Under föredraget visar hon fotografier ur ett långt yrkesliv; apbilderna hör till de många cirkusbilderna. Hon har alltid fascinerats av cirkuslivets aparta miljö, och har fotograferat cirkusar i bland annat Vietnam, Mexiko och Indien (och skulle gärna följa en i Sverige också).
Mary Ellen Mark berättar till sina bilder om projekt och idéer, och avslutar med att visa sin makes, filmaren Martin Bells, version av deras senaste projekt, ”Prom”. Boken med hennes porträttbilder kommer nästa år. Filmen varar någon halvtimme och utgörs av klipp ur intervjuer med amerikanska ungdomar inför sina avslutningsbaler: artonåringar uppklädda till tänderna talar öppet om tankar och känslor kring den stora festen, livet och framtiden. Många av sekvenserna är obetalbart roliga och rörande.
Hon avrundar med en frågestund. Någon frågar om den digitala revolutionen och hon säger: ”jag är ingen teknisk person”, att hon kommer att vara analog hela sitt liv och att det har blivit svårt att hitta assistenter som behärskar det analoga väl.
Flera erbjudanden kommer på studs. Hon skrattar, säger att hon är petig men byter ett par visitkort efteråt.
Mary Ellen Mark hade denna workshop i Stockholm tidigt i somras. Undervisningen är en inkomstkälla, men hon tycker också om mötet med unga fotografer. Varmast om hjärtat ligger den workshop hon håller i juli i Oaxaca, Mexiko; den är inne på nittonde året.
– Men jag är väldigt imponerad av eleverna här i Stockholm, säger hon när vi möts i det stora fiket på Fotografiska.
Innan vi börjar signerar hon en stor trave böcker åt en beundrare.
– Kom tillbaka i morgon om du har fler!
På utsidan av tegelbyggnaden hänger Albert Watsons porträtt av henne, där är hon ung och har det vågiga håret utsläppt och en målmedveten blick riktad långt bort.
Nu har hon långa, mörka flätor med blåa band i, tonade glasögon, många ringar och träskor. Kläder i svart, hon är alltid klädd i svart.
Hon har fått god kontakt med Fotografiska, och innan hon lämnar stan är det klart att hon ställer ut där nästa år. Preliminärt vernissagedatum är den 12 januari.
Mary Ellen Mark började fotografera av en slump, men när hon ser tillbaka är det logiskt: redan som litet barn tyckte hon om att titta på bilder och fascinerades av fotografier.
– Jag var en ensamvarg. Eller nej – jag hade många vänner, men jag funderade mycket. Du tror mig inte, men jag var skolans tongivande cheerleader och gjorde allt för att vara en riktig amerikansk high school-tjej. Men jag hade ingen lycklig barndom, jag ville hemifrån så fort som möjligt och letade hela tiden efter självständighet.
Med hjälp av ett stipendium kom hon in på Pennsylvania-universitetet, ”en vid den tiden liberal och kreativ högskola”, och började mer eller mindre av en slump studera fotografi.
– I samma stund som jag plockade upp en kamera var jag fast.
Hon var i tjugoårsåldern då.
Tidigt började hon följa filminspelningar – den första var Fellinis ”Satyricon”, som hon gjorde för magasinet Look. Genom åren har Mary Ellen Mark följt inspelningar av filmer som ”Apocalypse now”, ”Gökboet”, ”Maratonmannen”, ”Apornas planet” och ”Babel”. Fotoboken ”Seen behind the scene” innehåller hundratals bilder av stora filmcelebriteter.
Det är för övrigt från Fellini hon har fått sitt cirkusintresse.
– Jag älskar allt han älskar. Fellini älskar cirkus, alltså gör jag det också, säger hon och skrattar.
Att se framstående regissörer och skådespelare arbeta har varit en fantastisk skola, fortsätter hon, inte minst att se hur de arbetar med ljus och komposition, men filmbranschen är annorlunda nu – allt är mer tidspressat och striktare hållet.
– Och regissörerna står inte längre bakom kameran, de sitter gömda bakom en monitor.
Än viktigare för henne har varit tidskriftsmarknadens förändring, där de breda, resursstarka tidskrifter som hon gjort så många uppdrag för inte längre finns.
– Jag brukade använda magasinsuppdragen som ett slags stipendier – men det är omöjligt i dag. Jag hade en lång lista med jobb jag skulle vilja göra, men det är ingen idé längre. Vad jag vill göra tar för lång tid och är helt enkelt inte kommersiellt försvarbart.
Hon låter mer konstaterande än bitter, och säger att hon fick leta länge för att hitta ett förlag som till slut hade råd och vilja att ge ut ”Prom”-projektet.
– I dag måste man vara krigsfotograf, jobba med kändisar eller mode för att gå runt. Men jag har aldrig velat vara krigsfotograf; jag hade heller aldrig klarat av det. Jag skulle inte hantera ett så adrenalindrivet arbete. Jag beundrar de som grejar det, men det är inget för mig.
Med DN-fotografen Paul Hansen byter hon några ord om krigsfotografers kynne och villkor, och de enas om att suget efter erkännande är fel skäl att söka sig ut.
– Jag träffar ibland unga fotografer som vill till krigsområden, men jag råder dem alltid att låta bli. Vägen till berömmelse blir oftare en väg till döden.
Flera av Mary Ellen Marks dokumentära projekt – utan kända ansikten – har varit banbrytande. Hon har följt hemlösa, utstötta, transvestiter, barn, prostituerade – letat upp ovanliga, vanliga människor. Hon har rest kors och tvärs över det fattiga USA, men också i andra delar av världen: Afrika, Asien. Många av dem hon har mött och fotat har hon hållit kontakt med i åratal. Tiny, den hemlösa tonårsflicka hon träffade första gången 1983, lever nu under hyfsat stabila förhållanden och är tiobarnsmor.
– Hon ville alltid ha tio barn och nu har hon det. Jag ska försöka hälsa på henne i jul.
De starka bilderna från ett boende för utvecklingsstörda barn på Island visades också på Nordiska museet år 2008. Och barnen återkommer, och är ofta centrala motiv i hennes bilder:
– Jag är nyfiken på barn och jag tycker om tonåringar – den där övergångstiden. De är så öppna. Men jag avbildar aldrig barn som små änglar, jag försöker visa andra sidor av dem.
Men egna barn har hon aldrig velat ha, och hon skakar på huvudet:
– Jag vill inte vara bunden. Med barn hade jag aldrig kunnat göra karriär. Och många som vill ha en egen stor familj har lyckliga minnen från en – det har inte jag.
Till hennes större projekt hör serien ”Twins”, där hon med en enorm, blytung polaroidkamera under flera år har besökt en tvillingfestival i Twinsburg, Ohio och tagit porträtt av enäggstvillingar (serien visades på galleri Magnus Åklundh i Malmö nu i våras). Precis som i ”Proms”, som är gjord med samma teknik, ger bilderna med tillhörande intervjuer ofta ett lätt absurt men ömsint intryck. Den klumpiga kameran framhäver detaljer med utsökt kvalitet.
– Digital teknik är fantastiskt för reklamfoto och för pressfotografer som snabbt och enkelt kan få i väg sina bilder. Photoshop är toppen när det används som ett mörkrumsverktyg – men när det används för att helt förändra ... Det var inte det fotografi handlade om för mig: det handlade om att se bilden där och då och fånga det ögonblicket. Inte om att ändra verkligheten efteråt.
Hon tar några klunkar av sin cola light och ser ut genom de stora fönstren där vädret just slår om och himlen öppnar sig. Hon tänker en stund och börjar tala om kontinuitet och kontakt.
– Tar man bilder på gatan behöver man naturligtvis inte lära känna dem man fotograferar, men ska man leva med någon eller skildra ett liv måste man få deras förtroende. Då är man deltagare, inte observatör. Men när en av mina workshopdeltagare, en ung, duktig porträttfotograf, sa att hon blir rädd för dem hon ska plåta sa jag till henne att det är ohållbart: man måste ta kontroll över situationen. Man måste vara säker på vad man gör. De man möter känner om man är osäker och utnyttjar det; och är de kända kan de vara riktigt elaka.
När jag undrar vad hon är stolt över säger hon bara att hon har jobbat hårt – men stolt..?
– Nej. När jag gick igenom alla bilder inför boken ”Exposures” häromåret slog det mig hur svårt det är att ta ikoniska bilder, odödliga bilder som fastnar.
Och det är strävan efter den riktigt bra bilden som fortfarande driver henne.
– De gånger jag sänkt kameran har jag oftast ångrat det. Man blir väldigt känslig, men ofta märker man att det hade gått utmärkt att fortsätta fotografera.
– När jag var på Ward 81 (ett mentalsjukhus i Oregon hon dokumenterade 1971) hände det några gånger, men jag ångrade mig efteråt – ingen hade störts om jag hade fortsatt. Som fotograf avskyr man att bli bortstött, men det värsta som kan hända är att någon säger nej. Ibland är det bättre att ta den risken.