Anna Wallander kämpar mot sexualiseringen.. Anna Wallander vill inte bli förminskad. Med sin roll Mathilda i "Rikoschetter" hamnade hon mitt i skottlinjen för en debatt om sexualiseringen av kvinnokroppen på scen. Själv delade hon inte kritikernas uppfattning. För henne handlar värdighet om att få vara subjekt på scen, och konstnär i ensemblen.
"Texten är långtifrån tillräckligt stark för att motivera att en ung skådespelerskas yrkesskicklighet och kropp blir spelplats för ett så gubbigt perspektiv på kvinnor", skrev Margareta Sörenson i Expressen om teater Giljotins "Rikoschetter". Sörenson reagerade på att övergrepp och förnedring skedde med bara bröst, vått tyg och röda trosor. Det var Anna Wallander som spelade den prostituerade Mathilda. I dag spelar hon Elfriede Jelineks "Prinsessdramer" på Teater Galeasen.
Vad tycker du om kvinnorollerna på teatern?
- Mathilda blev ju mycket diskuterad. Jag blev objektifierad av Sörenson som inte hörde vad jag sa utan kommenterade min ålder och mitt utseende. För mig stod hon för den manliga blicken. Generellt kan man säga att alla roller blir intressanta när de blir subjekt. Så ser det inte ofta ut, man får göra det man kan som skådespelare och liera sig med dem som inte är rädda.
Har du känt dig utnyttjad som kvinna på scenen?
- Absolut inte som Mathilda. Just i den uppsättningen var utsattheten totalt på hennes villkor. Det var en dokumentär, där hon tappade all norm. Men jag har egentligen väldigt svårt för nakenhet på scenen. Det är enda gången jag har klätt av mig. Jag känner mig mer utnyttjad när jag blir objektifierad känslomässigt och intellektuellt, vilket ofta sker i mansdominerade föreställningar. Då får man föra ett gerillakrig för att uppnå något.
- Men det finns å andra sidan något problematiskt i att bara göra kvinnopjäser där alla kvinnor är Pippi Långstrump. I verkligheten slås två kvinnor ihjäl i månaden. Och att då säga att alla ska bli Pippi är hånfullt. Det är inte så det är. Vi måste kunna skildra också de våldtagna som subjekt.
Den manliga blicken - hur står man ut med den?
- Jag vet inte. Det är frustrerande för mig som konstnär att alltid bli bedömd efter mitt utseende eller min ålder. Jag tillhör punkgenerationen och växte upp med Nina Hagen och Tant Strul, en helt annan sorts kvinnlighet. Där är idealet att vara en fullt verksam människa med alla känslor, med skörhet och fulhet och sexualitet. Men jag börjar ju närma mig fyrtio och då passerar jag inte lika mycket som objekt. Det är skönt.
Hur gör du för att slippa undan den manliga blicken när du spelar utmanande roller?
- Man kan lägga in komiska scener, som i "Rikoschetter" där vi hade en strippscen där jag tog av mig jättemånga stringtrosor men hade stora underbyxor under dem. Men sedan måste man skita i hur folk tittar. Man måste berätta sin historia från insidan och hoppas att någon tar emot den. På grund av Sörensons recension kom det jättemånga snuskgubbar. Det var intressant. Några av dem blev förbannade och gick, någon började gråta.
Vad kände du, när du förstod varför de var där?
- Jag kan spela för en gubbe eftersom det inte var en porrföreställning. Som "Titta nu hur hon tänker här..." Och med alla de unga tjejer som kom från Prostitutionscentrum och som var jättelyckliga över föreställningen, så kändes det helt okej.