Ordfronts redaktörer förnekar sig inte

I gårdagens tidning försöker Leif Ericsson och Björn Eklund ge sken av att bemöta min kritik av artiklar om "Ljugoslavien" (Ordfront magasin 7-8/03 och 10/03). Av deras genmäle kan man få intrycket att jag tagit några smärre detaljfel till förevändning för att - illvilligt och grundlöst - anklaga tidskriften för att förneka folkmordet på Balkan.

Jag kan bara uppmana läsaren att studera Ordfronts artikel (www.ordfront.se eller länk här bredvid). Det är inte fråga om några enskildheter. På nio sidor förnekas eller bortförklaras de flesta vittnesmålen om massak-rerna i Bosnien. Ingen har, heter det, "träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande". Det finns inga bevis för massvåldtäkter, organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. Kvinnor som säger sig ha blivit våldtagna är inte trovärdiga, antyder tidskriften mellan raderna. Massakrerna i Srebrenica och i Racak (i Kosovo), liksom fördrivningen av albanerna, är en del av "en mytisk berättelse", upplyser tidskriften i en redaktionell ingress. Och Slobodan Milosevic (i själva verket en varm anhängare av ett multietniskt samhälle) är vår tids Dreyfus.

Enligt Ordfront magasin har vi alla blivit lurade av USA, Nato och av deras journalister, särskilt de som gett oss de berömda bilderna av de utmärglade fångarna i Trnopolje 1992, som ju enligt Ordfront inte var några fångar.

Det var vad som stod, och mycket mer av samma sort. Jag tror inte att jag har missuppfattat någonting. "En av mina patienter finns med på den publicerade bilden", skriver till mig terapeuten Ingrid Lundin, som åren 1992-95 arbetat med traumatiserade flyktingar från Bosnien. "När jag läste Ordfronts artikel slogs jag av likheten med dem som förnekat Förintelsen. Jag har tyckt att Ordfront var visserligen tendentiös men hederlig tidigare. Nu vill jag inte ta i den med tång."

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor. Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för "folkmord". Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson.

Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han - utan minsta förbehåll - publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan - han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt.

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det "nyansering", när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet "folkmord" i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar?

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att "den judiska opinionen" varit central för att lura att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det.

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är "en förfalskning av verkligheten", upprepar Eklund. "Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig", skriver Ericsson.

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var?

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan.

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.)

När jag skrev min artikel trodde jag att det bara var tidskriftens redaktion som förlorat omdömet. Men på Ordfrontsföreningens webbsida rycker nu generalsekreterare och vd Gertrud Åström ut till försvar för tidskriften, som hon funnit att "DN vill tysta". Gertrud Åström har inga synpunkter på att föreningens medlemsblad förnekat folkmordet på Balkan, förtalat de överlevande och skändat minnet av offren. Historierevisionism, så måste jag förstå henne, är hos Ordfront en lovlig ståndpunkt bland andra. "Alla anställda på Ordfront har rätt att uttrycka en personlig ståndpunkt. Låt det stå klart att det finns ingen av föreningsstyrelsen uttalad Ordfront-åsikt om Balkan." Däremot finner hon det skandalöst att jag kritiserat den publiceringen, därmed har jag nämligen "förtalat alla medlemmar i Ordfront, 30.000 människor". Och hon kräver offentlig ursäkt.

Jag måste bekänna att jag finner resonemanget en aning ologiskt. Om generalsekreteraren hyllar en så extrem yttrandefrihet att det är henne likgiltigt vad som står i hennes medlemsblad, till och med när det skandaliserar varumärket Ordfront, varför ha synpunkter på vad som skrivs i Dagens Nyheter?

Nej, jag tycker inte att Gertrud Åström gör rätt i att gömma sig bakom Ordfronts medlemmar. De är inte direkt ansvariga för vad de får i brevlådan. Det är däremot den ansvarige utgivaren (det är därför det heter så) och ytterst den styrelse som tillsatt honom.

Jag har skäl att tro att få av Ordfronts medlemmar delar Gertrud Åströms postmoderna sanningsbegrepp. Vore jag medlem skulle jag finna det oroväckande att styrelsen för en förening som säger sig försvara mänskliga rättigheter inte har någon uppfattning om vad som hänt på Balkan. I alla fall inte tillräcklig för att igenkänna historierevisionism. Är Gertrud Åström verkligen representativ på den punkten? Enligt henne själv ägde det rum "oroligheter och övergrepp" på Balkan, ett uttryck som min språkkänsla snarare förknippar med Göteborgskravallerna.

Jag finner att det är Ordfronts ansvarige utgivare som borde be om ursäkt: dem han kränkt, sina läsare och den förening vars namn han skämt ut. Jag står för allt jag skrivit, inklusive benämningen "brunvänster". Kanske kommer någon på ett bättre begrepp för den vänster som gör sig till språkrör för Milosevic. Men det behövs ett nytt ord, för att hederliga radikaler inte skall behöva lystra till samma glosa som Ordfront magasin.

Låt mig avslutningsvis säga något om den yttrandefrihet som Ordfront säger sig försvara, och som DN nu påstås hota.

Yttrandefriheten - eller snarare tryckfriheten är ett medel - inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grudlagen, "säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning". Det betyder att artik-lar som motverkar upplysningssyftet - till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp - förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars - vid behov också inför domstol - är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut