Det brukar sägas att Sverige förlorade sin oskuld den 28 februari 1986, när statsminister Olof Palme mördades.
Eller också rök den redan den 30 januari 1981.
Detta datum hade såpoperan ”Dallas” premiär i svensk tv, en serie som från början var menad att produceras i endast fem avsnitt men som skulle komma att bli ett 357 episoder och nästan tretton år långt fenomen, som för alltid skulle förändra vår syn på inte bara på vad en tv-serie kunde vara – utan kanske på världen och livet i stort.
I morgon, nitton år sedan sista avsnittet, kommer hela, nästan, gänget på och kring South Fork-ranchen i Texas tillbaka i 10 nya delar som sänds i TV 4.
Såp- eller tvålopera är svårgripbara begrepp. Några räknar ”Dallas” som den andra amerikanska såp-operan i svensk tv, endast slagen med någon månad av ”Lödder” (serien som ville göra parodi på benämningen ”soap opera”, som följetonger i amerikansk dagtidsradio kallades redan på 1930-talet för att de sponsrades av tvål- och tvättmedelsföretag). För andra var det bara ännu en utländsk tv-serie, som dramaturgiskt inte skilde sig så oerhört från föregångare som ”De fattiga och de rika”, kanske till och med ”Familjen Macahan”. Och ännu tidigare brittiska serier med ”Onedinlinjen”, ”Arvingarna”, ”Herrskap och tjänstefolk” i spetsen. Dessutom hade den svenska menigheten redan matats med inte så få inhemska familjeserier – gärna dystra berättelser från nödåren.
Men ”Dallas” slog bredast och gjorde starkast intryck av alla.
Här kom inte bara en historia om en familj som intrigerade inbördes om tillgångar, makt och relationer – sådant hade visats åtminstone redan 1967 när ”Forsytesagan” började sändas i svensk tv – i ”Dallas” sken också solen, jämt, det gnistrade i skyskraporna, i bilarna och i de vita tänderna, olja sprutade, guld skars, bluffaffärer upprättades, och djup olycka ruvade överallt. Här var allt mer, större, sämre, värre, grövre. I ”Dallas” fanns så mycket mer som vi kunde älska att hata eller hata att älska: Pengar. Vulgaritet. Nätverkande. Sex. Otrohet. Falskhet. En drink före middagen.
Just drinkandet blev lite av sak i sig. Flera år tidigare hade en någorlunda animerad diskussion förts i Sverige om att det dracks på tok för mycket i den brittiska serien ”Arvingarna”. Den var dock ingenting mot ”Dallas”. Snart spreds här begreppet ”dricka med Dallas” där familjer eller vänner samlades för att gemensamt värma upp framför ett nytt avsnitt – slog JR Ewing upp en fet whisky slog Sverige upp.
Över huvud taget var det mycket som inte var något i jämförelse med ”Dallas”.
Detta var alltså 1981.
Det är tveksamt att tilldela en simpel tv-serie ansvaret för ett svenskt systemskifte, som det brukar kallas, eller ens djupgående attitydförändringar. Men under tidigt åttiotal identifierade sig endast en minoritet med någon av karaktärerna i ”Dallas” eller deras sätt att leva. Därtill var dessa för förslagna, kalla, mesiga eller lättfotade. Eller alkoholiserade. Eller bara för rika. Sofforna var för vita och smyckena för grova. Det var en antiintellektuell stekartillvaro, innan begreppet var uppfunnet. Själv var jag fortfarande en förvirrad tonåring och hade ännu inte valt liv, men jag kände inte till någon, ung som vuxen eller gammal, som hävdade att serien var bra, spännande, sorglig eller kul. Tvärtom förkastades hela koncept regelmässigt. Av alla. Och ändå tittade vi. Varje vecka. Konsekvens är knepigt.
Men i dag är pengar, egendom, prylar, gnistrande glamour, till och med något så vanartigt som en drink före middagen – en guldkant på tillvaron – förbluffande mångas högsta mål i livet, närmast en rättighet. Kommunist som konservativ. Stekaren stryker knappast längs väggarna i Sverige i dag. Och kanske var ”Dallas” om inte på egen hand ansvarig så i alla fall en av de kraftigast bestyckade torpederna mot de dittills rådande svenska idealen.
När South Fork-gänget nu åter travar in i våra tv-apparater och bildskärmar – till den gamla välkända signaturmelodin, minus hopplabasen – är Bobby fortsatt ädel och J R fortsatt ond, allt annat vore förstås otänkbart. Folk ändrar sig inte. Givetvis har deras nu vuxna söner, Christopher och John Ross, ärvt sina fäders främsta företräden, självklart spelar deras flickvänner andrafiolen och fortlever i halv förtvivlan. Pam (och förstås Miss Ellie) är borta, men Sue Ellen är kvar, de flesta är kvar, till och med Lucy och Ray är kvar, och därmed hela tjocka släkten Ewing där man antingen driver på eller värjer sig för slemma intriger. Kvar är också på sina håll avsevärda problem att leverera en klyscha på ett trovärdigt sätt: ”Blod må vara tjockare än vatten. Men olja är tjockare än båda. Hehe.”
Seriens omstart har fått duktigt med stryk i hemlandet. Så behöver det inte nödvändigtvis bli här. Dels slår ”Dallas”, även den nya versionen, rätt så gott om senare svenska och utländska maktspelskopior, till och med när det kommer till skådespeleri och foto. Dels torde återseendet i sig, och att dessutom finna att allt är sig likt, betyda mycket och kunna locka tittare. Sämre serier finns att låna ett öga åt.
Problemet är bara att vi inte är oss lika. Begreppet såpopera används inte längre. Definitionen av vad ett tv-drama kan vara har skrivits om ännu en gång. Det chockerande beteendet hos familjen Ewing trumfas av den allra mildaste lilla dokusåpa.
Oskulden kommer aldrig åter. Det blir aldrig mer den 30 januari 1981. Vi har blivit de.