Det är lätt att tro att den som nyligen tilldelats Nobelpriset i litteratur ska kliva ut med öppen famn. Men det ivriga ringandet på Pinters dörrklocka ger ingen respons.
- Vissa journalister har betett sig avskyvärt. De har ringt på min dörr och insisterat på att få komma in. De gillar inte om man inte reagerar som en schimpans. Men jag är ingen schimpans och jag kommer aldrig att bli någon jävla schimpans.
Det säger Pinter i fredagens The Guardian, i den enda intervju han hittills gett, förbehållen hans gamle vän journalisten Michael Billington, som skrivit biografin "The Life and Work of Harold Pinter".
Pinter är tärd av den cancer i matstrupen han drabbades av för några år sedan och är hårt medicinerad. På sin födelsedag i måndags halkade han och slog huvudet i gatstenen efter en festival till hans ära i Dublin - och med plåster på pannan lommade Harold Pinter till sist ut på sin trappa i torsdags och gav pressen några minuter av sin tid.
- De har bett mig att hålla ett 45 minuter långt tal när jag kommer till Stockholm, vilket blir det längsta tal jag någonsin hållit. Men självklart kommer jag att säga det som faller mig in. Det är mycket möjligt att jag kommenterar världsläget, säger han till Michael Billington.
Nästan samtliga brittiska medier betecknar Pinter som "kontroversiell". Hans fräna kritik mot Irakkriget och mot premiärminister Tony Blair, som han kallat "vilseledd idiot", gör att inte alla ser med blida ögon på Svenska Akademiens val. Konservativa The Times hade till exempel bara några rader om Pinter på fredagens förstasida, även om de publicerar ett antal längre texter om honom längre in i tidningen.
Nyheten om Pinters Nobelpris är stor i Storbritannien men inte med svenska mått mätt.
När DN kontaktade Pinters förlag Faber and Faber strax efter beskedet, var förläggaren Lucy Owens första reaktion:
- Är det ett skämt?
Det svala intresset märks också i Hackney i nordöstra London. På biblioteket några stenkast från Harold Pinters uppväxtkvarter finns varken hans lyrik eller dramer, utan endast två biografier. Ingen av dem är utlånad. Ingen av bibliotekarierna känner till honom mer än flyktigt.
Steget är enormt från Pinters nuvarande viktorianska hus i fashionabla Holland Park till de hårt nedslitna kvarteren i Hackney, alldeles utanför East End. Här tas dagligen överdoser och uppgörelser i Londons undre värld är vardagsmat.
I det lilla terrasshuset på Thistlewaite Road 19 föddes Pinter 1930.
- Ibland blir jag inspirerad av att tänka på att han bodde här, säger nuvarande hyresgästen Sally Fox.
Hon visar runt i det dragiga tegelhus där Nobelpristagaren skrev sina första dikter som han skickade till lokala tidningar.
- Moskén, säger Sally Fox och pekar på kupolen som reser sig alldeles bakom husets innergård, den var ett tvätteri på Pinters tid.
Uppväxten i dessa arbetarkvarter har präglat Harold Pinters författarskap. Pappa Hyman var en hårt arbetande skräddare och mamma Frances hemmafru. De var judar från Östeuropa och att växa upp i denna icke-judiska del av London, där antisemitismen frodades, innebar ett utanförskap som smittat av sig i hans dramer.
Det var också här, i numera nedlagda Hackney Downs Primary School, som Pinter gjorde sina första roller, som Macbeth 1947 och året efter Romeo i "Romeo och Julia".
Som många andra barn tvingades han att fly ut på landsbygden under kriget, men återvände vid krigsslutet till Hackney och upplevde bombningarna - något den nu 75-årige Pinter sagt sig aldrig riktigt ha hämtat sig ifrån. 1948 började han på Royal Academy of Art och lämnade Thistlewaite Road.
Åter i Holland Park får vi tag på Pinters personliga assistent Ann Hudson. Agenten har tidigare sagt att han kanske ger en tv-intervju på fredagen, men enligt Hudson är svaret detsamma som torsdagen:
- Jag har försökt att övertala honom, men tyvärr. Han vill inte ge intervjuer, säger hon bestämt.