Nu fanns inte tid för kallprat. Inte för högtidstal, eller putsat föredrag. Ingen tid att förlora. Harold Pinters sista föreställning? Iscensättningen tydde på det. En mager dödsmärkt kropp i rullstol med filt över benen, en hes, skrapig röst, som gav känslan av att tiden var utmätt.
Han satt i en fond av intensivt blått och bakom fanns bilden av den yngre, friske Harold Pinter projicerad.
När nobelpristagaren skärpte blicken inför kameran och med magnifik scennärvaro och skådespelarens kraftfulla talteknik formulerade sig kring det som han ville att hela världen skulle höra, uppstod en stämning av bisarr högtid.
Börssalens gyllene prakt, den spända publiken och Harold Pinters stenhårda tal rullande på tre storbildsskärmar blev till en förbryllande och sensationell installation.
Utgångspunkten var "sanningen". Som författare såg han inte några skarpa gränser mellan sant och osant, men det gjorde han som medborgare.
Pinter började i sina pjäser och i den ambivalens och tvetydighet som är språkets förutsättning, "ett gungfly, en trampolin, en isbelagd göl", vidare mot det nödvändiga sanningssökandet - det sökandet kan aldrig anstå, det får inte skjutas upp till morgondagen.
Men först en passage mellan teater och verklighet, illustrerad genom Abu Graib-fängelset i Bagdad: "Man glömmer att torterare lätt blir uttråkade. De behöver ha lite skoj för att hålla humöret uppe."
Resten av föreläsningen ägnade han åt att med fakta belägga hur USA tagit makten och världsherraväldet genom att ljuga, bruka våld, hålla människor i okunnighet och missbruka språket för att förkväva intelligens och kritiskt tänkande. Begreppet "det amerikanska folket" som ideligen gör tjänst inför mobiliseringen är del i den "gobeläng av lögner, som vi livnär oss på".
Retorik ska med retorik förgöras. Harold Pinter fintade med hårda, raka puckar. Genom att ljuga om Husseins massförstörelsevapen, som inte fanns och om Iraks förbindelser med Al-Qaida, som inte fanns och presentera det som sanning kunde USA starta kriget i Irak: "Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Sanningen är en helt annan."
Han påminde om Nicaragua och Samoza-diktaturen, som USA stödde i 40 år och gjorde sedan en lång uppräkning av länder: "USA har stött och i många fall skapat varenda högerextrem militärdiktatur i världen efter andra världskriget."
Om USA är det farliga monstret är hans eget hemland, "det patetiska och fogliga Storbritannien" bara värt förakt. USA:s "eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband". Och för den som inför Haagdomstolen ville åtala Tony Blair för massmord är adressen; Downing Street 10.
Det var uppenbart att hur mycket författaren Harold Pinter än misstrodde sanningen, så trodde medborgaren Harold Pinter desto starkare på den. Utan att tveka.