Det blir en okänd gäst i varje program när Helena von Zweigbergk tar över Sveriges mest älskade och utskällda kulturprogram.
- Jag får göra precis det jag ville: samtala om veckans filmer med en recensent och en gäst. Det ska vara någon som jobbar på riktigt med film, en regissör, som Josef Fares, eller någon skådespelare.
Det viktiga är att de människor som placeras ut i studion levererar och att det uppstår någon sorts magi i stunden. Det gör programmet oförutsägbart och det gör Helena von Zweigbergk nervös.
Natten före den här intervjun hade hon svårt att sova. De hade varit i studion i Göteborg och testat olika tilltal för att se vad som fungerar.
- Jag kommer inte att ha cowboy-hatt. Jag vill vara seriös, inte flamsig, men inte heller tråkig, säger hon.
Vi träffas på Blå Lotus, ett vegetariskt kafé överbelamrat med prylar från Indiska, på Södermalm i Stockholm.
Stället är i flummigaste laget för Helena von Zweigbergk även om hon är van. Hon bor i en sexrummare vid Mosebacke, bara några kvarter härifrån, tillsammans med fyra barn och Bengt Ohlsson, författare och På stan-krönikör. En sexårig son har de tillsammans. Övriga tre kommer från tidigare förhållanden.
- Det här området är inne just nu, det gör att det uppstår en viss självgodhet, säger hon, och drar i sin blommiga klänning som förmodligen köpts i någon av butikerna i området.
Helena von Zweigbergk är sig själv och det är det som säljer. Hennes sätt gör det lätt för fotografen eftersom hon aldrig poserar.
Hur hon fungerar som programledare återstår emellertid att se.
Alla tappra återupplivningsförsök som genomförts sedan Nils Petter Sundgren lämnade "Filmkrönikan" för några år sedan har mer eller mindre misslyckats. Många befarar att det är ett omöjligt uppdrag.
- Njae, det gnälldes en hel del på Nils Petter också. Han var inte alls så populär som man säger nu. Ibland undrar jag om det är något slags nostalgiprogram.
En stor del av gnället tror hon beror på att film är så underhållande och att alla inbillar sig att de kan göra programmet bättre själva.
- Film väcker så mycket känslor. Folk blir skitsura om programledaren säger något de tycker är fel.
Sitt första stora känslosvall fick Helena von Zweigbergk som åttaåring av matinéklassikern Lassie.
- Jag glömmer aldrig när Lassie släpar sig fram och hämtas av den där pojken. Jag grät så att jag skakade.
På frågan om vilka filmer hon helst ser i dag, fyrtio år efter Lassie-upplevelsen, nämner hon gangsterfilmer som "Maffiabröder" och "Gudfadern".
För balansen tillägger hon den ryska filmen "Återkomsten".
- Den film jag sett flest gånger är "Casino". Martin Scorsese har ett tempo, en närhet som gör att man aldrig glömmer hans människor. Den som sett "Taxi driver" tycker att de känner Travis Bickle.
Allvaret har mattats med åren, även om hon säger sig ha kvar passionen. När Helena von Zweigbergk var färdig med sin fil kand i filmvetenskap i mitten av åttiotalet recenserade hon film i de dåvarande tidningarna Recension och Matiné.
- Herregud vad jag satsade. Om jag skrev om Star Wars kunde jag gå tillbaka till Artur-sagan, eller ta ett psykoanalytiskt perspektiv och skriva om far och son-motivet.
- Man var ung och megaseriös. Nu har man blivit gammal och mera - ha, ha - lättsinnig.
I slutet av åttiotalet blev hon känd genom radioprogrammet "Spanarna" som hon gjorde tillsammans med Ingvar Storm, Jonas Hallberg, Jakob Dahlin och senare Jonas Gardell.
- Jag minns att folk undrade hur jag kunde komma på allt. Men det satte sig i kroppen, man var observant på något sätt och hade hela tiden spanarradarn på. Och så hade vi väldigt kul, det var fredagsbabblet liksom.
Hon hoppar fortfarande in som spanare om någon är sjuk, recenserar film på olika håll och har ett tiotal böcker bakom sig.
I höst utkommer hennes fjärde deckare med fängelseprästen Ingrid, "Fly för livet". Det blir förmodligen hennes sista i genren eftersom kravet på logik är för betungande.
- Det ska vara både praktiska och känslomässiga orsaker till att saker händer. Hemligheter ska hemlighållas och sedan blottläggas successivt.
Det var chefen för Semic förlag som en dag för många år sedan ringde och frågade om hon inte ville skriva en kriminalroman. Helena von Zweigbergk sa blankt nej.
- Jag tyckte redan det fanns så många. Men vi åt lunch, jag sa att det var väl inte så intressant att någon sa nåt, utan varför.
Hon fortsatte fundera och kom på lösningen att använda en kvinnlig fängelsepräst i huvudrollen. Det var så Ingrid kom till, en kvinna med en viss moralisk fallhöjd, som aldrig kan rycka på axlarna åt världens ondska.
- Någon som ska vara bra på allt och samtidigt vara god och snäll. Det gör att hon tappar något slags naturlighet och direkthet - vilket ger henne existentiella problem.
I "Fly för livet" hamnar Ingrid i en gisslansituation och boken handlar mycket om hennes funderingar och inre frigörelse under resans gång.
- I mina böcker har mordet ofta redan inträffat. I grävandet efter vad som egentligen hände kan man berätta väldigt mycket intressant.