Intervjun med Diana Johnstone i Ordfront magasin ledde till en stark reaktion från våra läsare och därefter till en större debatt som Maciej Zaremba inledde i DN.
Efter att ha läst Diana Johnstones bok och tagit till mig kritiken har jag blivit övertygad om att jag gjorde fel som godkände publiceringen av intervjun. Jag var visserligen skeptisk till artikeln som förde fram ståndpunkter som jag ogillade, men min grundinställning är att i Ordfront magasin ska olika röster få komma till tals.
Min skepsis övergick i bestörtning när jag började jämföra Johnstones uppgifter om några avgörande skeden i tragedin på Balkan med motsvarande uppgifter i Haagtribunalens domar och vittnesuppgifter, hos Amnesty, Human Rights Watch, den nederländska statens rapport om Srebrenica med flera källor.
Den slutsats som dessa jämförelser drev mig till är att Johnstones bok "Fools´ Crusade. Yugoslavia, Nato and Western Illusions" (2002) är bemängd med faktafel. I somliga fall kan det handla om slarv eller okunnighet. I andra fall ett, kanske oavsiktligt vad vet jag, tendentiöst faktaurval. I några fall har jag funnit att kända fakta har återgivits direkt falskt. Jag ska ge några exempel på felaktigheter som jag fann. Jag har förståelse för dem som kritiserar mig för att jag som chefredaktör och ansvarig utgivare inte hade gjort en sådan faktagranskning inför beslutet om publiceringen av intervjun med henne.
Massakern i Racak januari 1999
Johnstone hävdar att de omkring fyrtio personer som dödades i byn Racak inte var civila utan albansk gerilla som dödats i strid med serbisk polis. Skotten hade avlossats från långt håll, endast ett offer var skjutet på nära håll. Enligt Johnstone är det en myt att det var försvarslösa civila som massakrerades av serbiska styrkor. Enligt henne kom de serbiska och vitryska obducenterna fram till samma bedömning som EU-teamet som leddes av den finska obduktionsläkaren dr Helena Ranta.
Men Helena Ranta hävdar i sitt vittnesmål inför Haagdomstolen att de dödade var obeväpnade civila bybor. Bland offren fanns en kvinna och ett barn, flera var äldre män. Offren hade skjutits ungefär samtidigt. Helena Ranta underkänner den metod som de serbiska obducenterna använt för att säkra krutrester på offren vilket skulle visa att de var gerillasoldater i civila kläder. Hon kallar metoden ovetenskaplig och anklagar det serbiska teamet för att ljuga inför Haagtribunalen om att testen skulle ha genomförts i närvaro av och godkänts av EU:s obducentteam. Enligt Ranta avlossades de dödande skotten på nära håll eftersom de annars inte kunnat tränga ner i marken. DNA som återfunnits på kulor som grävts upp överensstämmer med offrens.
Helena Rantas uppgifter är förenliga med en rapport från Human Rights Watch som bygger på separata intervjuer med fjorton vittnen till massakern. Vittnesmålen pekar mot ett planerat anfall på civila och motbevisar påståendena att de döda var antingen gerillasoldater eller civila som dödats i korseld mellan gerilla och serbisk polis.
Srebrenica
Johnstone påstår att mer ansträngningar har gjorts för att överdriva antalet dödade än att identifiera och beräkna antalet faktiska offer, att det aldrig fanns någon verklig önskan om att få veta hur många och vilka som dödades. Hon antyder att flera tusen flytt och undkommit levande.
Den nederländska staten uppdrog åt Institutet för krigsdokumentation (NIOD) att göra en femårig studie av tragedin i Srebrenica. Rapporten offentliggjordes i april förra året. Där redogörs mycket noggrant för hur man på olika sätt försökt att beräkna och identifiera antalet försvunna och döda i Srebrenica. Haagtribunalen uppdrog åt två norska demografer att göra en vetenskaplig beräkning av hur många personer som saknades. De analyserade tillförlitligheten i uppgifterna över döda och försvunna personer som Internationella röda korset respektive Physicians för Human Rights hade upprättat. De jämförde listorna med vallängderna från 1997, 1998 och 1991 och kom fram till 7.475 personer som man antingen visste var döda eller fortfarande var rapporterade som saknade. Av dessa var alla utom 48 män. De fann inget bevis för att några från Srebrenica som rapporterats som försvunna har överlevt, all tillgänglig kunskap visar att de som saknas kan antas vara döda. Trots alla försök från Internationella röda korset och andra att spåra överlevande har endast sex återfunnits. Trots att många kvinnor från Srebrenica fortsätter att hoppas att deras män fortfarande är i livet.
Detta är två exempel. Jag har granskat flera och min slutsats kan bara bli en: Johnstone far med osanning.
Varför publicerade vi då artikeln?
På Ordfront magasin står var och en för sina texter och åsikter. Det ska vara högt till tak, Ordfront magasin som tidskrift och Ordfront som förening ska rymma åsikter som går vitt isär. Om det finns en risk att en skribents kontroversiella åsikter kan uppfattas som Föreningen Ordfronts ställningstagande ska vi markera tydligt att så inte är fallet. Här fanns en otydlighet, intervjun med Johnstone uttrycker inte Ordfronts åsikter.
Många gånger är det svårt att utforska vad som är sant och vad som är falskt. Sanningen hittar man bäst i öppen debatt. Hur ska man få reda på vad som är rätt om man inte får höra det som är fel eller stolligt eller motbjudande? Rätten att få ta fel är nödvändig för att lära sig att ta argument.
Men inget av detta kan motivera att publicera texter med uppenbara faktafel. Det kan inte vara rätt att publicera texter som innehåller grovt felaktiga skildringar av allvarliga händelser där fakta är kända. Då blir man delaktig i att sprida en förvrängd verklighetsbild, och förnekar människors lidande. Där brast vi på Ordfront magasin. För detta är jag djupt sorgsen.
Vi har ett ansvar gentemot våra läsare och medlemmar i Ordfront. Det upprätthåller vi inte genom att undvika kontroversiella frågor utan genom att behandla dem så att artiklarnas trovärdighet är hög.
Ordfront behövs i Sverige och vi är hängivna demokrater även om vi ibland gör fel. Vi blir inte bättre av att kallas bruna, fascister, nazister, folkmordsförnekare, Förintelseförnekare, skändare, antisemiter, islamofober eller historierevisionister för att välja några av de vanligaste glåporden vi fått den senaste veckan. Men vi blir bättre av saklig kritik.
Det är bra att den offentliga kritiken blev så sträng. Jag tror att Ordfront magasin blir bättre av kritiken.