känner hur frustrationen tilltar inom henne. Hon kan inte minnas att hon någonsin känt sig så ensam. Efter en halvtimme av vredgade försök resignerar hon. Hon lyckas få av sig strumporna, men klänningen, ja, den sitter där den sitter. Hon borstar tänderna, spottar ondskefullt i handfatet och ligger sedan blickstilla i sängen i tre och en halv timmar, med släpet som en lång tunga på golvet.

5.

Klockan halv åtta på morgonen ringer klockan. Hon sätter sig upp med ett ryck. Nu är det dags att bearbeta de omkringboendes ringklockor. Till sist får hon assistans av en nyinflyttad granne som kommer rännande nedför trappan och som befriar ständiga sekreteraren från hennes textila fängelse. För det är hon honom evigt tacksam.

Senare samma dag har ständiga sekreteraren stämt träff med fru W i hennes ateljé. Hon berättar om ödet som blev hennes under natten, att hon fick sova med klänningen på. Hon berättar också att hon bestämt sig för att skaffa en partner. Och om inte det går, skall hon rekrytera en hålldam. Fru W tittar på henne och börjar skratta.

”Jag tror inte att du behöver någon partner”, säger hon på sin vackert klingande skånska. ”En hålldam vore i så fall bättre, du vet, man kan ju lita på dem.”

Ständiga sekreteraren funderar. Fru W tittar på henne igen medan hon viker ihop ett turkosblått tweedtyg.

”Nästa gång ... Man syr fast en lång tråd i dragkedjan och petar ned den under livet baktill. När du kommer hem efter festen fiskar du bara upp tråden och drar ned kedjan. Lätt som en plätt.”

Lätt som en plätt. Så sade fru W. Och så skrattade de båda.

Pär Engsheden skapade klänningen

Sara Danius Nobelklänning ritades av Pär Engsheden. Han är en av Sveriges mest kända haute couture-designer och kundkretsen är till stor del hemlig.

Engsheden skapade brudklänningen som kronprinsessan Victoria bar vid bröllopet med Daniel Westling 2010.

Valdes in i akademien 2013

Sara Danius är ständig sekreterare i Svenska Akademien och är den första kvinnan på posten. Hon innehar stol nummer 7, som Selma Lagerlöf en gång satt på.

Danius är professor i litteraturvetenskap och har gett ut ”Prousts motor” (2000), ”Näsa för nyheter” (2008), ”Den blå tvålen” (2013). Senaste boken är ”Husmoderns död och andra texter”, en samling essäer som bl a publicerats i DN.

2013 tilldelades hon DN:s kritikerpris Lagercrantzen.