Proletariatets diktatur får konkurrens

Jag kom aldrig in på Nhân Dân. Chefredaktören sade nej. Det var synd. Det hade varit intressant att lyssna till diskussionen om vilken rubrik som skall toppa förstasidan: "Hela folket begrundar Oktoberrevolutionens betydelse för utvecklingen" eller "Vänskapen med Vitryssland fördjupas och förstärks"? Jag hade velat andas luften på en tidning där 350 anställda skriver åtta sidor om dagen som nästan ingen läser. Men framför allt ville jag skåda hur det svenska biståndet biter. Genom Sidas försorg kämpar två svenska journalister där inne. Deras uppdrag är att göra Nhân Dân ännu bättre.

Redan på planet börjar det kännas som en resa i tiden. Flygvär-dinnorna är som tagna ur Elle, men tidningarna från Jurassic park. Tjocknackade herrar i kostym som under röda stjärnor skakar hand medan texterna försäkrar. Ja, det språket kan jag utantill, det är östeuropeiskt 60-tal. "Framstegen fortsätter ... på alla fronter! Trots ... övergående svårigheter!"

Ack, ja. Landet jag reser till har drabbats av översvämningar, ett hundratal har drunknat, men på bilderna syns ingen förödelse, bara leende bybor som tar emot rispaket från äppelkindade kadrer.

Jag gör tre försök att få pass-polisen att besvara mina "Good morning". Han tittar rakt ut i luften, slänger tillbaka passet och gör en gest som när man viftar bort en hund. "Welcome to Vietnam", säger jag till mig själv.

Så här långt kan den som en gång levt bak järnridån känna sig sakkunnig. Men redan utanför flygplatsen kommer förvirringen. Vägen till Hanoi kantas av enorma anläggningar omgivna av stängsel och ett och annat vakttorn. Men det står inte "Leve femårsplanen". Det står Panasonic, Mercedes och Yamaha på fasaderna. Och inne i staden är alla på väg någonstans, vänliga men jäktade. Man får intrycket att det finns något att se fram emot.

Sedan Vietnams kommunistparti tillåtit privata företag har tillväxten legat stadigt kring 8 procent. För sju år sedan cyklade Hanoi, nu åker det japansk motorcykel. Reklamen skymmer banderollerna som manar till socialistisk tävlan. Det är färggrant, hektiskt och vitalt. Nästan ingenting i gatubilden minner om att man vistas i en av världens hårdaste diktaturer.

Enligt en optimistisk teori är totalitära stater dömda att svältföda sitt folk. Det är därför som de måste falla till slut. Utan rättsstat och yttrandefrihet, heter det, kollapsar till slut korvfabriken. Men det som stämde in på Sovjet vill inte stämma här. I både Kina och Vietnam kan man ha perestrojka utan glasnost, kapitalism utan liberalism, och - samtidigt - full kommunism utan en gnutta jämlikhet. Och de verkar trivas utmärkt i denna miljö, Mercedes och Ikea, Sony, ABB och knegarmärket Blåkläder. Ty när man väl mutat sig till nödvändiga tillstånd får man lov att nyttja en billig och rättslös arbetskraft. Inte i sin svartaste fantasi kunde Karl Marx ana denna slutpunkt för sin utopi: "Proletariatets diktatur" som garanti för att kapitalet inte skall besväras av några fackföreningar.

Jag antar att läsaren inte känner till författarinnan Tran Khai Thanh Thuy. Hade hon varit tjeckiska och tiden varit 80-tal, hade vi säkert hört talas om henne.

Thuy arresterades i april i Hanoi, anklagad för att äventyra Vietnams säkerhet. Hon har skrivit essäer om demokrati, kritiserat regeringen och bildat en fackförening. Innan hon sändes till häkte nr 1 i Hanoi försökte regeringen med övertalning: man lät ligister invadera hennes hem, skälla henne för hora och hota med misshandel. Nej, polisen kunde inte skydda henne så länge som hon "väckte folkets vrede". Nu riskerar 47-åriga Thuy, som lider av tbc och diabetes, tolv år bakom galler.

"Så länge alla kurvor pekar uppåt finns det få utsikter till demokratisering", säger en journalist i Hanoi. Vietnams regering kan ostört misshandla sina Vaclav Havel, menar han, eftersom Vietnams arbetare inte strejkar för demokrati. De är fullt upptagna med att öppna eget. Han vill få mig att inse att Vietnams demokrater är mycket ensammare än Vaclav Havel var den gången. Deras nästan enda skydd är därför protester från utlandet. Särskilt om de skulle komma från Sverige, säger han, "Palmelandet, som påstås vara Vietnams bästa vän. Och socialistiskt dessutom."

Jag letar på webbsidan hos Palme-centret ("för demokrati och mänskliga rättigheter"). Där står mycket om Burma, Pakistan och Kambodja. Men ingen känner till fru Thuy eller de andra samvetsfångarna. "Vi arbetar tyvärr inte så mycket med Vietnam", upplyser Asien-ansvarige Jan Hodann.

På ambassaden i Hanoi får jag veta att Sverige inte protesterar offentligt mot misshandel av fackliga aktivister. Men när ingen ser på överlämnar vi listor på de fängslade till regeringen i Hanoi samt skriver under på den kritik som EU levererar. Varav denna blygsamhet?

Kan det vara för att Sverige använt sin goodwill till annat? Man behöver inte vara synsk för att ana sambandet mellan denna taktfullhet och det varma mottagande som Electrolux, Ericsson med flera åtnjutit i Vietnam. I så fall är det riktigt, som någon bittert anmärkt, att den svenske pensionsspararen är den asiatiska diktaturens bästa vän.

Och det vore ju alldeles sorgesamt om detta vore hela sanningen. Men det finns ett område där vinstbegäret får motsatt effekt.

Enligt Reportrar utan gränser ligger Vietnam i världsbotten när det kommer till pressfrihet, plats 162 bland världens länder, i sällskap med Kina och Iran. Statsanställda är förbjudna att tala med pressen. Skriver man i Hanoi "human rights Vietnam" på sökmotorn svarar skärmen med "Page cannot be found". Skall man vara laglydig måste man visa leg på cyberkaféet, vars ägare skall anteckna vilka sidor man besökt, ifall polisen skulle fråga. De 700 tidningarna (liksom etermedierna) kont-rolleras av kommunistpartiet.

Trots det sker det ibland övertramp. På hösten 2002 tvingades man till exempel bestraffa tidningen Sinh Vien. En redaktör hade tröttnat på de bildlösa sidorna och illustrerade en artikel om pyramidspel med sedlar som sögs ned i toaletten. Ganska fyndigt, tyckte han själv. Men överheten såg något helt annat: Ho Chi Minh nedspolad! Och det hjälpte föga att redaktörerna försäkrade att de inte valt landsfadern med flit, eftersom han finns på alla valörer. Två månaders utgivningsförbud blev straffet.

Får jag avslöja att det var en svenska som kom på bildidén? Hon var en av de femtiotalet journalister från Fojo i Kalmar som sedan 1998 på Sidas bekostnad i omgångar och via tolk lär ut sådant som layout och nyhetsspråk till vietnamesiska kolleger. Kritiker menar att Sida spenderat 50 miljoner på att hjälpa diktaturen att paketera sitt budskap lite bättre. Ja, så kan det se ut. Men då har man inte räknat med vinstbegärets sällsamma effekter.

Sedan Vietnams statsägda tidningar fått lov att tjäna pengar har de börjat tävla om läsarnas gunst. Upptäckt nr ett: Tonar man ned partikommunikéer ökar snart upplagan. Upptäckt två: Läsarna vill veta hur landet ligger, inte hur det borde ligga. Och så vidare. Varje tisdag kallas chefredaktörerna till partiets propagandabyrå. Där blir de serverade kommande veckans nyheter samt bannade för hur de hanterade den förras. "Varför hade ni inte kamrat Castros födelsedag på ettan?" Och redaktörerna begår självkritik och lovar bot och bättring - men redan dagen efter begår de nya misstag.

Den mest flagranta olydnaden ägde rum i fjol, då medierna fick instruktionen att hudflänga transportministern. Han offrades, på det att det skulle synas att partiet ogillar korruptionen. Men en rad tidningar följde upp spåret på egen hand - och oj så många mutkolvar de hittade innan regeringen hunnit förbjuda vidare intresse för den affären.

Enligt en mycket gedigen rapport till Sida ("Media in Vietnam", 2006, av konsulterna Madeleine Elmqvist och Lukas Luwarso) har trycket från marknaden redan förändrat en del av den statsägda pressen. Som om vietnameserna försöker erövra den valmöjlighet de förvägras vid valurnan via tidningskiosken. Och det kan faktiskt inte uteslutas att Sida bidragit till denna förändring.

I april 1999 inbjöds en ung man vid namnet Duc Thang till Stockholm. Han var journalist på Laodong, ett veritabelt betongnäste. De snälla svenskarna förevisade pressombudsmannen, meddelarfriheten och andra ouppnåeliga godsaker. Thang var dock mest imponerad av webbsidorna. "När jag kommer hem skall jag göra en sådan", sade han. Och Sidafolket log vänligt och överseende, ty det året hade en vietnames av hundra tillgång till internet.

Åtta år senare är samme Thang chefredaktör för en av de största webbtidningarna - i världen. Hans VN-Express, som bara finns på vietnamesiska, har sex miljoner besök dagligen. Det är smått ofattbart, eftersom CNN (på engelska) har färre. Men mer upplysande är att Thangs webbsajt har 300 gånger fler nätbesökare än partiets flaggskepp Nhân Dân. Den senare är subventionerad till hundra procent, den förra lever helt på annonser.

Det är lika svårt att intervjua Duc Thang som det är att hitta till honom. Ingenting på husfasaden eller i entréhallen förråder var VN-Express håller hus. Inte heller på dörren till redaktionen på tredje våningen ser jag någon skylt. Som om Vietnams största tidning fann det ohälsosamt med uppmärksamhet.

"Vår idé är att göra en objektiv tidning utan propaganda", säger Thang. Och det räcker för att blir störst i landet? "Det verkar så." Han talar helst om sakligheter: att VNE har 70 reportrar i Hanoi, 20 i Saigon, att man sällan tar nyheter från landets enda nyhetsbyrå, att man inte har någon ledarsida och inga kommentarer. "Varför inte det?" undrar jag nyfiket. Då ler Thang och skakar på huvudet. Hur skriver han om politiska rättegångar? Då tittar Thang ut genom fönstret och säger att han är glad för de svenska lärarna från Fojo, som har så progressiva idéer om pressetik. Som att man inte skall publicera namn och bild på folk som inte är dömda i laga ordning.

Efteråt får jag veta att VN-Express aldrig skriver om politiska rättegångar och undviker en rad andra känsliga ämnen. "Det är ingen nackdel", säger en journalist, "det är ett framsteg. I nästan alla tidningar får man läsa den officiella versionen.VN-Express vill inte publicera den. Och när de inte kan skriva hela sanningen skriver de inget alls, eftersom halvsanning är ofta värre än lögn." Av samma skäl, får jag höra, avstår VNE från ledarkommentarer. "Uttalar man sig om det ena, men sedan tvingas hålla truten om det andra, är det bättre att inte uttala sig alls."

Enligt Vietnams lagar måste varje nyhetsmedium lyda under något departement. Hur VN-Express lyckats bli det enda undantaget från den regeln är en riktigt uppbygglig historia om hur tekniken kan rita om kartan.

När Thang kom tillbaka från Sverige erbjöds han år 2000 att skapa en hemsida åt det statliga internetföretaget FPT. Han publicerade branschnyheter men också en del annat som folk ville veta. Däremot skrev han inget om den store Lenin. Det gjorde alla andra, de var tvungna, men han var ju bara i nätsvängen - och Lenins banbrytande tankar om cyberrymden framstod emellanåt som en aning svårtolkade. Så han behövde inte...

Och besökarna strömmade till, och efter halvtannat åt var företagssidan landets största medium. Så gick det till, ungefär. Det är som om svenskarna ratat DN och börjat tanka sina nyheter hos Vägverkets sajt.

Naturligtvis upptäckte snart regeringen att här fanns ett nyhetsmedium utanför partiets kontroll! Alltså måste det stängas. Men då hade VNE redan två miljoner läsare. Medan Vietnam ville komma med i WTO. Det var inget bra läge för batongpolitik. VNE stängdes inte, varpå ett nytt problem uppstod: Vilken minister skall ansvara för den produkten? "Tag denna kalk ifrån mig", svarade den förste som blev tillfrågad. Också den andre visade sig ovillig. Liksom den tredje.

Och på den vägen är det. VN-Express är landets enda nyhetsmedium som inte lyder under något departement. Och eftersom det statliga FPT gick ut på börsen under tiden, är det faktiskt ingen som vet vem som är ägaren till Vietnams främsta nyhetskälla. Men just den saken verkar inte bekymra Duc Thang. Han är medveten om att det räcker med ett ord från politbyrån för att hans tidning skall släckas ned. Man han vet också att ett tiotal miljoner medborgare får veta det inom en timme.

Det är ytterst svårt att uttala sig om Vietnams framtid, eftersom dess makthavare, de ärorika segrarna i kriget mot USA, tycks mer paranoida och alienerade från sin egen befolkning än Sovjets härskare varit. I våras beordrade de polisen att makulera hela upplagan av tidningen Tuoi Tre. Dess kriminella uppsåt bestod i en läsarfråga: Vem är Vietnams mest beundrade man? Brottet bestod i att ordförande Ho Chi Minh kom först på tredje plats. "Efter det", säger en journalist, "törs ingen tidning fråga vem som är Vietnams vackraste kvinna."

Någon kanske undrar vem som kom på första plats. Bill Gates hette han.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut