En sommar i min ungdom kom Tall Ships Race till Karlskrona. De väldiga fullriggarna gled majestätiskt in genom den lövklädda skärgården, lade till vid kajen inne i cent­rum – och småstaden levde upp. Omkring de ödsliga hamngatorna restes öltälten, godisstånden med sockervadd och brända mandlar. Man gick runt. Hade kul. Barn åkte bergochdalbana i tivolit, vuxna drack öl i plastglas och tog en korvajävel med bröahelvete, en burgare eller, för den äventyrliga, den där spännande nya sortens snabbmat med gräddfil och pitabröd som kallades langos.

Sommaren 1992 var sista gången den klassiska segeltävlingen angjorde min hemstad. Men evenemanget var så lyckat att kommunen beslöt att göra ”sailet” till en årligen återkommande stadsfestival. Larvigt, tyckte många skeptiker. Så här nästan tjugo år senare kollar jag hemsidan och ser klentroget att, jodå, det rullar på och i augusti är det dags igen. Barnen kan dansa till Funky Kidz, vuxna prova mat i Restaurangbyn. ”Clabbe” af Geijerstam och Calle Kristiansson från Idol underhåller.

Mitt hjärta värker.

Några mil bort ligger Ronneby, som sedan 150 år firar ett evenemang som går under namnet Tosia Bonnadan. Vi har Sundsvalls Gatufest och Karlskogafesten. Malmöfestivalen och Göteborgskalaset. Trollhättan någonting som kallas Fallens dagar.

Ni förstås säkert vart jag vill komma. Stockholm är ensam storstad i Sverige, och huvudstad i världen, om att sakna en gemensam, etablerad, årlig sommarfestival. Vattenfestivalen arrangerades som bekant under 90-talet, men sen tog det stopp. ”För kommersiellt”, löd förklaringen. Undertext: ”Vi vill inte ha en massa bonnläppar iförda t-tröjor med gökande älgar och/­eller vikingahjälmar i plast pissande i porten.” Att mätningar sedan visade att de flesta besökarna var stockholmare själva – barnfamiljer från villaförorterna, invandrare från miljonprogrammen – spelade ingen roll. Ut med packet.

Det återstår att se om den nyligen instiftade Kulturfestivalen kommer att bli långlivad, eftersom Vattenfestivalen, elva år efter nedläggningen, fortfarande är ett rött skynke för den munsnörpande stockholmska intelligentian. Så fort ett evenemang i Stockholm blir aningen för folkligt, lockar hit för många lantisar, kränger en godis­rem eller en chorizo för mycket, hörs harmsna medieröster om att det hela faktiskt börjar likna den där … (fnys) … Vattenfestivalen! Ingenstans i världen är heller skade­glädjen över floppade folkfester, som nu senast LOVE Stockholm, så stor: ”Haha, bussarna fick ställas in! Och det gick inte alls att hyra ut din söderkvart för tjugo­tusen natten!”

Men så nu, äntligen, är veckan här. De få sommardagar man som sofistikerad huvudstadsbo kan ställa sig i en bajamajakö utan att sätta Pago-juicen i halsen. Då det är tillåtet att helt utan ironi tycka att staden är romantisk och fin och värd all beundran.

Pridefestivalen har med andra ord blivit den enda årligen återkommande folkfesten som inte får Sofo-borna att hota med att åka till Gotland. Få heterosexuella medietyckare skulle våga gå ut offentligt och kräva nedläggning av Pride för att det säljs för mycket krimskrams eller lockar för många utsocknes. När det gäller Pride är det plötsligt tillåtet att njuta av trängseln och gemytet, parkera ungarna i en hoppborg, kanske rent av bli gråtmild framför en avdankad schlagerartist på en utescen.

I många städer utomlands innebär Pridefestivalen misshandel, kravaller, repressalier från poliser och parader som år efter år förbjuds av myndigheterna. Det är viktigt att uppmärksamma. Men Stockholm Pride är raka motsatsen: ofarlig och gemenskapsproducerande. Ändå tillräckligt kittlande och exotisk för att lägga ett skyddande flor mellan sig och svennigheten.

Arrangörerna bakom Pride är förstås väl medvetna om potentialen i gaykulturens förmåga att mildra innerstadsbornas beröringsskräck för allt som luktar folklighet. Årets flytt från Tanto­lundens inhägnade skogsghetto till Kungliga Djurgårdens öppna marker innebär ytterligare ett steg mot det inkluderande, när festivalen blir granne med Skansen, Gröna Lund och de stora museerna längs med Djurgårdsbrunns­viken. En särskild satsning för barnfamiljer, Pride Kids, samt utökade öppettider stärker intrycket av en festival som ständigt flyttar fram sina positioner. Invigningstalar gör vett- och etikettoraklet Magdalena Ribbing. Sjunger gör Thomas Di Leva och Kjerstin Dellert. I lördagens parad kan man välja om man vill tåga med Securitas, AIK eller Svenska Kennelklubben.

Bland det mest kontroversiella en svensk politiker kan göra numera är att nobba Pride, vilket KD:s Göran Hägglund bittert har fått erfara, efter att ha tackat nej till att debattera med sina partiledarkollegor inför de 50 000 besökare som väntas delta.

Vad händer när det normbrytande blir det normala? Den ”radikala eliten”, som Hägglund kallade den, blandas med grå­bögarna och svenssonflatorna tills den inte längre går att skilja från ”verklighetens folk”? Utom möjligen på att det är rosévin i stället för blaskigt öl i plastglasen?

Och: Hur länge kan stockholmarna förvänta sig att Prides ideella krafter ska stå för kalaset och fixa huvudstadens största folkfest? Sen när åligger det just hbt-samhället att vara klassens clown och liva upp Strandvägens soldränkta enformighet med glitter, glamour och köpglada euro- och dollar­turister?

Sista Vattenfestivalen, sommaren 1999, var jag nyinflyttad och såg Eva Dahlgren sjunga på Riddarholmen, med natthimlen och fjärdens mörka vatten som fondvägg. Minns det magiska extranumret ensam med en keyboardist, hon sjöng om sig själv och om Stockholm, om hur världen är ett litet rum, om att komma hem.

Kanske åt jag en langos. Kanske pissade jag i din port. Förlåt i så fall. Det är dags att gå vidare.