Peter Englund lämnade restaurang Leijontornet med gråten i halsen.
Efter flera månaders övertalningsförsök från ledamöterna gjorde Peter Englund i maj 2008 en Göran Persson och bytte nej mot ja.
– Kanske finns det jobb som man helt enkelt inte tackar nej till. Kanske vore det som att säga nej till livet självt, säger han nu, och ser ut genom fönsterrutorna som vetter mot Stortorget.
Den kvinnliga ledamot han själv föreslog sa emellertid att om någon nämnde hennes namn på allvar skulle hon kasta sig ned på marken och skrika. Det gjorde inte Peter Englund. Beslutet offentliggjordes i december och i juni i år blev han Horace Engdahls motvillige efterträdare. Han ser denna första höst som ett maratonlopp med målgång sent på kvällen den 20 december – då kan han gå hem från den kungamiddag som följer på Akademiens högtidssammankomst.
– Jag har lätt för att måla upp fantasier över allt som kan gå galet. Den stora skräcken är att förväxla verk med varandra, men det kan handla om att inte få upp dörren, säga fel, snubbla…
Peter Englund är dödsnervös. Vem skulle inte vara det? Svenska Akademien är med sitt Nobelpris och sina aderton ledamöter Sveriges mest traditionstyngda och prestigeladdade institution. Litteraturpriset är ett av de finaste i världen och det beror inte bara på prissumman, tio miljoner kronor.
För den nye sekreteraren är det hektiska veckor. Sommarens Nobelläsning har följts av möten, möten, möten och noggranna Nobelförberedelser. Prisprocessen pågår under hela året med en förslagslista på över 200 namn i januari, en rejält nedbantad version med tjugotalet nominerade i april och till slut, i maj, en femhövdad kortlista.
Just nu filar Peter Englund på argumenten för sin favoritkandidat. Slutdiskussionerna pågår, pristagaren tillkännages någon torsdag i oktober.
Länge föreställde sig Peter Englund själv ett liv kvar i Norrbotten. Han föddes där och beskriver sin barndom som mycket lycklig. Han gick vårdlinjen för att kunna få ett tryggt jobb där uppe (det andra alternativet hade varit att stanna i armén), men när hans dåvarande tjej fick jobb i Uppsala följde han med. Det är länge sedan nu.
– Jag har bott mer tid här nere än hemma, säger han, tystnar någon sekund och skrattar sedan åt det spontana ordvalet.
När Peter Englund väl kom till Uppsala gick det fort: han började plugga år 1980 – arkeologi, filosofi, historia – och blev antagen som doktorand tre år senare. Tvekade, hoppade av och jobbade några år med signalspaning på Försvarets radioanstalt (FRA), tvekade igen, återvände till universitetet, skrev och rumlade runt på Norrlands nation. Debuterade med ”Poltava” år 1988 och disputerade med ”Det hotade huset” året därpå.
– Jag brukar retas och säga att fyra år är gott om tid.
Hans arbetskapacitet är omvittnad. Själv säger han att all framgång har varit offentlig, medan nederlag och misslyckanden varit privata och ibland tagit honom ned i djupa depressioner.
Fast han försöker hålla inne med ångestutbrotten inför det nya uppdraget. Likt en chockskadad är det ibland bättre att hålla huvudet kallt i stället för att bejaka känslor av skräck eller oro, förklarar Peter Englund och berättar med ivrig blick om en dokumentär han sett om en man som fick armarna avslitna av en skördetröska, men som lyckades kalla på hjälp och inte tuppade av förrän den kom.
Han tillägger med ett litet skratt att man kanske inte kan jämföra sekreteraruppdraget med en skördetröska, men han kommer att sakna det egna, fria skrivandet kolossalt och räknar inte med att stanna på posten lika länge som sin företrädare.
– Jag har nämnt en siffra för Horace, men sådana siffror tenderar att bli mytiska.
Under några år framöver har Svenska Akademien ändå nu en ständig sekreterare som har bloggat (och som lurar på en ny akademiblogg), recenserat datorspel och minns ett tuggummi som hette Jenka. En sekreterare som träffar sitt gamla killgäng från Boden två gånger om året för att äta mat och dricka sprit, som aldrig har varit chef annat än i det militära, men som nu har ett fyrtiotal personer under sig.
En sekreterare som alltid försökt välja frihet och som beskriver sig själv som skygg, men som nu är obegränsat efterfrågad. En sekreterare i kavaj, med fina skrattrynkor vid ögonen men som möter höstsolen i solbrillor, som går lite framåtlutad med fötterna lätt inåtriktade, och som tar trappan i Börshuset i långa kliv – och som tänker vara pappaledig, i vår eller så. Det är nya tider nu, Svenska Akademien får väl hitta en tf.
Den belamrade skrivarsoffan på gården i Rasbo utanför Uppsala är utbytt mot ett stort och ljust hörnrum med kristallkronor och porträtt och marmorbyster av Akademiens alla sekreterare. I fönstersmygen kan man sitta och småprata på stoppade kuddar (där sitter vi nu). Vid mer formella möten sitter man vid det stora träbordet i mitten.
Lite vid sidan står ett nätt skrivbord i trä med en dator. Längs väggen mellan skrivbordet och fönstersmygen står en sekretär som har tillhört diktaren och Akademiledamoten Johan Henric Kellgren. En hela brännvin ligger gömd i ett fack bakom luckan. Nobelpristagaren bjuds alltid på en hutt.
En dubbeldörr leder till den sal där Gustaf III bildade Akademien år 1786. Det är genom den Peter Englund ska gå ut för att tillkännage litteraturpriset. Höger dörrhalva öppnas genom att handtaget vrids motsols (det har han kontrollerat noga).
På andra sidan den stora salen ligger sessionssalen, där mötena hålls.
Placeringen kring mötesbordet är däremot noga. Vid ena änden sitter ordföranden eller ”direktören”. Vid samma ända sitter också kanslern, alltså vice ordförande och den ständige sekreteraren mitt emot varandra. Därefter sitter ledamöterna i den ordning de valts in, med de mest erfarna längst upp.
– Ledamot är man för livet, bokstavligen. Tills döden skiljer oss åt. De yngre begraver de äldre. Jag har begravt flera ledamöter.
Ju närmare direktören man kommer, desto närmare döden är man. När jag påpekar att det låter logiskt att de som troligen hör sämst sitter närmast ordföranden skrattar Englund och säger: Always look at the bright side.
Det livslånga åtagandet innebär att val av nya ledamöter är Akademiens viktigaste val, och avslutas med ballotering, en uråldrig metod av sluten omröstning med vita och svarta kulor. Vitt för ja, svart för nej.
– En ledamot måste kunna kompromissa och skratta åt sig själv, annars blir det omöjligt. Horace är en av de roligaste personer jag känner.
Under mötena tilltalar ledamöterna varandra med ”herr” och ”fru”, men så snart mötet är klubbat avslutat är man Kjell och Katarina med varandra. Diskussionerna fortsätter under den korta promenaden till restaurang Gyldene Freden, där ledamöterna har en stående bokning i det separata Bellmanrummet. Middagen inleds med en drink, och servisen vet precis vem som föredrar vad: några champagne, en dry martini, en Bloody Mary. Förra veckan serverades gravad lax, sörmländskt lamm och blåbärspaj.
I ett långsmalt skåp står Akademiens egna snapsglas med ingraverade romerska siffror. Middagarna är protokollösa, utan given placering och ganska städade. Enligt vissa ledamöter festas det för lite numera Peter Englund ser som en av sina viktigaste uppgifter att skapa en öppen och tillåtande stämning.
– Konflikter kan vara kreativa och sunda. Hotet – som för alla grupper – är om ledamöterna tycker för lika och bara bekräftar sin gemensamma världsbild. Nobelprisdiskussionerna är ofta jättespännande. Det är mycket motsättningar och debatt, men också mycket lyssnande. Om det inte vore prestigelöst skulle det sluta med att alla satt och surade.
Majoritetsbeslut gäller, och man får acceptera att ens egen favorit inte alltid vinner.
Men konflikter, hur sunda de än må vara, måste hållas interna. Blir de offentliga, eller för såriga, kan de bli skadliga. ”Det enda som kan skada Akademien är Akademien själv”, säger Peter Englund, och även om det var före hans tid säger han att hon (ja, Akademien är en ”hon”) kunde ha gått under i svallvågorna av Rushdiekonflikten för tjugo år sedan, när Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade sina stolar tomma. Motsättningar som byggts upp under lång tid och gällt helt andra saker, som fastighetsförvaltning, kulminerade över oenigheten kring ett eventuellt gemensamt stöd för Salman Rushdie. Krisen förvärrades avsevärt av publiciteten.
Hemlighetsmakeriet är nu inte bara en del av Akademiens prestige, utan också stadgefäst: den som snackar bredvid kan uteslutas.
En annan ledamot, Knut Ahnlund, lämnade Akademien år 2005, efter att ha blivit förbannad över att Nobelpriset tilldelats Elfriede Jelinek. Han deltar inte i sammanträdena, men får numera handlingar skickade och röstar i litteraturprisfrågan.
Synpunkter på livstidsförordnandet framförs ibland; är det rimligt att uppta en plats som man inte utnyttjar eller ens vill ha? Peter Englund lägger huvudet på sned och säger att det faktiskt finns en närvaroparagraf i stadgarna som man kanske skulle kunna använda. I framtiden. De stolar som står tomma nu får stå.
Däremot är det inte alls omöjligt för Akademien att visa engagemang för yttrandefrihet. Förra året var Salman Rushdie och den italienske författaren Roberto Saviano inbjudna till en gemensam kväll. Akademien hade gjort stora ansträngningar för att det skulle fungera, inte minst ur säkerhetssynpunkt.
– Fast Akademien ska inte springa benen av sig för allt, då blir hon ett organ för behjärtansvärda frågor, och det måste finnas en klar koppling till det fria ordet.
Och den 19 november skriver Peter Engdahl en text om den fängslade, svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak som kommer att publiceras samtidigt i ett stort antal tidningar.
Självdistans och öppenhet härskar emellertid inte alltid över Börshuset, och seriositeten vilar tung den septemberkväll då Akademien bjuder på divertissemang. Finkulturellare än så här blir det inte, och när insläppet öppnar har finklädda damer och herrar köat i timmar utanför porten.
Salen två trappor upp lyses upp av tretton kristallkronor, och på väggarna hänger guldlampetter och enorma speglar. Ingen tittar ned på golvets nakna träplank. Det är fullsmockat, medelåldern är hög, publiken genomsvensk och vad man skulle kalla borgerlig. Innan han blev medlem av Akademien hade Peter Englund aldrig besökt något av dess kvällsarrangemang.
I kulisserna rör sig ledamöter, Dramatenskådisar och kanslianställda. Englund, nu i slips, skyndar in och svarar i sin kvittrande mobil. Det är hans fru som vill berätta att dottern Turid, elva månader, käkar fiskbullar. Det är goda nyheter – hittills har hennes far måst laga omgångar av fisk med ädelostgrädde i långpanna och fryst in i portioner. Flickan är tokig i fisk.
Vi avbryts av kanslisamordnare Odd Zschiedrich, som säger att skådespelarna inte på några villkor får störas.
– Det sa jag ju tidigare om jag minns rätt, säger han och spänner blicken i mig.
Fotografen och jag måste lämna korridoren där vi står. Odd Zschiedrich är lång och bredaxlad och mycket bestämd. Han ordnar snabbt ett par platser åt oss, ”ni får fina platser på Bonnierbänken”.
Från ett podium i salen framför en Gustaf III i marmor läser sedan sex Dramatenskådisar författare från 1600-talet till i dag, och deklamerar tydligt fraser som:
– O, huru väl är dock den själ som strax till rättan dygd uppoffrar …
och
– Jag mig ej förlåter min blinda ivers eld!
Scenerna varvas med språkhistoriska detaljer av Akademiledamöterna Sture Allén och Bo Ralph om ”verbens enhetsformer oberoende av numerus” och ”pluralformer som följs av infinitiv och inte som i dag adverbial”. Publiken lyssnar andäktigt, småskrattar artigt och applåderar ibland. Kraftigast applåder får ett stycke Norén, när Lena Endre och Björn Granath plötsligt vrålar så att kristallkronorna dallrar.
– Flytta på dig jävla as!
– Sitt du där uppe på dina höga hästar med dina akademibetyg och den där råttpitten som du är gift med!
Divertissemanget varar i över tre timmar. Efteråt är det mingel för särskilt inbjudna i sekreterarens rum. Det serveras vin och små snittar, men man måste ha en särskild lapp för att komma in. Inne är Stina Ekblad, Eva Bonnier, Per Wästberg och annan prominens. DN saknar särskild lapp och bevakas noga.
När snittarna är slut är klockan 22.45 och Peter Englund kastar sig på tunnelbanan för att hinna med elvatåget till Uppsala. Hemma är han halv ett. Han älskar 1600-talets svenska men avskyr att komma hem när alla har lagt sig.
Någon dag senare säger Horace Engdahl att han har flyttat till Berlin och känner sig som en kalv på grönbete.
– Uppdraget är fullkomligt absorberande. Inget annat får plats, vilket kan kännas bittert för en skrivande människa. Det är roligt och lärorikt, men man måste vara beredd på att det kan hända fullständigt oväntade saker, hela tiden, på alla fronter. Det är ingen sinekur.
Han tror att Peter, till skillnad från vad han själv hade, har en realistisk uppfattning om vad jobbet innebär. Peter Englund liknar å sin sida sin företrädare vid en skolpojke, så strålande glad och lycklig under vårmiddagen i maj, efter tio år äntligen befriad ur det garn där han själv just har fastnat.
Aldrig hade pojken från Boden kunnat föreställa sig att han skulle bli del av ett sällskap så förnämt som detta – inte för att polarna i Norrbotten är imponerade, säger han, men ändå.
– Första gången jag satt med på ett sammanträde och en middag hade jag en overklighetskänsla. Den har aldrig riktigt släppt.