Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Parisa Amiri: Folk störde sig på att jag var så självsäker

Inget har format Parisa Amiri mer än tv och populärkultur. Efter filmen ”Hotel Rwanda” ville hon bli jurist och rädda världen. Nu vill hon i stället sänka tröskeln till kulturen med sin egen talkshow.

När Parisa Amiri ska plåtas i DN:s studio har hon med sig två saker: en Beyoncétröja (”Liberté, Egalité, Beyoncé”) och ett exemplar av Tina Feys bok ”Bossypants”. Efteråt pratar jag med fotografen Thomas. ”Hon slog upp boken och började högläsa”, säger han, ”om hur fotografer manipulerar kvinnor!”

Några dagar senare träffar jag Parisa Amiri på Kulturhuset i Stockholm – platsen där nya säsongen av hennes tv-serie ”Edit talkshow med Parisa Amiri” ska spelas in med publik under hösten. De senaste åren har hon jobbat för SVT, först med sajten Edit, sedan som redaktör för pratshowen ”Edit: Gina Dirawi”, och nu som programledare. Parallellt har hon varit tv-serieexpert i ”Babel bio” och pratat populärkultur i ”Kulturnyheterna” och ”Gomorron Sverige”, och vunnit tv-frågesporten ”Årets retro” tillsammans med Jan Gradvall (full transparens: de slog mitt lag i finalen).

Tv är inte bara hennes jobb, utan hennes stora intresse.

– ”Saturday night live”, ”30 rock” och ”Curb your enthusiasm” – inget har format mig mer. Förlåt mamma och pappa. Men de tände en lampa i mitt huvud. Tina Feys bok ”Bossypants” också. Den satte ord på så mycket man känt och upplevt genom åren, det var verkligen ett uppvaknande. Och stärkande, om hur hon som rolig kreativ kvinna kan slå sig fram.

Jag frågar om det där på fotograferingen. Föreläste hon verkligen för Thomas?

– Haha, det är helt sjukt, jag slog upp boken och råkade hamna på uppslaget där Tina Fey pratar om vilken absurd situation det är att plåtas för killtidningar i USA. Någon skitcharmig snubbe pratar med en, och så märker man plötsligt att man ligger där inoljad och naken och bresar med benen. Det är väldigt roligt skrivet om de villkor som gäller för kvinnor i offentligheten.

Du känns som en person som är noga med att inte låta någon dra dig i en riktning du inte vill.

– Tycker du att jag verkar skeptisk?

Vi backar tillbaka i tiden. Parisa Amiri föddes 1990, tredje barnet i en familj bestående av pappa (inflyttad från Iran), mamma och två storebröder. Under uppväxten bodde hon och hennes bröder på heltid hos pappan – ”jag och tre machomän”, som hon uttrycker det. Dator hade familjen tidigt, men det var inte något särdeles finkulturellt hem.

– Jag fick åka till ställen som här, Kulturhuset, för att läsa tidningar eller få nys om böcker. Vi hade inte så mycket finkultur. Men vi hade Al Pacino. Pappa är besatt av Al Pacino, det är hans själsfrände. Han går runt och säger ”HOO-ah” som Pacino i ”En kvinnas doft”.

När brorsorna hade tjejer hemma satt Parisa i vardagsrummet och kollade på ”Fresh prince i Bel Air”. Bröderna var atletiska och populära, pappan gammal elitidrottare, Parisa var plugghästen.

– Jag har fått många fördelar, men missat en del saker helt. Samtal folk har haft med sina mammor. Jag har absolut träffat mamma ofta, men det där vardagliga. Jag var en pojkflicka, jag tror inte jag tittade mig själv i spegeln förrän jag var 13. På gott och ont. Det är jättehärligt att det var så, men fatta vilken chock när man väl upptäckte allt det där.

Foto: Thomas Karlsson”Jag har kommit på vad min affärsidé är. Jag tar saker som är lågstatus och pratar om dem som om de vore högstatus”, säger Parisa Amiri. 

Säg en avgörande händelse i din uppväxt som gjort dig till den du är.

– Jag tror att folk störde sig lite på att jag var så självsäker i skolan. Jag hade jättelätt för mig, jag tror inte att jag ens behövde tänka förrän på gymnasiet. En kille, någon som konstant retade mig, sade: ”Parisa, det spelar ingen roll hur mycket du pluggar, när vi väl ska jobba så kommer jag ändå att tjäna mycket mer än du.” Det tog så hårt! Jag blev så illa berörd: det får inte hända, det får inte hända! Jag gick därifrån och grät.

Vad gjorde det med dig?

– Av allt sådant har jag blivit stärkt. Folk kommer alltid att vilja ta ner en, klippa ens vingar. För att de vill att man ska må dåligt, eller för att de mår dåligt. Vilket ofta är samma sak. Det är ett starkt verktyg att ha – att förstå att den som gör sådant förmodligen inte mår toppen.

På gymnasiet startade hon en blogg tillsammans med några kompisar. 2008, när Parisa Amiri var 18 år gammal, drog bröderna Alex och Calle Schulman i gång humorsajten 1 000 Apor – och Parisa läste den slaviskt. Och när de efterlyste ”en ny tjej” som kunde blogga där skrev hon ett mail.

– Jag skrev typ: ”Smart och rolig, och råkar vara tjej”. Så fick jag blogga där.

På Schulmans kontor fanns det gratis kaffe, folk gick omkring i fina kläder och dyra skor.

– Jag tyckte att det var så mäktigt. Man kände igen kontoret från internet. De var så jävla coola och roliga och hårda – jag var så obekväm och ängslig. Men jag blev superuppmuntrad av Calle.

I fyra månader skrev hon för sajten – sedan blev det för mycket.

– Det var ganska hård jargong på 1000 Apor, och det byggde en stämning bland bloggkommentarerna. Folk skrev om hur ful jag var, hur ful näsa jag hade... Sådant hade jag ju ägnat tonåren att ha ångest över. Så jag pallade inte mer.

Foto: Thomas KarlssonDessutom tog pluggispersonligheten över igen. Hon skulle bli jurist. Betygen måste vara perfekta (det blev de, nästan – ett enda VG bland alla MVG). Hon började på juristlinjen men slutade efter några månader, besviken över att hennes lite naiva bild av jurister inte stämde.

– Jag hade en plan från att jag var en naiv 15-åring. Jag hade sett filmer som ”Hotell Rwanda” och kände att så här kan det inte se ut, jag skulle plugga juridik, gå på Columbia University och läsa mänskliga rättigheter, jobba på FN... jag hade klätterstegen helt uttänkt. Men juristlinjen var så affärsinriktad. Jag var ju en idealistisk ungdom. På en lektion räckte någon upp handen och frågade vad apartheid var. Samma eftermiddag bad jag att få pausa min utbildning.

I stället började hon läsa internationella relationer. Och samtidigt hade Nöjesguiden hört av sig och ville att hon skulle skriva där.

– Som tonåring brukade jag ta tunnelbanan in till Södermalm för att hämta en Nöjesguiden på JC, och var helt tagen av att man kunde vara så raljant, ha den tonen i en tidning. Minns du Carl Reinholdtzon Belfrages texter? Han skrev så småsint, så elitistiskt! Under tiden jag jobbade på Nöjesguiden rörde vi oss mer och mer bort från det, men jag minns en text han skrev, något om att han glömt en halsduk på Riche, åkt tillbaka, hämtat den, slängt den för att någon annan tagit på den, men ville ändå inte att någon annan skulle få ha den. Jag var helt chockad: vad är det här för person, hur kan man få säga så här, vara så öppen med sina fulaste sidor! Då tyckte jag att det var briljant, säger hon och skrattar.

Jag skulle älska att outsourca underhållet av mitt liv och mina kroppsfunktioner till olika appar. Det här att man måste äta ibland, göra mysiga saker ibland... i perioder har jag noll privatliv, jag går hem och sover.

På Nöjesguiden jobbade hon gratis i ett år för att få göra så mycket som möjligt innan hon blev anställd och ansvarig för tidningens sajt.

– Där började jag inse att det jag tycker om och tänker på, populärkultur, också är värt att prata om. Det var de roligaste åren i mitt liv. Jag jobbade som en dåre. Jag var så lillgammal på vissa sätt, på andra sätt naiv. Jag hade ingen aning om vuxenlivet, men var självsäker i hur man uttrycker sig. Jag skulle kunna döda någon för att få vara så orädd igen. Så är det ju, krav och livspussel kommer in i bilden, man blir mer och mer naggad i kanterna. Men då var jag 100 procent. Jag kunde inget, men vågade testa.

Vi gör intervjun på en lunchrestaurang i Kulturhuset över en mycket halvdan gryta med ris. Parisa Amiri måste nämligen ”mata sin magkatarr”, som hon uttrycker det, varannan timme.

– Jag skulle älska att outsourca underhållet av mitt liv och mina kroppsfunktioner till olika appar. Det här att man måste äta ibland, göra mysiga saker ibland... i perioder har jag noll privatliv, jag går hem och sover. Jag skulle verkligen vilja ha någon som har koll på en. Som i ”The Sims”, där det finns mätare för allt – hunger, kul, socialt...

När den verkliga virtual realityn kommer kan vi alla ligga inkopplade på en brits medan någon byter vårt näringsdropp.

– Det närmsta jag kommer är två appar som tar hand om mitt tv-tittande. Internet Movie Database-appen och TvShowTime. Och så knipövningar- och menskoll-apparna, men dem har väl alla.

Parisa Amiri slutade på Nöjesguiden och blev rekryterad till SVT när ”Edit” drogs i gång 2015. Den våren gav ”Edit” upphov till en, nej, flera hätska debatter. Från början var projektet enbart en sajt, med ganska lite rörligt bildinnehåll. Från högerhåll tyckte man att projektet var otillbörligt vänstervridet. Andra tyckte att sajten var en kopia av Aftonbladets sajt Politism eller av Nöjesguiden. Ytterligare några tyckte att det var en produkt som konkurrerade med kommersiella aktörer, och alltså borde ha förhandsgranskats för att få vara en del av public service. Först ett halvår senare började tv-serien ”Edit” sändas, då med Gina Dirawi som programledare och Parisa Amiri som en av redaktörerna.

I efterhand kan Parisa Amiri förstå att lanseringen av ”Edit” väckte frågor.

– Jag kan hålla med om en massa saker. Att gå ut med ett projekt och ha så lite information om vad det är – då lämnar man luckor för folk att fylla i med egna gissningar. SVT ville göra ett ”work in progress” med ”Edit”, vara transparent. Det är en god tanke. Vi ville värma upp, hitta talanger och röster att ha med i inslagen – men man kanske borde ha börjat med Gina-säsongen i tv i stället.

Efter första säsongen tog Parisa Amiri steget från redaktör till att även bli programledare, och när andra säsongen nu drar igång är den största nyheten att programmet ska spelas in med publik på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

– Det ska kännas tillgängligt, inte som tre personer som sitter i den grå borgen på Gärdet utan som att vi är riktiga människor.

Första avsnittet ska handla om kroppspositivism. Ett program fokuserar på Britney Spears, ett har temat ”efter flykt”, ett annat ska handla om uppväxtskildringar med utgångspunkt i Harry Potter.

– Jag har kommit på vad min affärsidé är. Jag tar saker som är lågstatus och pratar om dem som om de vore högstatus. Kim Kardashian, tv-serier, Drake... och så pratar man om dem som om de vore Lars Norén, haha. Mitt mål är att demokratisera samtalet, bjuda in fler, sänka tröskeln för vilka som får vara med och på vilka villkor. Det är en del av vad vi vill göra med ”Edit”, vi har med en massa folk som aldrig varit med i tv förut, särskilt inte i SVT. Och så vill jag göra roliga och nyskapande saker.

Från att ha jobbat i chefsposition i en liten grupp på Nöjesguiden har Parisa Amiri nu flyttat till en betydligt större arbetsplats, den stora kolossen.

– Att vara en i mängden kan vara trösterikt och skönt på många sätt, men man märker att folk blir överraskade när man kan saker. ”Jaha, du som är så ung!” Men jag är inte så jävla ung längre. Och det har jag mått dåligt över, man är ung och lovande så länge, sedan kommer man ikapp sin potential. Jag känner att jag måste bevisa mig, stå på mig. Jag kom med stort fluffigt hår till DN-fotograferingen och de sade, men du är klar, du kan se ut så här! Men, och det här beror på en massa strukturer, jag blir så mycket bättre bemött när jag har rakt hår.

Hur känns det att anpassa sig till det?

– Att ändra sådant andra stör sig på, kan till en viss gräns vara självbevarelsedrift, det gör mitt liv lite lättare. Jag förväntas tänka på hur jag ser ut, vad jag väger, vad jag ska ha på mig på det där panelsamtalet. Det finns i min värld. Men så länge det inte går ut över mitt liv är det hanterbart. Man sätter upp regler och ramar för sig själv.

Så, åter till det där med om hon är skeptisk. Ja, säger jag, jag tycker hon låter ganska skeptiskt lagd.

– Det är väl sunt? Häromdagen hörde jag i P1 att det finns en kurs i negativt tänkande i Göteborg. Det var så underbart torrt och P1-igt: varför ska man tänka negativt? Jo, genom att tänka analytiskt, skeptiskt och kritiskt slipper man en massa obehagligheter. Det fanns kursdelar som ”Världens bästa pessimister”! Jag blev helt tagen av idén, varför hade jag inte kommit på det själv? Men om någon sade till mig att jag har kontrollbehov skulle jag bita huvudet av personen. Jag har inte kontrollbehov. Jag kanske bara är noggrann. Jag kanske bara jobbar jättehårt.

Parisa Amiri

Född: 1990

Familj: Pappa, mamma, styvpappa, åtta syskon inklusive halv- och bounussyskon.

Har gjort: Bloggat på humorsajten 1000 Apor, skrivit och varit redaktör på Nöjesguiden, jobbat på ”PP3” i Sveriges Radio, vunnit ”Årets retro” i SVT, haft uppdrag för SVT.

Aktuell: Med andra säsongen av ”Edit talkshow med Parisa Amiri” som spelas in med publik på Kulturhuset i Stockholm. Premiär i SVT Play 20 oktober.

3 fiktiva figurer som parisa identifierar sig med

• Ilana Wexler, ”Broad city”: ”Lat eller lifelover? Svårt att säga, men även uppfinningsrik, driftstyrd och ber inte om ursäkt för sig.”

• Larry David, ”Curb your enthusiasm”: ”Ett socialt haveri, neurotisk och samtidsbesviken. Älskar även hans icke-fiktiva jag.”

• Selma Bouvier, ”The Simpsons”: ”Magin hos haggiga kvinnor, till exempel i ’Absolutely fabulous’, förpackad i en älskvärt sträv, blåhårig kvinna som älskar att resa, maniskt följer tv-serier och hänger ihop med sina systrar.”

Om intervjun

Text: Hanna Fahl

Om intervjun: Vi ses på en lunchrestaurang på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och äter lunch.

Foto: Thomas Karlsson

Om fotograferingen: Under en blodsockeråterställande fruktpaus fick jag lära mig man kan ogilla offentligt bananätande.