En lösning av Mellanösternkonflikten är det enda effektiva medlet för att stävja antisemitismen i vår tid, svarar Anna-Lena Lodenius.
Som jag påtalade redan i mitt debattinlägg (20 mars) anspelar kritiken av Israels regering emellanåt på ett stötande sätt på urgamla föreställningar om judiska karaktärsdrag. Ska man diskutera antisemitism i dag är just kopplingen till Mellanösternkonflikten särskilt angelägen att fokusera på. Det gläder mig att Lena Posner-Körösi, Anders Carlberg och Bernt Katina, ordförande i tre judiska församlingar, också inser detta (DN 4/4), liksom forskarna Lars M Andersson och Mattias Tydén (DN 5/4) vars forskning jag själv haft mycket nytta av i mitt arbete.
Problemet är att detta inte alls är den bild som förmedlas i rapporten från Forum för levande historia. Rapportförfattaren Henrik Bachner talar i ett nyhetsbrev från Forum för levande historia om "en tillrättalagd nationell självbild som växte fram efter andra världskriget" och som förhindrar oss att se antisemitismen av i dag. I klartext: antisemitismen har inte förändrats, vi har bara trängt undan den och gjort den osynlig. Men nu växer en bred folklig antisemitism fram hos det svenska folket. Det är en bild som jag har svårt att tro på. Denna slutsats har man kunnat dra av att frågorna ibland ställts på ett tvetydigt sätt som gör att svaren tolkats annorlunda än vad jag tror var tanken hos många av dem som besvarat enkäten.
Det är väl känt att det finns en växande antisemitism i muslimska grupper i Sverige likaväl som på andra håll i världen (vilket visats bland annat i EU-institutet EUMC:s
rapporter). Det förekommer också enstaka övertramp från vänsterextremistiskt håll, vilket väckt mindre uppmärksamhet (problemet är knappast heller lika omfattande). I båda fallen finns en tydlig koppling till Mellanösternkonflikten. Rapporten fångar upp dessa företeelser, men Forum för levande historia väljer att lyfta fram "helsvensk och kristen antisemitism" i kommentarerna. Det tycker jag är märkligt.
Jag talade i mitt inlägg om att det finns ett tabu bland "vanliga svenskar" kring att uttrycka sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitiskt, och fick medhåll av Posner-Körösi-Carlberg-Katina. Men tabut är på väg att luckras upp, där är vi också överens. Frågan är varför? Jag tror att en anledning är att begreppet används alltför lättsinnigt och att vi tenderar att inkludera delar av en politisk debatt. Den definition av antisemitismbegreppet som EUMC arbetar med är ett exempel på detta. Jag vet att de fått en del kritik på den punkten som förhoppningsvis leder fram till en mer användbar definition.
Jag har granskat nazistiska grupper i över 20 år. Där lever antisemitismen kvar, liksom i vissa intellektuella högerextremistiska kretsar. Lars M Andersson och Mattias Tydén tar i sitt inlägg upp några exempel som Jan Bergman och Ahmed Rahmi som båda, tvärtemot vad som sägs i deras artikel, mött oerhört starka protester. Så brukar det vara, och det är alldeles utmärkt.
Mitt förslag om att vi kanske aldrig varit mer toleranta mot judar än i dag var möjligen något provokativt. Men för inte så länge sedan fanns det en bred och öppen antisemitism som verkligen medförde diskriminering, brott och förföljelser som tog sig konkreta uttryck. Så är det inte i dag, utom i yttersta undantagsfall, och det tycker jag vi ska komma ihåg. Jag efterlyser proportionerna i debatten, det var egentligen mitt huvudbudskap.
Det finns anledning att ta alla former av antisemitism på största allvar, liksom andra gruppfördomar. Egentligen bär det mig emot att över huvud taget ställa olika fördomskataloger mot varandra, all intolerans är lika avskyvärd. Jag har den största förståelse för den oro som judiska församlingar känner inför allt som kan erinra om förföljelserna strax före och under andra världskriget. Men det gör det inte mindre viktigt att vi har en klar bild av hur hotet ser ut i dag.
Avslutningsvis tror jag att en lösning av Mellanösternkonflikten, hur avlägsen den än kan kännas, är det enda verkligt effektiva medlet för att stävja antisemitismen i vår tid. Att bilden av den karikerade juden finns kvar som en del av vårt kulturarv är något som är svårt att bekämpa i det korta perspektivet (vi talar trots allt om över 2 000 år gamla föreställningar). Men den akuta fientligheten som ibland ger sig till känna skulle dämpas betydligt om det kom till stånd en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler.