Gubbar, gubbar, gubbar - en enda av årets Nobelpristagare är kvinna och hon tar emot priset i Oslo. Att som kvinna kvala in bland de naturvetenskapliga Nobelpristagarna tycks höra till det närmast oöverstigliga. Bland de mer än tre hundra pristagarna i fysik och kemi finner jag bara fem kvinnonamn. Tre av dem bär efternamnet Curie. Marie Curie fick priset två gånger. Hennes dotter Irène Juliot-Curie fick det en gång.
I dag för precis 100 år sedan blev Marie Curie den första kvinna att tilldelas ett Nobelpris. Hon fick det tillsammans med sin man Pierre Curie för deras upptäckter om radioaktiviteten och delade priset med Henri Becquerel, som före dem upptäckt att strålning utgick från uran.
Men vägen fram till priset var stenig och Marie Curies livshistoria berättar åtskilligt om villkoren för den kvinna som vill ägna sig åt kvalificerad vetenskaplig forskning. När hon föddes i Warszawa 1867 som Maria Sklodowska var hennes framtidsutsikter spärrade, inte bara för att hon var kvinna utan också för att tsarens Ryssland försökte tvinga det polska folket till underkastelse genom att utestänga dem från kultur och utbildning. Hennes far, som undervisade i matematik och fysik och blev änkling när Maria (kallad "Manja") var elva år, avskedades från sitt jobb för att han var polsk patriot, men kunde inte hindras från att ge undervisning till sina egna barn i hemmet.
Som kvinnor var både Manja och hennes syster Bronja utestängda från universitetet. De anslöt sig i stället till en förbjuden "flytande högskola", där man undervisades i hemlighet på nätterna i ständigt nya, tillfälliga lokaler. När äldre systern Bronja fick möjlighet att resa till Paris lovade Manja som då var sjutton år att arbeta på dagarna för att få ihop pengar till systerns studier, medan hon själv pluggade på nätterna. När Bronja blev klar kunde hon så hjälpa Manja att komma till Paris för att studera.
Så kom det sig att Maria Sklodowska kom till Paris och blev Marie Curie sedan hon gift sig med Pierre, som var tio år äldre. Men det var hon som fick honom att återvända till forskningen och det var hennes upptäckter som inspirerade honom att forska vidare tillsammans med henne. Resultatet av deras forskning kom att revolutionera både den fortsatta synen på naturen och utvecklingen inom medicinen.
Det hindrade inte att när den franska vetenskapsakademin, efter mycket intrigmakeri särskilt av Henri Poincaré, föreslog kandidater till Nobelpriset var det till Pierre Curie, tillsammans med föregångaren Henri Becquerel. Den svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler såg dock till att även Marie kom med som kandidat och makarna tilldelades också halva priset gemensamt. Naturligtvis förväntades att Pierre skulle hålla Nobelföreläsningen, hon fick sitta bredvid och lyssna - men han var alltid noga med att betona hennes roll i deras samarbete.
Tre år senare omkommer Pierre plötsligt i en olycka, han blir påkörd av en droska när han tankspridd ska korsa en gata. Marie blir ensam med två barn, men fortsätter både forskning och undervisning. När hon fyra år efter Pierres död söker den enda lediga stolen för en fysiker i den franska vetenskapsakademien ändras plötsligt tonen i den stora uppmärksamheten omkring henne. Det här är uppenbarligen inte en plats där en kvinna ska försöka ta sig in, och hon utsätts nu för en ren hetsjakt i pressen.
Hennes relation till vännen och forskarkollegan Paul Langevin har, flera år efter Pierres bortgång, djupnat till kärlek - men innan hans skilsmässa är klar. Nu blir hon därför den franska pressens legitima hatobjekt. Antisemitiska tidningar påstår (felaktigt) att hon är en polsk judinna som tagit sig in i landet, utnyttjat Pierre och nu smutsar ner hans minne. En mobb försöker tränga sig in i deras hem och trakasserar de båda döttrarna, då 7 och 14 år.
Men inte heller Stockholm är oberört av "skandalen", rapporterar Karin Blanc från Paris, som fördjupat sig i protokollen och brevväxlingarna omkring Marie Curies båda Nobelpris. När Marie 1911 på ett unikt sätt tilldelas Nobelpriset en andra gång, denna gång ensam och i kemi, får hon nio dagar före prisutdelningen ett brev från akademiledamoten Svante Arrhenius, själv Nobelpristagare i kemi 1903, där hon ombeds att på grund av skandalen tills vidare avstå från att ta emot priset. Även Gustaf och Anna Hierta Retzius, som så hjärtligt tagit emot och introducerat henne i Stockholm första gången, försöker hindra henne att komma.
Marie Curie svarar argt i brev den 5 december att hon har fått priset för sin forskning och att den inte har ett dugg med hennes "förmenta privatliv" att göra. I sällskap med sin syster Bronja och sin dotter Irène kommer hon i stället till Stockholm och deltar i samtliga ceremonier. På en bankett med tre hundra kvinnliga gäster, som ordnats för henne av Kvinnliga akademikers förening, blir hon också hälsad med jubel.
Under hela hennes karriär hade etablissemanget försökt ställa henne i skuggan av maken för att låta berömmelsens prestige falla över honom. Berövad det skydd som låg i den underordnade rollen som maka och mor var hon utlämnad åt mobbens förödmjukelser, förföljelse och förakt.
Behandlingen av Marie Curie låter ana något av det pris kvinnor måste betala om de valde att ägna sig åt sådant som räknades till det ena könets revir och privilegier.