"Det är bra", skriver Leif Ericsson i artikeln här intill, "att den offentliga kritiken blev så sträng. Jag tror att Ordfront magasin blir bättre av kritiken."
Det vill jag kalla en tvärvändning. I sitt första svar på Maciej Zarembas inledande artikel (DN 3/11) hävdade han tvärtom att Dagens Nyheter med publiceringen ville tysta Ordfront "genom smutskastning". I senaste numret av Ordfront magasin hävdar föreningens vd och generalsekreterare Gertrud Åström på ledarplats till och med att DN visat "sitt förakt för en praktiserad yttrandefrihet", och kräver en ursäkt.
I ett uttalande i helgen riktar nu föreningens egen styrelse tvärtom en frän kritik mot tidskriftens publicering av intervjun med Diana Johnstone. Det var fel att publicera den, den brast i källgranskning och var alltför okritisk.
Styrelsen inskärper också vikten av att redaktionen arbetar på ett sätt som bevarar tidskriftens ställning som en tidskrift med hög kvalitet och integritet, men konstaterar att den i det här fallet misslyckats. Chefredaktörens agerande i efterhand - tvärvändningen - innebär dock att han har styrelsens fortsatta förtroende.
På samma tidskrift finns en redaktionschef, Björn Eklund. Han har på intet sätt ändrat uppfattning, utan förklarar i en artikel i gårdagens Expressen att han står för sin artikel: "Jag ville bara få fram sanningen."
I praktiskt taget alla inlägg som nått offentligheten från Ordfront under de senaste veckorna har inskärpts hur högt i tak det är i förening och tidning, att många olika åsikter får rymmas sida vid sida. En djupt respektabel hållning, frågan den förvirrade betraktaren ställer sig är bara om där över huvud taget finns något tak.
När vd och chefredaktör talat om "smutskastning" har de främst skjutit in sig på att kritikerna inte förmått skilja mellan den intervjuade Diana Johnstone, hennes intervjuare, tidskriften Ordfront magasin och föreningen Ordfront. Nu har styrelsen slagit fast att det är redaktörerna själva som inte förmått hålla rågångarna klara.
En välgrundad kritik, frågan om den går långt nog. För alldeles bortsett från innehållet i den omdiskuterade artikeln förefaller ju kretsen kring Ordfront magasin vara tämligen medvetslös i centrala publicistiska frågor. Och de olika utspelen efter DN:s artikel - halva reträtter, konspirativa motattacker, rop på yttrandefrihet, omvändning under galgen - borde snarast ha fördjupat styrelsens tvivel på deras omdöme.
Det finns goda skäl att högakta föreningen Ordfront - i sin kärna en klassisk, svensk folkrörelse med rötter i 68-vänstern - för dess ambitiösa bokutgivning och arbete kring frågor som yttrandefrihet, demokrati och kunskapsfrågor. Desto mer bekymmersamt om ledningen för tidskriften med samma namn inte kan hålla kursen i en offentlig debatt.