Utanför Schengens fria värld stänger Europa sina gränser. Att ta sig in i Fästning Europa är som att spela på ett lotteri, oavsett om den som kommer är regelrätt asylsökande flykting eller illegal invandrare. Hemort i Asien eller Afrika gör ingen skillnad. Resan blir lång, dyr, farlig och långt ifrån alla kommer fram.

I takt med att resan blir svårare stiger priset. Då tjänar människosmugglarna mer pengar. Båtflyktingarna kommer inte längre fram till Lampedusa. I stället ger de sig ut på längre färder till Siciliens sydkust, men även till den adriatiska kusten i Kalabrien, där allt fler har landstigit denna sommar. Det gäller att undvika Dublin­förordningen och återvändsgränden Grekland och där särskilt stora orter och hamnar som Aten och Patras. Det vittnar nyhetsbyråernas fragmentariska notiser om. Som den 29 juni: 16 invandrare drunk­nade i en flod längs den turkiska gränsen då de försökte simma över för att komma in i Grekland.

Flyktingar och asylsökande skickas runt i Europa utan att moderna datasystem hinner med. Sverige spelar med i detta kostsamma spel. I boken ”Tutti indietro” (Alla tillbaka) av Laura Boldrini, talesperson för FN:s flyktingkommissariat UNHCR i Rom (se även första artikeln i serien, DN 5/9) återfinns Zarah, en kvinna från Somalia med fyra barn.

Boldrini träffade dem i ett läger för asylsökande i Crotone i Syditalien för tre år sedan. Ett år senare återsåg Boldrini mycket förvånad Zarah och hennes barn i samma läger. Nu helt uppgivna. De hade åkt till Sverige, där de hade släktingar. Zarah fick en lägenhet och hon och barnen hade börjat gå en kurs för att lära sig svenska. Efter sju månader upptäckte Migrationsverket att hon redan gjort en asylansökan. Polisen kom och hämtade henne och hon fick åka tillbaka till Italien.

Hur många Zarah har Sverige tagit emot med familj? Vad kostar det? Kan Dublinförordningen verkligen fungera när förutsättningarna är så radikalt olika inom EU? Fina lägenheter i Sverige, provisoriska läger i Italien.

Överoptimistiska EU-politiker ville skapa en värld utan gränser i Europa och lade därmed också grunden till Fästning Europa. Myndigheten Frontex tillkom 2005 för att åtminstone symboliskt förstärka de yttre gränserna. EU-medborgare skall få färdas fritt inom Schengen. Men de skall kunna försörja sig ordentligt. Efter det att Rumänien blev EU-medlem den 1 januari 2007 har det kommit en miljon rumäner till Italien – in­officiella källor talar om två miljoner. Rumäner får inte utvisas. Och romer? Nej, och det är därför Frankrike sett till att de mot en symbolisk ersättning ”frivilligt” åkte i väg från de läger som har tömts i sommar.

I Italien har romerna inte fått några pengar. I stället har en rad kommuner som Rom och Milano successivt rivit deras läger ofta utan att ange dem någon ny plats att bo. Hjälporganisationer som Everyonegroup som ställt upp med tält har i flera fall polisanmälts.

Situationen har blivit så katastrofal och fientlig för romerna att många självmant har valt att lämna Italien det senaste året. Det sker i såväl kommuner med högerstyre som i Rom, som i vänsterkommuner som Pesaro.

Migrationsminister Tobias Billström har i DN klart sagt att tiggeri inte kan vara en rimlig inkomst­källa för romer i Sverige – skall de därmed avvisas? Det finns stora skillnader mellan Lega Nord, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och de svenska Moderaternas politik. Men i synen på romer förefaller det vara mer som förenar än som skiljer. Inget politiskt parti vinner många röster på att försvara romernas sak.

Det mest slående är att Fästning Europa saknar en gemensam migrationspolitik. Det centrala EU som räknas har lagt armarna i kors och står och ser på, uppenbarligen nöjt med att Medelhavsländerna – Spanien, Italien och Grekland – står i frontlinjen och får ta den värsta smällen.