Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

På nätets mörka sida

Djupt under internets glansiga yta finns en värld av hemligheter som vanliga webbläsare aldrig ser. Kulturmagasinet bad Kristofer Ahlström dyka ner mot nätets svarta undermedvetna. Det här är hans rapport om förfalskningar, mordhot, gammeldags grafik och riktigt fula fiskar.

Två till tre veckor kommer det ta för mig att få en person mördad. Jag får själv välja hur dådet ska utföras men det föredras att det ser ut som en olycka eller ett självmord, står det.

Standardarvodet ligger på mellan 7.000 och 13.000 euro beroende på mängden arbete som måste läggas ner av yrkesmördaren: hälften betalas i den decentraliserade digitalvalutan bitcoin till personens konto för att täcka rese- och boendekostnader, den andra halvan betalas när dådet är utfört.

Jag stirrar på skärmen. Hjärtat slår ut i fingertopparna.

All kommunikation, läser jag vidare på hemsidan, ska ske mejlledes utanför internets vanliga trafikflöde och med krypteringsnycklar så att mejlen, ens om de kapas, inte går att läsa.

Jag tvekar länge. Men så vinner ändå nyfikenheten. Jag skickar ett mejl till personen som driver sajten.

Och så inleds den absolut märkligaste och mest skrämmande brevväxling jag någonsin haft.

Det börjar tre veckor tidigare, och det börjar som så mycket annat med populärkulturen.

I andra säsongen av ”House of cards” talar man om något som kallas ”deep web”, en hemlig skuggsida av internet dit vanliga sökmotorer och webbläsare inte når. Ett underjordiskt nätverk som enligt tv-serien ”utgör 96 procent av hela den uppkopplade världen”.

För mig är tanken kittlande. Jag ser en parallell till när astro­fysiker nyligen fastslog att alla planeter och stjärnor bara utgör fyra procent av vårt hela universum – resten är mörka energier och mörk materia, sådant som inte går att se eller ta på. Jag ligger utsträckt på soffan hemma i vardagsrummet och målar en mental bild av det hemliga internet på samma sätt: majoriteten som existerar i tomrummet mellan det kända.

Kontrasten blir med andra ord rätt stor när jag till slut kastar loss i dessa grumliga farvatten – och det hemliga internet mest ser ut som det vanliga internet runt 1997.

Eftersom det inte finns några kommersiella ekonomiska muskler bakom Darknet – inget företag skulle vilja stå som ansvarigt för vad människor med fullständig frihet och anonymitet tar sig för – så ser allt ut och fungerar som i internets barndom. Laddningstiderna är sega. Här finns inga flashiga animationer, ingen tung grafik eller videosekvenser. Allt är utformat i tabeller eller färgad text på svart botten, och flera sajter liknar varandra så mycket att det är som om hela internet gjorde en ful grimas som sedan fastnade i ansiktet.

Det kryllar av döda länkar till sajter som stängts ner av en anledning eller annan. Hemsidesadresser går inte att gissa sig till eller skriva in i adressfältet på måfå eftersom de, likt den nedersta raden på en optikertavla, består av en räcka slumpmässiga bokstäver.

Det är inte så mycket en resa till internets utkanter som till dess kärna: alla chockfaktorer som användes i nätets barnaår återkommer här, samma överlägsna ton från besserwissriga teknikfanatiker på en ännu slumrande spelplan.

För att likt Orfeus stiga ned i detta skuggrike behövs en särskild programvara. Den heter Tor, och enkelt sagt rikoschetterar den dig runt mellan servrar över hela världen samtidigt som den sopar igen spåren mellan varje server bakom dig så att ingen riktigt kan spåra dig tillbaka till din verkliga adress.

Så det är vad jag gör.

Trålar runt bland de ettor och nollor som existerar i lönndom. Och det visar sig att innehållet är därefter.

Via portaler och länksamlingar klickar jag mig fram till sajt­er som säljer droger (”Gratis frakt inom EU!”), förfalskade pass och körkort, skjutvapen, arbetstillstånd, teleskop­batonger, dyrksatser, falska sedlar, sajter för pengatvätt, hackade PayPal-konton och sajter där man kan söka på bilregi­streringsnummer för att se om de tillhör civilpolis.

Det går att hyra hackers för att knäcka människors lösenord, det går att anlita folk för att plantera kriminella bevis och förstöra liv. Det finns länkar som påstås leda till barnporr. Jag hittar inloggningssidan till ett pedofilforum vars namn står skrivet med ett barns spretiga handstil. Jag ser länkar till sajter för tidelag och sexakter som innebär att man äter varandras kroppsdelar. Jag överväger inte ens att klicka.

Det mörka internet är att likställa med vårt eget mörka under­medvetna. En enda stor svartmarknad för behov som aldrig återfinns i radannonser.

Ganska snart vaknar källkritikern i mig till liv; allt det här kan väl inte vara på riktigt?

Men oavsett om det som utannonseras på Darknet är på riktigt eller inte, säger det minst lika mycket om vad folk vill se om de har friheten att välja vad den anarkistiska och libertarianistiska fantasin än föreskriver.

Jag ringer upp Jack Werner, som är tidningen Metros sociala medier-redaktör och kunnig inom just mytbildning på internet.

Han drar parallellen mellan Darknet och den folkloristiska bakgård som alltid funnits hos människan. För 150 år sedan fanns platser som ännu inte var kartlagda, så vi befolkade dessa med mytologiska varelser: troll, knytt och skogsrån. Varelser vars hemmaplan var det mörka och okända där vi var i underläge.

Jack Werner ger även exempel på hur våra förväntningar på en så skrämmande plats kan bli självuppfyllande profetior:

– På ett forum för moderna spökhistorier skrev någon en berättelse om en sida som kallades ”Normal porn for normal people”, en sida som bara kunde nås genom konstiga spam-mejl och att klicka sig genom obskyra härvor med kod. Sidan påstods innehålla en samling filmer där människor avlivades på bestialiska sätt.

Berättelsen blev så framgångsrik att den spred sig utanför forumets fyra väggar – och därmed försvann också den kontextuella brasklappen om att alla var införstådda med att det var fiktion. Storyn levde sitt eget liv och sajten började efterfrågas. Och då dröjde det inte länge innan verkligheten härmade konsten och någon helt sonika skapade en sida som såg ut och hette just så, berättar Jack Werner och fortsätter:

– Något som börjar med en teori, koncept eller idé utvecklas till realitet i en värld där folk inte är med på blinkningarna. Och på samma vis kan det vara med ditt fall: om du inte vet hur det funkar att köpa en yrkesmördare kan folk utnyttja det när de skapar sina sajter.

Det råder ingen brist på sajter där mord är till salu.

Storögt och fingerdarrigt klickar jag mig genom flera sidor som påstår sig erbjuda kontrakterad död.

Det slår det mig snart hur de anammat det vanliga internets entreprenörsanda och känsla för kommers. En sajt erbjuder mängdrabatt för återkommande kunder och har ett beställningssystem där man klickar i antalet mord som sedan läggs i ens virtuella varukorg. En annan lönnmördarsajt har som slogan ”Det bästa stället att lägga dina problem är i graven”.

Och så finns ”Assassin’s market” som är en crowdfundingsida där kandidater läggs upp på en lista varpå allmänheten får donera vad de tycker att varje mord kan vara värt, samt när de tror att mordet kommer att ske. Tanken är att den som kan förutspå dödsdatumet även är den som utför dådet och därmed kammar hem hela potten – ett slags morbid gräsrotsfinansiering.

På plats fyra på ”Assassin’s markets” lista, efter namn som Barack Obama och ordföranden för USA:s federala centralbank, Ben Bernanke, hittar jag en högt uppsatt svensk politiker. Det finns också en utförlig motivering till varför hen ska mördas.

Potten för den svenska politikern är i skrivande stund uppe i 3.000 kronor, Obamas pott ligger på 18.000.

Det plingar till i inkorgen på mitt nyskapade mejlkonto. Jag har fått svar från den påstådda yrkesmördare jag inlett kontakt med.

Jag har frågat om personen har några begränsande regler vad gäller offer – vissa sajter gör tydligt att de inte utför dåd mot barn eller högt uppsatta politiker. Svaret lyder:

”Jag har inga restriktioner. Det är delvis det som gör att jag sticker ut i branschen. Ålder, yrke eller kön spelar ingen roll, jag får jobbet gjort oavsett.”

Vi växlar några vändor fram och tillbaka. Alla mejl jag får är skrivna i en vänlig, professionell och instruktiv ton. Vilket givetvis gör det än obehagligare, och snart utvecklar jag en pavlovsk reaktion varje det gång det dimper ner ett nytt mejl: kylskåpstempererad puls och en molande värk i maggropen.

Jag rabblar min tryggande ramsa: det här kan inte vara på riktigt. Det måste vara en torskfälla för att lura desperata människor på pengar. Att varken ip-adresser eller transaktioner går att spåra gör Darknet till en optimal bondfångarmarknad.

Lika mycket som det gör att det skulle kunna vara på riktigt, förstås.

Och det är svårt att hålla huvudet kallt när jag just vittjat ett diskussionsforum där det i text och bild utförligt beskrivs hur man tillverkar en ­AK-47:a av en gammal spade och metallskrot.

Som turist i mörkrets infrastruktur känner jag mig trängd från flera olika håll samtidigt. Jag tänker på citatet att om man inte är paranoid betyder det bara att man inte är tillräckligt informerad, och jag tänker på hur en kompis på en fest hört tre överförfriskade FRA-anställda fylleskryta att de kan avläsa varenda sökning och knapptryck som görs på nätet. Jag funderar därför även på FRA och NSA. Jag tänker på vad som berättats om Ross William Ulbricht.

Ulbricht är en 29-årig ingenjör bosatt i San Fransisco utan en fläck i brottsregistret. Den 2 oktober i fjol knackade det på hans dörr. När han yrvaket gick och öppnade möttes han på tröskeln av ett team FBI-agenter.

Ulbrich sitter nu anhållen för att ha drivit ­sidan ”Silk road”, en basarliknande verksamhet för onlinehandel med droger. Under åren 2011 till 2013 ska sajtens nära miljonen registrerade användare ha omsatt dryga elva miljarder kronor i transaktioner, varav Ulbricht tagit 550 miljoner i provision. Sättet som FBI till slut lyckades fånga honom på var att sätta upp en sida för en påstådd yrkesmördare. Ulbricht beställde därifrån ett mord på en person som utövat utpressning mot honom.

Den som försöker gå in på ”Silk roads” adress möts i dag av meddelandet att federala myndigheter har stängt ner sidan. Men ganska snart hittar jag en ny version av ”Silk road” som verkar uppbyggd på samma sätt. Det listas piller, pulver, MDMA, ecstasy, kokain, allt möjligt. Det påminner en smula om nätvaruhuset Amazon i konstruktionen, man har till och med en femgradig betygsskala där säljare värderas efter hur diskreta och effektiva de varit. Återigen tröstar jag mig med tanken att även detta kan vara fejkat och en fälla som gillrats – 2012 lyckades FBI gripa 24 personer genom att sätta upp ett under cover-forum för försäljning av stulna kreditkort.

Jag frågar Lisa Ehlin, doktorand i digital kultur, vad hon tror.

– På många sätt lyder Darknet under samma lagar som samma ”tjänster” gör i verkliga livet, det är bara andra koder. Sedan är det lätt att göra den här biten så mycket större än vad den är, när jag tror att det mesta av Darknet är en plats för anonymitet i största allmänhet, men inte nödvändigtvis relaterat till droger och mord.

Det är svårt att tro det när man stirrar blint på den sensationella ytan, men det finns även en ljus sida av det mörka nätet.

Precis som det vanliga internet (som i den här världen refereras till som ”Clearnet”) är det amerikansk krigsmakt som är arkitekten bakom Darknet. För att soldater och agenter skulle kunna kommunicera på fältet utan att röja sin position skapades detta bakom ridåerna-nätverk.

Men anonymiteten har även gjort det till ett kraftfullt verktyg för politisk aktivism – Darknet förkroppsligar på många sätt det tidiga internets slogan om att ”information ska vara fri” och används av människor vars yttrandefrihet är begränsad.

Efter järnridåns fall är det i stället de digitala brandväggarna som används för att stänga ett förtryckt folk inne – Nordkorea har till exempel ett ”eget” internet med bara 30 sajter, alla kontrollerade av den nordkoreanska staten. Enda sättet för landets medborgare att ta del av det världsomspännande internet är att använda bak­vägar som Tor.

Tidningen The New Yorker har i sin tur satt upp en egen visselblåsartjänst i Darknet, ”The Strongbox”, dit känsliga avslöjanden och tips ska kunna levereras med garanti för källskydd.

Svenska myndigheten Sida, vars uppgift är att bidra till global utveckling och jämlikhet, har finan­sierat Tor som megafon för de röstlösa.

Marcin de Kaminski är ämnesföreträdare för yttrandefrihet och informations- och kommunikationsteknik på Sida och jobbar med att stärka myndighetens arbete i frågor om nät- och yttrandefrihet.

– I takt med att kommunikation generellt blir mer digital ökar också behovet av fungerande och säkra plattformar för detta. Sida arbetar med demokratiaktivister och människorättsförsvarare i många repressiva regimer och komplexa miljöer, säger han och fortsätter:

– För många av dessa personer och organisationer är det helt avgörande för deras arbete och säkerhet att ha tillgång till fri och skyddad kommunikation. Tor och liknande tekniska lösningar kan vara ett sätt att underlätta det.

I mitten av maj får jag ett nytt mejl. Min nyfikenhet är vid det här laget övermättad men jag öppnar det ändå.

Det är från den påstådde yrkesmördaren.

”För tillfället har jag ganska mycket ledig tid i maj. Jag skulle kunna resa till Skandinavien inom två veckor och ha jobbet utfört två, tre veckor från nu.”

Jag tittar på mejlet och läser det två gånger om.

Ett bättre begagnat Nietzschecitat kommer till mig, om att ingen människa kan stirra ner i avgrunden utan att avgrunden till slut stirrar tillbaka.

Så stänger jag ner mejlprogrammet. Avslutar mina mejl- och bitcoinkonton. Jag raderar mina krypteringsprogram, min alternativa webb­läsare, mina chattkanalsprogram. Jag slår igen datorn, skjuter ut stolen från skrivbordet och går ut ur lägenheten, ut i vårsolen. Det är fjorton grader och molnfritt.

DeepwebNär det skrivs att det hemliga

Deepweb

När det skrivs att det hemliga internet tar upp 96% av onlinevärlden talar man inte nödvändigtvis om olagligt innehåll, utan om deepweb – allt material som vanliga sökmotorer inte når. Det kan vara innehåll som exempelvis döljs bakom en betalvägg, databastabeller, lösenordsskyddade sajter, eller sidor som inte länkas från andra sidor.

Darknet

Inuti deepweb ligger darknet, det krypterade nätverk som avsiktligt hålls undangömt för omvärlden. Här kan information skickas och tas emot utan att den eller användarna kan spåras. För att navigera darknet behövs en särskild programvara, till exempel TOR Browser (se nedan).

TOR

TOR står för The Onion Router och är det nätverk där man kan surfa utan att bli övervakad. TOR-projektet, som skapades av amerikanska flottan och har sponsrats av bland annat svenska biståndsorganet Sida, har även en egen webbläsare, TOR Browser, som är byggd på samma källkod som Mozilla Firefox. Det huvudsakliga syftet med TOR är att människor i förtryckande regimer ska kunna koppla upp sig och kommunicera anonymt med omvärlden.