Stenbecks fetma var en del av hans identitet..
När medelålders män får hjärnblödningar och hjärtattacker betraktas det alltid av omgivningen som en olycka. Pang så slutade kroppen att fungera. Det är som att de har dykt på en sten eller nåt, trots att det egentligen är uppenbart att det ligger en lång rad val av till exempel mat dryck bakom.
I det senaste numret av tidskriften Re: public service tecknar journalisten Maria Sveland ett porträtt av finansmannen Jan Stenbeck som ätstörd. Hon intervjuar Leif G W Persson och Erik Lallerstedt i egenskap av Jan Stenbecks gamla vänner och partners-in-matmissbruk.
"Matbröder." Ältandet om fett och fetma fokuserar annars nästan alltid på hur kvinnor hets- och tröstäter eller bantar eller svälter sig, medan mäns ätstörningar förblir anonyma. I Jan Stenbecks fall handlar det om Stockholmskrogar som Pontus by the sea och Eriks och små direktörer som tvingades bära med sig hans älsklings-kolapaj till villan på Long Island.
Trion Persson-Lallerstedt-Stenbeck fanns i en äktsvensk liten mansvärld där segling, cigarrer och husmanskost med Sjösalaromantik är kulturbärande statusbitar.
Maria Sveland jämför Jan Stenbeck med Elvis Presley, som ju också åt/bajsade ihjäl sig omgiven av människor som inte ifrågasatte något. Jag tänker på överviktiga rappare som Fat Joe som alltid stoltserat med sin hydda, Big Pun som dog av en hjärtattack för några år sedan och framför allt gangsterrapparen Notorious B.I.G. På hans album "Ready to die" förklarar en kvinna i mellanspåret "Fuck me" sin åtrå för honom - en Kentucky Fried Chicken-ätande, brajrökande, kexknaprande, picklejuicedrickande, Oreo cookie-smaskande, flottig, svart hingst i hennes sovrum.
Budskapet var att Notorious B.I.G. minsann alltid skulle få ligga, hur fet han än blev.
För Jan Stenbeck var fysiska maktdemonstrationer lika mycket en del av den personliga identiteten som för gangsterrapparna. Det är som en pajätartävling. Maria Sveland skriver om matorgier där mackor med ål på sticks in mellan de många rätterna och vickningar med Jan Stenbecks egenkomponerade potatismos med grädde, äggulor och "någon potatis", som blandades med rysk kaviar och åts direkt ur kastrullen med sked.
Stenbeck visste förstås att män över en viss inkomstgräns bara verkar pampigare ju fetare de blir, och att det som hos en kvinna är tecken på förlorad kontroll, för dem bara är att ta lite mer plats. Hotet mot deras hälsa flyter ihop med det hot de riktar mot andra: fetman gör att de ser farliga ut snarare än utsatta för något farligt. Mot slutet av sitt liv liknade Jan Stenbeck faktiskt alltmer en gangster. Knappast något utsatt ätstörningsoffer.