Du sprider ihärdigt positiva budskap. Varför ska man tro på sådana i en värld av krig, orättvisor och miljöföroreningar?
– Visst, det som händer i Mexikanska golfen har gjort det ganska svårt att känna optimism just nu. Jag vaknar varje dag med oro för mitt land, för människorna, för fisken och fåglarna. Det är en verklig katastrof och den handlar om företagens girighet, inte ”den mänskliga faktorn”. Om hybrisen som så många av oss har protesterat mot så länge.
Vad får dig då att känna hopp?
– En massa saker. Till exempel att få upptäcka en författare som jag verkligen älskar, som Roberto Bolaño, säger hon och viker upp kavajslaget för att visa sitt hemtillverkade rockmärke med hans ansikte på.
– Han var ett geni och innan han dog så gav han oss 2000-talets första mästerverk, romanen ”2666” – den gör mig optimistisk. Och att lyssna på den musik som min son och min dotter skapar. Eller lukten av varmt bröd som någon bakat eller kaffet som jag kokat. Men det som görs mot vår värld av företag och regeringar skrämmer mig.
Vad är artistens roll i en sådan värld?
– Artister kan tala, upplysa, inspirera, göra låtar och beskriva, precis som Picasso gjorde 1937 när han beskrev krigets fasor genom att måla ”Guernica”, men människor startar ju fortfarande krig. Förändringen måste komma från folket.
Två timmar senare påminner hon folket, sin väldiga festivalpublik, redan i andra låten, ”Redondo Beach”, om tillståndet i Mexikanska golfen där ”ledsna fåglar och nyfödda valar vänder sig i svart olja”.
– Ni är unga, ni har kraften, ni kan förändra! Ni har datorerna, använd dem!, skanderar hon över de uppsträckta halsarna och armarna framför scenen.
Du skriver i ”Just Kids” om din dåvarande pojkvän Robert Mapplethorpes beundran för Andy Warhol, men att du alltid sökt dig till konstnärer som vill förändra sin tid, ”inte spegla den”.
– Jag växte ju upp med de som gjorde rock’n’rollen till en del av vår kulturhistoria. Min framlidne make gjorde det (MC5-gitarristen Fred ”Sonic” Smith, DN:s anm.), Jimi Hendrix och Dylan med. De var inte bara en spegling av tiden och inte ironiska. Man skulle ju i och för sig kunna säga att alla konstnärer i något avseende speglar sin tid, men jag gillar de som också sparkar upp dörrarna.
Fanns det fler dörrsparkare under det 1960-tal och 1970-tal som du skildrar i boken?
– Det har jag svårt att svara på. Jag har funnit Roberto Bolaño, han kommer från en yngre generation än min. Han har revolutionerat författandet och operan tar ju sig helt nya former med regissörer som Christoph Schlingensief. Det finns alltid folk i alla tider som gör det jobbet. Men på 1960-talet var allt så fokuserat för att kanalerna var så få – vi hade inga faxar, mobiltelefoner, en miljon månadsmagasin eller något internet. Vi hade våra radioapparater och musiken i den bar budskapen till oss. När regeringen sköt fyra studenter vid Kent State University under en fredlig Vietnamprotest så skrev Neil Young sin sång ”Ohio” och alla hörde den samtidigt i radion. Det var inte alls bättre eller mer storartat då, men mer fokuserat.
Vad fick dig att skriva boken?
– Robert bad mig göra det dagen innan han dog. Han visste att han var döende och att ingen annan kunde skriva den – ingen annan visste vilka vi var på den tiden, vi var ju bara två okända, kämpande ungar. Och han litade på mig och visste att jag skulle skriva en sann och kärleksfull historia. Han var ung, 42, och ville bli ihågkommen som en människa, inte någon kille döende i aids. Så jag gav honom ett löfte.
Det tog henne dock lång tid att uppfylla det. Mapplethorpe avled 1989, sedan Richard Sohl, pianisten i hennes band, därpå maken Fred ”Sonic” Smith och hennes bror Todd samt båda hennes föräldrar.
– Jag var plötsligt en änka med två barn som skulle tas om hand. Det var svårt för mig att ägna min koncentration åt Robert för jag sörjde så många.
Vad är dina tankar kring sambandet mellan svåra prövningar och stor konst?
– En del av förklaringen är förstås att det inte är lönsamt att vara konstnär. Om du inte säljer något av det du skapar och inte har ett annat jobb så är du i samma situation som Vincent van Gogh eller William Blake. Att vara konstnär går hand i hand med fattigdom, men alla människor lider. Jag läste en gång E T Bells bok ”Men of Mathematics” och säkert två tredjedelar av alla storartade matematiker dog av svält, tuberkulos, i misär eller av självmord – precis som Keats (brittisk poet som avled i tbc 1821, DN:s anm.) De var alla så långt före sin tid att ingen förstod vad de försökte skapa.
Också Patti Smiths första år som konstnär var en prövning. Hon lämnade sin barndoms New Jersey för storstaden, men tvingades leva på gammalt bröd och sova i parker, portuppgångar, kyrkogårdar och tunnelbanevagnar för att kunna stanna kvar i New York. I ”Just Kids” beskriver hon drömmarna om Den Stora Konsten som hon och den lika hungrige Robert Mapplethorpe delade. Han får till slut ett påhugg som vaktmästare på rockarenan Fillmore East och därigenom en gratisbiljett till en konsert med The Doors som han skänker henne. Hon ser sångaren Jim Morrison på scen och slås av insikten att hon också skulle kunna bli en sådan karismatisk frontfigur: ”Det fanns ingenting som talade för det, men trots det kände jag mig så säker på mig själv att jag trodde det”, skriver Smith.
Var det ett avgörande ögonblick på din väg mot konstnärs- och artistlivet?
– Jag kände behovet av att skapa redan som sexåring när min mamma visade mig en svan och jag upplevde att ordet ”svan” inte räckte för att beskriva fågelns storslagenhet.
Skaparbehovet fanns i mig från början, men jag förstod inte den impulsen som liten och inte heller när jag såg Morrison. Jag förstod inte varför jag ville bli en scenartist för jag drömde ju om att bli en målare, en Willem de Kooning. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle bli en konstnär, fast jag kunde förstås aldrig ha förutsett att jag skulle bli uppskattad under min levnad. Jag känner mig ganska välsignad, men jag jobbar fortfarande hårt med min konst, påpekar hon.
– Jag har slitit med en dikt i två månader nu som fortfarande är a piece of shit.
Du bor fortfarande kvar i New York. Vad har den staden betytt för den du blev?
– Mycket. Jag växte upp på landet i en liten ort helt utan kultur utöver ett dåligt bibliotek. Men New York 1967 var å andra sidan ett nedgånget ställe när jag kom dit på en buss. Det var en smutsig stad med sopor och råttor överallt, fast också en romantisk och vänlig stad full av unga människor med konstnärsdrömmar. Det var kultur överallt, boklådor, biografer, museum, arkitektur. För mig var allt det där frihet. Total frihet. Där jag växte upp hade folk retat mig för att jag klädde mig som en beatnik och polisen trakasserade mig för att flera av mina vänner var svarta. I New York mobbade ingen mig. Jag hade inget emot att sova i Central Park i skuggan av Den galne hattmakaren-statyn på nätterna för att få vara där. Jag var lycklig.
Du har brutit tabun om vad en kvinna får göra och sjunga på en scen och hur en kvinna får klä sig och uppträda. Vad gav dig modet?
– En konstnär måste ha mod. Och i ett band måste man våga möta 40 000 människor och vara beredd att förlora – eller vinna. Kanske fick jag modet av att vara det äldsta barnet i min familj, jag var tvungen att skydda mina småsyskon från de äldre barnen, jag har alltid varit en ledare och ledde alla lekar som general i franska främlingslegionen eller som påven när vi lekte katolska lekar. Men det mesta av mitt mod kommer från min mor. Hon gick igenom obeskrivliga saker, långt värre än de jag genomlevt och hon klarade allt. Oavsett om det var sjukdomar, sin moders mycket tidiga död, förlusten av ett barn innan jag föddes eller min brors död. Hon skulle ha vågat råna en bank för att se till att vi barn fick det bra.
Du skriver att du tillhörde ”brödraskapet i La Bohème” som ung. Kan man verkligen göra det efter att som du ha medaljbehängts, kritikerkramats i decennier och blivit förebild för ultraexklusiva kläddesigner som Ann Demeulemeester?
– Ja, för jag är samma person som förr. Och jag älskar min franska medalj. Det är en kulturmedalj inte för att jag vunnit någon … idrottsmatch. Jag grät när jag fick den. Och riktigt mode är som konst, jag tycker om omsorgsfullt sydda kläder och skor – som de här bootsen från Milano, säger hon och sträcker ut sina konjaksfärgade cowboystövlar.
– Men jag har bara ett par inte tjugo, jag är inte en sådan person, och jag går inte på modeshower utom Anns om jag råkar vara i Paris för hon är min vän. Jag är för upptagen med annat och det där med mode hade nog varit mer spännande för mig när jag var ung.
Du tycks alltid ha haft en stark dragning till föremål; särskilda klädesplagg, helgonbilder, antika foton och böcker och ovanliga elgitarrer.
– Jo, det är sant, jag har samlat sedan jag var barn. Och jag har alltid fallit för den slitna, men vackra spelkulan, den nötta boken med vackert typsnitt och skirt skyddspapper. Jag gillar det hantverk vi människor är kapabla till, säger hon och berättar målande om hur hon som sexåring upptäckte att modern Beverly hade bytt den engelska favoritkoppen i porslin som hon drack choklad i mot en ”mer praktisk” i gul plast. Hon tog sina sparade 25 cent och prutade till sig en ännu vackrare i benporslin på en loppmarknad.
– Hon kallade mig ”Madame Queen” efter det (leende), men jag stod bara inte ut med att dricka ur en plastmugg.
Vad gör du härnäst?
– Vi jobbar på en ny skiva sedan ett halvår, den handlar bland annat om helgonet Franciskus av Assisi, miljöapokalypsen, en låt är skriven till Roberto Bolaño, en annan till Gogol och en är en födelsedagslåt till Johnny Depp för att han är min vän. Det är en mycket varierad skiva (skratt).
Hon skriver vidare på en deckare (!), som hon är mycket förtegen om, dessutom kommer det sannolikt en fristående fortsättning på ”Just Kids” därtill.
– Men allt kräver mycket jobb. Jag vill inte skapa mediokra saker. Vad är poängen med det?, frågar hon och svarar sig själv:
– Ingen alls, men ändå finns det så många mediokra saker i denna värld. Jag ville inte skapa något för den kanonen.