Kultur & Nöje

Patriarkatets parnass – så funkar den

Foto: Leo Sellén/TT

Det är inte så svårt att slå sig fram i en prestigefull kulturoffentlighet. Det handlar mest om att beundra äldre män och nonchalera kvinnliga teoretiker och författare. Ebba Witt-Brattström svarar i debatten om homosociala Kulturmän.

Mats O Svensson, du får ursäkta men jag slängde en svarsartikel till dig där jag metodiskt bemötte ditt smutskastande av mig som litteraturforskare och intellektuell (DN 13/5). Som dösnacket att jag inte kan skilja på Karl Ove Knausgårds och Stig Larssons litterära förtjänster å ena sidan och deras mediala utspel i sexistbranschen å den and­ra. Du har uppenbarligen inte ens orkat googla vad jag skrivit om deras författarskap, så jag raderade hela klabbet. Du får nu bara några punktkommentarer.

Saken gällde alltså varför vår kulturoffentlighet genom tyst medgivande låter kulturmaskuliner i medierna postulera ”sanningar” om flickors kroppsvätskor eller ”alla” mäns ovilja att bemöta kvinnor som annat än potentiella ligg. Yttrandena i sig kan jag leva med för jag tillhör varken manskönet som här förtalas som dreglande testosteronbestar eller kategorin värnlösa trettonåringar, men jag finner det märkligt att vi inte kan diskutera vilken människosyn som döljer sig bakom påståendena. Det är en gubbig kvinnouppfattning som du, Mats O, trots att du är en ung person, övertar genom det porrsliskiga begreppet ”nymfett”. Ett ord jag aldrig skulle ta i min mun eftersom det fråntar flickan människovärdet och reducerar henne till ett underårigt sexualobjekt utan rätt att freda sina kroppsöppningar. (Något som för övrigt gestaltas magnifikt och komplext i Vladimir Nabokovs pedofilklassiker ”Lolita”.)

Herregud, tänk tanken att två uppburna författare, födda kvinnor, skulle vräka sig i tv-soffor och poddar och tvärsäkert påstå att alla kvinnor egentligen vill krama tretton­åringarnas fasta ballar i stället för alla dessa lovliga hängpungar. Eller vidhålla att kvinnor aldrig hör vad män säger för att de är så upptagna av att fundera på om karlarna har hår på bröstet och hur det skulle kännas att snufsa i det under en intim omfamning. Medvetna provokationer eller inte – dessa kulturfemininer skulle aldrig hyllas som genier.

När du sen inte förstod min glasklara analys av trettonåringens (och unga kvinnors) funktion som heterosexuella alibin i manslitteraturens framställning av homosocialt begär mellan män blev jag retroaktivt utmattad. Först som mångårig litteraturprofessor: du hade fått underkänt om du varit min grundstudent och inte kunnat hänga med i Claus Elholm Andersens briljanta tillämpning av klassikern Eve Kosofsky Sedgwicks teori på ”Min kamp”. Sen som den ärrade intellektuella människa som varit verksam i fyrtiotre år på kulturens slagfält. Insikten drabbade mig att förklaringen till din slafsiga kritik av min artikel är att min argumentation är sekundär, för ditt primära syfte är något helt annat. Du hoppades nedlägga mig som ett byte och sen växla in mig mot lite kulturellt kapital.

Annorlunda uttryckt: du tror att du kan tjäna dina första gyllene sporrar på det litterära fältet genom att hoppa på ett gammalt feministskrälle som Ebba Witt-Brattström. Men det funkar inte så. Tro mig. Jag har sett detta slags karriärplanering förut, nämligen. Generationer av desperata wannabes har kommit och gått i min omgivning, lyst upp och slocknat som alltför ivriga pretendenter på kulturkullens topp. Många som har tagit sig dit har fått själ och hjärta urholkade och sina liv förstörda, andra har förbittrats för livet. Och det bara pågår. Klart man tappar sugen. Som gammal pojkmamma blir jag dessutom orolig för hur det ska gå för dig, Mats O Svensson. Om du verkligen vill förstöra din begåvning (jo, jag har googlat dina texter), så kommer här råd från en specialist:

För att bli en Riktig Kulturman måste du konsekvent negligera, nonchalera och ignorera allt vad intellektuella feminister skriver, forskar, tänker – där kan ju finnas kritik av din självgoda sort. Tala bara om dig själv, din ungdom, barndom, utvecklingsgång, dina manliga vänner, ditt verk och så vidare. Referera uteslutande till manliga föregångare, manliga teoretiker och filosofer som skriver på främmande språk.

Respektera Berlinmuren som skiljer kulturoffentligheten med hög valuta (K-mannens zon) från den med låg (K-kvinnans zon). Genom gränskontrollen släpper du endast in kvinnor som kan användas för att permanenta Kulturmannens kulturella dominans, det vill säga beundra vad män beundrar: mäns litteratur, klassiker av och med män, mäns beundran av andra män. Avvakta rangordningen av män från högsta ort så du inte gör bort dig, här finns en massa av fotfolk vars enda uppgift är att utöva den kvasireligiösa tron på Kulturmannen som störst, visast och suverän på att fastställa vad som är sanna mänskliga predikament.

Förenkling är den enda accepterade metoden här. Hjärnan stelnar tidigt av brist på stimulans, men det gör inte ont och du kommer inte att märka när det sker. Det är lite som i en militärdiktatur.

I Kulturkvinnans fria zon däremot råder demokrati. Det är roligare men mindre glamoröst. Man läser såväl kvinnliga som manliga författare, klassiker, kritiker, forskare. Här finns inget visumtvång för hit är alla välkomna som vill ha ett förutsättningslöst litterärt samtal där olika tolkningar bryts. Man har aldrig tråkigt och man frågar aldrig Pappa om man får tänka fritt. Allt fler klättrar över muren för att få vara med.

Så nu gäller det, Mats O Svensson. Whose side are you on?