Pippi Långstrump brukar räknas som den första fria flickan i svensk litteratur. Hennes skapare Astrid Lindgren brukar lika säkert pekas ut som den som skrev den första svenska moderna barnboken.

Men en färsk doktorsavhandling sätter båda dessa ”sanningar” i gungning. Pippi-gestalten (första boken kom ut 1945) visar sig vara märkvärdigt lik andra bortglömda barnboksflickor.

– Min avhandling slår hål på myten om 1945 som det verkligt banbrytande årtalet, och den konstaterar att Astrid Lindgren var mer traditionalist än förnyare, säger Eva Wahlström, universitetsadjunkt vid högskolan i Borås, som snart disputerar på doktorsavhandlingen ”Fria flickor före Pippi”.

Det var när Eva Wahlström började läsa mycket barnböcker från 1920- och 1930-talen som hon märkte att historieskrivningen inte riktigt stämde. År 1945 var inte lika med år noll för den moderna svenska barnboken, såsom läroböckerna och pedagogerna hävdar. Där är portalfigurerna Tove Jansons, Lennart Hellsings och Astrid Lindgrens föregångare utraderade.

Wahlströms forskning visade att Pippi ligger mycket nära ett par andra flickor. En av dem är Bibi, skapad av författaren Karin Michaëlis, den andra, Ann-Mari, skrev Ester Blenda Nordström flera böcker om. Flickor i samma ålder som Pippi som gjorde hyss och hittade på bus. En av dem hissade upp människor i flaggstänger – något som senare inte Pippi men Emil i Lönneberga gav sig på.

– Ann-Mari gjorde värre saker än Pippi och Emil. Hon smetade bland annat honung i en tants hår så att bina skulle sticka henne.

Eva Wahlström är ganska övertygad om att Astrid Lindgren själv läste böckerna om Bibi och Ann-Mari, med tanke på de förbluffande likheter Pippi har med de andra två flickorna. Bibi och Ann-Mari är lite vilda och rider häst, mycket ”oflickigt” på 1920-talet. De är lika fria och modiga som Pippi. Bibi rymmer och skolkar och åker som elvaåring ensam ut i Europa och hälsar på Albert Einstein. Hon reser i väg, med pappans goda minne, bara hon lovar att skriva brev och tala om var hon är. Ann-Mari har en fläta som står rakt ut.

– Även språkbruket är gemensamt. Föregångarna ljuger, tar för sig och är som Pippi negativa till skolan. De svär också. Just att likheterna är så stora har förvånat mig allra mest, säger Eva Wahlström.

Precis som Pippi har förlagorna inte heller någon mamma.

– Det är symptomatiskt. För att skapa dessa fria och busiga flickor måste författaren döda mamman, hon skulle annars hon ha förhindrat deras förehavanden. Åtminstone med den tidens syn och kanske till och med i dag.

Eva Wahlström är inte ute efter att plocka ned Astrid Lindgren från sin piedestal, men med sin avhandling påvisar hon att Lindgren inte är så genomgående originell som alla påstått och att hon inte heller är ensam.

Tycker dina kollegor att du svär i kyrkan?

– Nej, snarare har jag mötts av ett stort intresse. Mina handledare tycker det är otroligt hur lika de här böckerna kan vara ända ned på citatnivå, säger Eva Wahlström.