Ordfronts lögner ett hån mot offren

Under en vidrig eftermiddag den 5 augusti 1992 hade jag den högst tvivelaktiga äran att snubbla över två av de platser som för alltid besudlat vår samtid: Omarska och Trnopolje, koncentrationsläger som organiserats av bosnienserberna för att hysa muslimska och även några kroatiska fångar.

I Omarska såg vi hur män kom ut från en hangar, alla i olika stadier av förfall, en del av dem rena skelett med rakade huvuden, drevs över gården övervakade av män med kulsprutor och in i en matsal där de uthungrade kastade sig över en vattnig bönstuvning. Skinnet hängde i veck från deras kroppar. I Trnopolje såg vi fler män bakom ett nyligen förstärkt taggtrådsstängsel: de hade samma morgon anlänt från ett annat läger, Keraterm, och kunde berätta om massakrer, bland annat om hur 150 människor mördats under en enda natt. Vi rapporterade vad vi fick höra - jag själv för tidningen Guardian och mina kolleger i tv-bolaget ITN.

Småningom framgick det att hangaren och gårdsplanen i Omarska var ett Dödens fält, där fångar med en bulldozer tvingats lasta de stympade kvarlevorna av sina kamrater på lastbilsflak. En fånge tvingades bita testiklarna av en annan, som fick en levande duva intryckt i munnen för att kväva de förtvivlade vrålen under sin dödskamp - vakterna beskrevs som "åskådare vid en match". Trnopolje var aningen mindre djävulskt, några fångar hade överförts hit från andra läger, ytterligare andra drevs samman och fraktades hit, på flykt från granateld och brinnande byar. Alla utsattes de dagligen för tortyr, misshandel och våldtäkter.

Inledningsvis var jag tveksam till att använda ordet "koncentrationsläger", eftersom det ledde tankarna till nazistiska dödsläger, vilket detta inte var - vilket jag också påpekade. Men när vi fick veta alltmer om Omarska och Trnopolje stod det klart att ordet "koncentrationsläger" var en exakt beskrivning av vad det handlade om: helvetiska platser där åtminstone hundratals människor dödats och tiotusentals andra fängslats, misshandlats, torterats och mördats - medan man "koncentrerades", samlades upp inför en påtvingad massdeportering. Det rörde sig om centrum av en orkan av våld, där serbiska nationalister - vilket är en annan sak än alla serber - iscensatte en pogrom för att åstadkomma en "rasmässigt ren" ministat, "etniskt rensad", som deras ledare Radovan Karadzic uttryckte saken.

Vad vi rapporterade hem hade ingen nämnvärd politisk effekt. Världssamfundet förblev åskådare till hemskheter som dessa och än värre: man mörklade och sände i väg kraftlösa "fredsbevarande styrkor" men tycktes ha bestämt sig för att lämna Bosniens muslimer i sticket och - vilket är viktigt att tillägga - deras serbiska allierade, vilka på egen hand fick försvara sitt dödsdömda, multietniska samhälle och försöka motstå alla försök till utrotning. Först tre långa år senare, efter massakern på 7 500 muslimska män under fem dagars tid i Srebrenica 1995, inleddes begränsade interventioner. Den av USA framförhandlade freden gav bosnienserberna den etniskt rensade stat de önskat sig.

Sedan skedde något märkligt. Tysken Thomas Deichmann och den brittiska grupperingen Living Marxism (LM, som de numera kallar sig) påstod att jag och ITN hade uppfunnit dessa läger: ITN hade manipulerat sina filmsekvenser och jag hade gjort mig skyldig till mened när jag vittnat inför krigsförbrytartribunalen i Haag.

När ITN utmanade LM att bevisa sina påståenden i ett civilrättsligt mål klarade de naturligtvis inte av den saken. Juryn röstade enhälligt till ITN:s fördel. LM:s representanter avstod från korsförhör av vittnen och accepterade tvärtom alla de bevis på grymheter som framlades av den muslimske lägerdoktor vi träffat i Trnopolje.

Betydligt viktigare rättegångar pågick samtidigt i Haag, där alla historier från Trnopolje och Omarska granskades i processer som pågick i åratal och där vittnesmålen till sist antog episka proportioner. Domen mot Dusko Tadic (för vars räkning Deichmann vittnade) för brott mot mänskligheten omfattade betydligt fler vidrigheter i Trnopolje - främst våldtäkter - än vi rapporterat om.

1996 satt jag och lyssnade till en berusad bekännelse från en av dem som förestått lägren, den plågade Milan Kovacevic, och kallades sedan att vittna vid den rättegång där han stod anklagad för folkmord (och avled under processens gång). Fler fällande domar mot lägervakter och befäl följde under årens lopp. I augusti avkunnade tribunalen i Haag sin dom mot Milomir Stakic (som var den som fattat beslutet att släppa in oss i lägren) för "förföljelse, fördrivning och utrotning", detta i ett åtal som främst kretsade kring Omarska och Trnopolje.

Men det viktigaste av allt är att så sent som i december förra året erkände Biljana Plavsic, en av de tre, tillsammans med Radovan Karadzic, i bosnienserbernas presidentråd, sig "ångerfullt och utan reservationer" skyldig till att ha anstiftat brott mot mänskligheten. Återigen stod Omarska och Trnopolje i centrum för åtalet.

Efter domen mot Plavsic trodde jag faktiskt att revisionisterna skulle hålla tyst. Men så kommer här ett nummer av svenska Ordfront Magasin dimpande ur det blå med en sammanfattning av Living Marxisms lögner och dessutom med fler revisionistiska påståenden om Srebrenica - som var den blodigaste massakern på europeisk mark efter 1945, som redan lett till flera domar i Haag, kompletta med bekännelser av mördarna själva. Nyligen kom dessutom nya bevis för att massakern var planerad - och slutligen häromdagen ett erkännande från Belgrad. Vem vet egentligen mest om vad som skedde - Plavsic, som hjälpte till med att planlägga lägren, eller Ordfront Magasin i Stockholm?

Jag noterar att Ordfront inte nämner ITN eller min egen dagstidning, förmodligen för att man vill undvika att behöva försvara sina lögner inför rätta. För mig, som hela livet betraktat mig som socialist, är det en nyhet att bli anklagad för högerkonspirationer.

För att vara riktigt tydlig: jag vänder mig här mot Ordfronts första artikel, med dess klara förnekanden av lägrens existens och av massakern på muslimer i Srebrenica - inte mot någon senare reträtt som denna tidning gett redaktörerna möjlighet att inleda. Det var den första insatsen som gjorde verklig skada. Att åka slalom kring sin ursprungliga position, när det gäller så allvarliga saker, är inte bara ondskefullt utan rent ut sagt löjligt. Det är att utnyttja samma taktik som den störste revisionisten av dem alla, Förintelseförnekaren David Irving, och kräva en debatt när det inte längre finns någon debatt att föra. Det är att försöka lura oss in i ett graderande av olika nivåer av förintelse och folkmord. Nej tack, mr Irving, nej tack, Ordfront. Men för ordningens skull: männen på bilden från Trnopolje var fångar och de har tur som lever.

Men detta handlar inte om ITN eller mig själv. Det handlar om historiens brunn, själva den sanningens källa där ni på Ordfront Magasin mot bättre vetande hällt er droppe gift. Det handlar inte heller om sanningen för dess egen skull, utan om de människor för vilka sanningen verkligen betyder något. Det handlar om hundratusentals bosnier - utslängda i en diaspora eller i svåra förhållanden i sitt eget land - som överlevde dessa läger och förföljelser, som förlorade släkt, familj och vänner, det handlar om dem som blev änkor och faderlösa efter Srebrenica. De som just nu gör sitt allra bästa för att bygga nya liv av de ruiner som era vänner i Belgrad förvandlat deras tillvaro till.

De flesta av dem har knappt så att de klarar sig. Men de gör det med en blandning av tyst livsmod, ödestro, med stöd av varandra, med galghumor och kanske också med ett glas för mycket på Zinkens pub och andra ställen världen över. Därför är det särskilt motbjudande, det som Ordfront Magasin gjort, och det i Sverige av alla ställen. Till skillnad från mitt eget land var Sverige mycket generöst då det gällde att öppna sina dörrar för utarmade och desperata offer för bosnienserbernas pogrom. Dagens Nyheters läsare möter dem var dag utan att veta om det. De sitter bredvid er på tunnelbanan, de köar i er egen Konsumbutik, de talar svenska och flera av dem hejar förmodligen på Hammarby. Men de bär på minnen du inte skulle önska din värste fiende att se i sina mardrömmar.

Det handlar om människor som Mehmet Alic, vilken i Omarska fick berätta för sin son Enver att brodern nu var död. Och sedan fick order av de serbiska vakterna att också säga att Enver var den näste att avrättas; de fann nämligen sådant roligt. Det handlar om den unge Nedzad Jakupovic, en av de få som faktiskt kom levande ur det mänskliga slakthus i Omarska som kallades för Vita huset och som dag efter dag sett sina vänner bli slagna till döds och själv misshandlades till medvetslöshet flera gånger i såväl Omarska som Trnopolje - bakom de där stängslen som Ordfront Magasin säger var en bluff.

Det är inte mycket dessa människor begär. Men jag tror att de som överlevt sådana brott och som drabbats av sorg åtminstone har rätt till en sak. Nämligen detta: efter att ha blivit förrådda bör de nu få sina liv tillbaka genom att vi faktiskt vidgår vad det var som hände. Deras mentala hälsa fordrar att historien erkänner de vedervärdigheter som begåtts mot dem och dem de förlorat. Några av dem har haft modet att vittna i Haag, och det just av dessa skäl.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut