Konserthösten är här och allt är ungefär som det brukar. Affischerna på stan lockar till finstämda kvällar med en handfull amerikanska countrymusiker. I Stockholm spelar Steve Earle, Heather Nova och supergruppen Monsters of Folk inom loppet av tre veckor. Men det är något som inte är sig likt. En närmare titt på planscherna visar att Cirkus, Berns och Chinateatern har fått en oväntad konkurrent i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan.
Mannen med nycklarna till frikyrkans portar är arrangörsveteranen Harry Byrne. Han lärde känna människorna i Filadelfiakyrkan när församlingen hade egna konserter på gamla Melody och Gino, och i slutet av 90-talet ordnade han ett tiotal spelningar i kyrkan med bland andra Miriam Makeba och Afro-Cuban All Stars.
– Då fanns det egentligen inte något behov av en konsertlokal i den här storleken. Men med dagens nya generation artister, som Bon Iver, Fleet Foxes eller Wilco, krävs det ett större ställe och eftersom Cirkus kör musikaler sex dagar i veckan hörde jag av mig till församlingen igen för att se vad de tyckte, säger han.
Harry Byrne pratar sig varm om Filadelfiakyrkans kvaliteter, som med sina 2 380 platser enligt honom gör den till norra Europas största konsertlokal för sittande publik.
– Lokalen är byggd som en förlaga av ett konserthus i Paris, så den passar verkligen att ha konserter i. Akustiken är extremt bra och även om lokalen tar in över 2 000 personer känns den intim. Dessutom har den, trots att den är byggd som en konserthall, en kyrkas atmosfär.
Den som vill se popmusik framförd i ännu mer sakral miljö kan besöka Allhelgonakyrkan på Södermalm, där sångaren Christopher Sander från bandet Ingenting ordnar konsertkvällar en kväll i månaden. Anna Järvinen var den första artisten han bjöd in, och för henne var konserten en dröm som gick i uppfyllelse.
– Jag tycker väldigt mycket om kyrkorum och brukar gå in i kyrkor för att njuta av stillheten. När man sjunger kommer man publiken nära eftersom folk är så fokuserade. Man kan använda sig av akustiken och verkligen fylla ut hela rummet på ett helt annat sätt än i en klubblokal, förklarar hon.
Att Christopher Sander arrangerar sina kvällar i just Allhelgonakyrkan är ingen slump. Församlingen har flera musiker som medlemmar och han har själv spelat på mässan efter en inbjudan av sångerskan Irma Schultz Keller, tidigare musikansvarig i kyrkan. Att vara popmusiker och kristen är förstås ingen motsägelse, men när kyrkorna nu är på väg att bli livescener att räkna med träder även icketroende artister in i dess utrymmen. För Christopher Sander, som inte är uttalat troende, erbjuder kyrkan snarast ett rum där de existentiella frågorna har en självklar plats.
– Jag tror att alla dialoger man har med människor egentligen är en kommunikation med någonting annat, en längtan och ett försök att få svar på frågan om man är älskad, och det får sitt starkaste uttryck i sånger. Därför är det intressantare att sjunga i en miljö som är öppen för de föreställningarna.
Erik Holmberg, som är verksamhetsansvarig för Allhelgonakyrkan, ser å sin sida popkonserterna som ett sätt att komplettera den alltför glättiga bild som han tycker att många gudstjänster målar upp.
– Vi vill lyfta in det skitiga innanför den vackra ytan. I stället för att ensidigt spegla skönheten och himlen låter vi sorgen, sårbarheten och uppgivenheten få en tydlig plats. Glädjen och jublet ryms där ändå, säger han.
I Göteborg praktiserar Annedalskyrkan ungefär samma öppenhetsideologi. Där använder man ibland pop- och countrymusik för att tolka mässan, bland annat genom låtar av Johnny Cash och Emmylou Harris. I somras fungerade kyrkan dessutom som klubbscen på Way out west-festivalen med konserter av Andrew Bird, Loney Dear och Hajen. De evenemangen har i sin tur lett till att församlingen fått förfrågningar från flera artister som vill spela där. Och intresset börjar även sprida sig till församlingar på andra håll. Arrangören Harry Byrne diskuterar redan ett eventuellt samarbete med en kyrka på Södermalm.
Plötsligt är alltså kyrkan platsen dit den trendkänsliga poppubliken styr sina steg. Att ackorden börjar färgas med andlighet kan möjligtvis förklaras med att klimatångest och lågkonjunktur lockar fram de grundläggande livsfrågorna hos människor. En mer illvillig tolkning skulle kunna vara att sökandet efter själslighet kommer från en vilja att fjärma sig från den obehagliga verkligheten. Eller också är det som kyrkoherde Ewa Felin i Annedals församling gör gällande, att popmusikens texter om glädje, smärta och sorg, precis som kyrkans egen verksamhet, helt enkelt har med livet att göra och därmed fyller ett mänskligt behov. I vilket fall som helst är det tydligt att popmusiken i dag har mer med det etablerade samhället än med uppror att göra och att dess förnyelse snarare sker genom okonventionella konsertlokaler än alltmer gigantiska scenbyggen.
– Man kan behöva modernisera rockmusiken lika mycket som kyrkan. Det är inskränkt att tänka att rocken bara kan existera i ett trångt mörkt rum med vita lampor. Och i bästa fall tror jag att det här kan få artisterna att greppa en ny dimension i sin egen musik, säger Ola Broquist på Luger, som arrangerar Monsters of Folk-konserten i november.
Kyrkornas representanter medger att de intäkter man får in från lokalhyran också är ett skäl så gott som något till att upplåta sina lokaler åt den profana musiken.
– Vi jobbar mycket ideellt och behöver pengar för att gå runt, konstaterar Runo Wendle, lokal- och bokningsansvarig på Filadelfiakyrkan.