Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

”Priset blir en bekräftelse på att man gjort något bra”

Tom Malmquist är årets mottagare av DN:s kulturpris. Han får priset för sin bok ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Priset består av Eva Langes staty ”Lilla regnet” samt en prischeck på 50.000 kronor.

Foto: Alexander MahmoudI boken skildrar Tom Malmquist tragedin när hans flickvän i åttonde månaden insjuknar och avlider i akut leukemi, och dottern Livia förlöses med akut kejsarsnitt. I motiveringen till priset sägs att ”utifrån djupaste smärta lyckas skapa ett kristalliskt verk som återigen får oss att tro på litteraturens gestaltande förmåga”.

Hur känns det att ta emot DN:s kulturpris?

– Jag är jätteglad så klart. Och känner mig faktiskt väldigt stolt. Att få ett sådant fint pris blir en bekräftelse på att man gjort något väldigt bra. När jag skrivit har jag tänkt precis så som motiveringen lyder. Jag har utelämnat känslouttryck. Mycket av den litteratur som varit stor och haft ammunitionen att göra mer än att bara underhålla har varit ganska associativ och språklig. Man har beskrivit mycket mer än man berättat. Men i min bok är det bara i de brev som riktas direkt till Karin som jag förklarar mina faktiska känslor.

Varför gjorde du den distinktionen?

– Det behövdes just där. Boken i övrigt är gestaltande. I stället för att skriva att jag blev ledsen har jag valt att ta bort allt sådant. Den situation som boken handlar om och som jag har varit med om är så stark och uppenbart tuff och sorglig att man inte behöver beskriva det.

Foto: Alexander Mahmoud

Vad får du för reaktioner på boken?

Jag hamnade på en tråd där folk kunde tycka till om böcker. En kvinna skrev att hon lagt ifrån sig boken efter 30-40 sidor och sågade den totalt. Hennes invändningar var att den var full av faktafel. Jag har jobbat hårt med researchen, och det är inte fullt med faktafel. Men det är inte heller det som är poängen. Det intressanta var att se att vissa faktiskt blir knäppa av att läsa boken för att den drabbar dem så starkt. Jag tror det finns två läsartyper. De som tycker att boken är fantastisk, och de som blir väldigt arga. Jag får många brev av folk som tackar för boken, och berättar om sina egna tragedier.

Hur känns det att folk har synpunkter på något som beskriver en svår tid i ditt liv?

– Folk applicerar egenskaper på mig som person när de läst boken men den handlar om mig i den specifika situationen. Man reagerar på en massa olika sätt för att hantera en sådan katastrofsituation. Men med tanke på genomslaget så är även de synpunkterna okej. Hade boken varit en flopp hade jag så klart blivit väldigt ledsen. Men nu har den fått ett så fint mottagande och jag känner mig självsäker över den. Då kan jag ta det. Det är ju en bra kritik att folk blir upprörda över den.

Du ombeds gång på gång att prata om boken, och alltså om situationen du var i - hur har det varit?

– Jag har ju gjort litteratur av den tiden så det är inte svårt att prata om. Det är så jag tänker när jag skapar. Att skriva om vad som hänt och prata om det offentligt gör att jag bearbetar vad jag själv gått igenom. Och det har gjort att jag vuxit väldigt mycket.

– Det enda som är svårt är att de runt omkring mig inte har gjort valet att lämna ut det här. Det är en katastrof som beskrivs och det är min version av vad som hände. Med boken bli den versionen en sanning, men till exempel Karins föräldrar hade så klart beskrivit det annorlunda.

Foto: Anette Nantell
Foto: Anette Nantell

Hur har de runt omkring reagerat?

– Karins föräldrar är jättestolta över att det går så bra. Och min mamma tycker den är fantastisk. Men jag hade ju jobbat så länge med boken. För dem blev det en chock när boken var klar – och lite som att återuppleva hela den tiden igen.

Arbetet med boken tog över två år. Hur var den perioden?

– Det kändes som att Karin och pappa kom till liv igen genom skrivandet. Jag skrev på något sätt för att hålla dem vid liv. Psykologiskt tänkte jag att om jag skriver tillräckligt bra så kommer Karin tillbaka. Så att lämna in boken blev som en andra död, för vi hade umgåtts genom skrivandet. Det blev en otrolig tomhet. Jag hade jobbat i stort sett oavbrutet, och givetvis tagit hand om min dotter Livia.

Hur har hon påverkat dig och boken?

– Hon bidrog till att boken fick ett ljusare slut: att någonting öppnade upp. I mina mörkaste stunder har jag sett henne som ett straff för att hon tvingade mig att fortsätta leva. Men därför räddade hon mig, och undan för undan blev det lättare. De plötsliga ljusglimtarna hon gav i allt mörker blev så oerhört viktiga och jag kunde leva på ett av hennes skratt i flera månader. Hon saknar ju inte sin mamma för hon har inte funnits i hennes liv. Det är jag som finns.

Känner du press att leverera efter de positiva reaktionerna på den här boken?

– Många tror ju det, men jag känner inte det. Det går inte att göra en berättelse som är starkare än den här – för det här är något jag upplevt själv, och det gör det starkt. Men det är klart att man aldrig blir bättre än sitt senaste verk. Så jag måste skriva en bättre bok nästa gång. Och det är väl det som är motivationen och utmaningen i att skriva.

Hur ser du på din framtid som författare?

– Så långt framåt tänker jag inte. Efter det jag har gått igenom lever jag väldigt mycket i nuet. Men just nu jobbar jag på en bok som jag började skriva innan katastrofen hände. Att skriva är mitt liv. Det är mitt kall och något jag kommer att fortsätta med.