Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen

”Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken” utkommer på Leopard förlag på måndag.
”Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken” utkommer på Leopard förlag på måndag.

Något förkortat utdrag ur kapitlet ”Kulturpolitisk offensiv”

Solen spelade i den vita marmorfasaden under trädens grenverk när Säpo­bilen stannade vid Sveavägen 68. Det var en av årets sista kavajkvällar. Hela dagen, onsdagen den 5 oktober, hade gått åt till att presentera den socialdemokratiska skuggbudgeten med förberedelsemöten redan i ottan, presskonferens ihop med Waidelich och utrikesnämnd på slottet med kungen.

Juholt tittade upp mot fasaden på 68:an. Han svalde. Han kände sig lite nervös inför att resonera med så många starka och begåvade människor. Men det skulle bli kul också, tänkte han och gick in.

Den här kvällen skulle den kulturmiddag med vänsterintellektuella hållas som jag hade ordnat. Förebilden var de författarmiddagar Palme och Erlander haft på Harpsund på 1950- och 1960-talen. Sammankomster där poeter och intellektuella samtalat med partiledningen. En av dessa träffar på Harpsund, om poesins roll i folkhemmet, hade poeten och AMS-byråkraten Ragnar Thoursie skildrat i romanen ”Elefantsjukan”. Där hade även författare som Birger Norman och Harry Martinson deltagit.

I inbjudan till kvällens middag hade vi förklarat att arbetarrörelsen länge lidit brist på ett levande intellektuellt samtal. Socialdemokratin behöver de idéer, perspektiv och den kritik som författare, skribenter och konstnärer har att ge, stod det. Det skulle vara enkelt och utan krusiduller, men ändå exklusivt. I inbjudan stod: ”Detta är inget rådslag, ingen formell del av socialdemokratin och ingen pressrelease kommer att skickas ut. Samtalet får ta den väg det tar. När middagen är slut upphör alla åtaganden.”

Kretsen som bjöds in var hämtad ur min egen mobiltelefon. Personer jag lärt känna, satte stort värde på och visste fungerade i samtal. Några av dem betraktade jag som vänner. Mötet skulle bli ett slags upptakt. Avsändare var Juholt och jag som chefredaktör för tidskriften Tiden. Upplägget var några korta inledningar om kulturens roll i ett radikalt samhällsbygge, en god middag och några flaskor vin. Juholt förband sig att inte utnyttja gruppen som samlats i något yttre sammanhang.

Det fanns naturligtvis en lockelse och spänning i denna typ av möten. Många av kulturpersonligheterna var sugna på att träffa Juholt. Radioteaterns nya chef Stina Oscarson skulle inleda kort, liksom Stefan Jonsson, Dagens Nyheters vassaste kritiker och författare till flera böcker där just kopplingen mellan konst och motstånd varit kärnan. Numera arbetade han i huvudsak som professor vid Linköpings universitet. Den tredje inledaren var Anna Odell, som gjort sig känd för uppmärksammade och utmanande filmkonstverk. Nu höll hon på med en långfilm som jag bad henne säga några ord om.

De inbjudna började droppa in strax före sex. Jag tog emot gästerna när de kom upp med hissarna, försåg dem med ett glas och bytte några ord. Anna Odell var först. En och en eller i par sögs sedan kulturarbetarna in och upp genom huset till representationsvåningen. Vid 16-tiden hade ett par kvinnor börjat duka upp buffén och korka upp vinflaskorna. De verkade vana att servera mat där, för de rörde sig obehindrat i lokalerna.

Jag kände mig spänd, för det var mycket av mig som låg nergrävt i denna kväll. Jag visste att Juholt haft en helvetes vecka. Innerst inne var jag inte orolig för samtalet. Jag visste att de människor vi bjudit in skulle bidra till att det blev bra. Det enda jag var orolig för, när jag satt ner i en av sofforna och försökte samla tankarna, var att Juholt av något skäl skulle bli förhindrad att komma.

Filmaren Roy Andersson, fotografen Elisabeth Ohlson Wallin och författaren Kristian Lundberg hade meddelat att de fått förhinder. Men makarna PO Enquist och Gunilla Thorgren droppade in med hissen rakt upp i socialdemokratins hjärnkontor, följda av Göran Greider, den skygga men briljanta Maria Zennström, kulturredaktören Åsa Linderborg, konstnären Marianne Lindberg De Geer som också satt i Kulturrådets styrelse, tidigare utbildningsministern Carl Tham, Italienkännaren Tomas Lappalainen, PEN-aktivisten och tidigare kulturchefen på Dagens Nyheter Arne Ruth, den skickliga författaren Nina Björk och Nina Lekander, Expressens kompromisslöst punkiga litteraturkritiker. De var alla vana minglare och snabbt steg sorlet och gjorde mig lugn. Det fanns en känsla av skolupprop i luften, av nystart.

Ett par av deltagarna kommenterade i hissen att de aldrig lagt märke till det anonyma huset på Sveavägen tidigare. Maria Zennström stod och snackade med Göran Greider om det politiska språket när jag passerade.

”Visst går det att tala om kapitalism”, sa Greider, men man måste vara strategisk och inte skriva det i början av artikeln. Då slutade folk läsa.

Ett par minuter innan utsatt tid kom Juholt. Han hälsade på alla. Han fick några uppskattande eller tröstande ord om budgeten från Greider. Efter en liten stunds sorlande harklade sig Juholt och slog i glaset med rödvin han hade i handen.

”Jag vill hälsa alla hjärtligt välkomna till den här sammankomsten, en informell träff över en bit mat och vin och med kulturpolitikens roll för ett socialdemokratiskt samhällsbygge i fokus. Jag är mycket glad att ni alla tagit er tid att komma hit. Jag är själv inte intellektuell på det sättet som ni är. Jag är ingen skapande människa, men jag är mycket intresserad av konst och kultur och ser fram emot att höra diskussionerna här ikväll”, sa han. ”För att samtalet ska kunna vara fritt vill jag betona att för min del stannar det som sägs ikväll här. Jag ser det som mycket värdefull input i vårt politiska arbete”, sa Juholt. Sen lyfte han glaset och utbringade en skål och med det tog folk också för sig av buffén och satte sig till bords. Efter en stunds samtal och språkande kring bordet, började de tre inledarna och sedan satte samtalet igång.

Efter inledningarna satte i stort sett alla upp sig på talarlistan som jag skötte vid bordets kortända. Den röda tråden var hur fritt det fria ordet var egentligen och betydelsen och inskränkningarna av yttrandefriheten i dagens Sverige.

Marianne Lindberg de Geer klagade på begränsningarna i konstens frihet. Göran Greider replikerade på sin servett ”att det var för mycket konst”. Åsa Linderborg och Juholt tog upp sin diskussion från bokmässan om Bonniers mediemakt och flera höll med när Juholt bekräftade att han ville granska deras dominans.

Håkan Juholt kände sig levande igen efter de senaste två veckornas budgetbråk. Han fingrade på sin mobiltelefon. Sällskapet, alla dessa intellektuella människor han såg upp till och gärna läste satt nu kring honom. Han hade Maria Zennström till bordet. Plötsligt kom Juholt på vad han skulle säga. Upplyft av ett par glas rödvin berättade han en anekdot från utrikesnämnden samma dag.

I korthet gick den ut på hur kungen på utrikesnämnden förvirrat sig i resonemangen och gjort bort sig och hur Juholt och Bildt sett på varandra och varit tvungna att bita sig i kinden för att inte skratta. Nu bullrade Juholts skratt genom representationsvåningen. Han tycktes njuta av situationen och att han och Bildt hånat kungen.

När han drog anekdoten kändes det som ett kallras gick genom rummet. Historien var rolig, inte tu tal om annat. Problemet var att utrikesnämndens sammanträden var hemligstämplade. Att berätta om det för en handfull journalister och författare var inte bara totalt olämpligt, i alla fall i den sits Juholt satt i. Eventuellt var det straffbart.

I en paus kom Greider fram till mig och berättade att Nina Lekander förberedde en artikel till morgondagens Expressen.

Strax därpå kom Juholt själv och såg uppjagad ut. Gunilla Thorgren hade sagt till honom att hon trodde Lekander skulle skriva från middagen. Nu var han livrädd att hon skulle skriva att han avslöjat hemligheter från utrikesnämnden. Just när allt löst sig med budgeten.

”Du måste stoppa henne”, sa han till mig. ”Annars tvingas jag avgå imorgon.”

Vafan, tänkte jag. Sedan tog jag Nina Lekander åt sidan.

”Du kan inte skriva.”

”Jag sa till dig att jag alltid är journalist och alltid är redo att skriva”, sa hon.

”Jag vill inte säga åt en journalist att hon inte får skriva, men det är väldigt synd och olämpligt”, sa jag. ”Premissen för mötet var att det skulle vara inofficiellt.”

Men Lekander propsade på sin journalistiska frihet.

”Att skriva om något härifrån är som att avslöja någons dagbok”, sa jag.

Hon vägrade lova någonting.

Då bad jag henne att i alla fall inte nämna Juholts utfall mot kungen.

Helst inte heller Stina Oscarsons föredrag eftersom hon som radioteaterchef var utsatt för en hård politisk granskning, inte minst från högerhåll och uttryckligen varit tveksam till att delta just på grund av att det skulle skada hennes roll som chef inom public service om det kom ut. Jag hade lovat Oscarson anonymitet.

Lekander lovade då att inte ”lämna ut” Stina eller nämna Juholts uttalande. Förmodligen fattade hon inte hur allvarlig hans kommentar varit. Jag drog en suck av lättnad.

På väg tillbaka till bordet drog Juholt in mig i köket.

”Vad sa hon?” frågade han.

Jag återkopplade kort att Lekander inte skulle skriva och att vi kunde be till Gud att hon inte ändrade sig. Jag var upprörd över att han sagt saker som uppenbart kunde skada honom. ”Du måste lära dig att hålla käft”, sa jag och lämnade honom.

Det var dags att starta igen. Folk hade tagit mer av kaffe och vin. Samtalslistan var full och deltagarna fortsatte att lyfta fram olika perspektiv. Alla var på gott humör. Nina Björk frågade om det över huvud taget var möjligt att tala om antikapitalism i dagens Sverige. PO Enquist pratade om att författare oftast är för lata för att skriva politiska romaner.

Efteråt gick flera av oss vidare till Bronco bar på Tegnérgatan. På det hela taget kändes middagen lyckad och hoppfull. Vi enades om att nästa gång ses i ett mindre gäng och hålla inledningarna kortare.

På kvällen skickade jag ett sms till Juholt: ”Bra jobbat.”

Han svarade: ”Bra upplägg. Viktig kväll. Tack.”

När Juholt kommit hem från kulturmiddagen, skrev han direkt in på Facebook:

”Stolt och nöjd över vår budget. Nu är vi igång på riktigt. Ett klart, tydligt ideologiskt alternativ till borgerlighetens politik. Finns många godbitar att hitta i budgeten som kan läsas i sin helhet på Socialdemokraternas hemsida. Uppvaktat Maud och önskat henne lycka till med sitt nya liv. Utrikesnämnd kritisk till att regeringen inte tog upp frågan om erkännande av Palestina. Sverige ska erkänna Palestina nu! Punkt slut! På kvällen väldigt givande kultursamtal.”

Ett meddelande bevisligen skrivet efter flera glas vin. Ungefär fyra om jag räknade rätt under middagen. Juholt skötte fortfarande själv sitt Facebookkonto.

Partiet styrdes från en soffa i Västertorp.

På en punkt hade han mer rätt än han anade. Snart skulle allt vara igång på riktigt.