Vi är ordförande respektive sekretariatschef för Svenska språknämnden. I den egenskapen både vill och vill vi inte ge oss in i den stora språkdebatten.
Vi vill inte - därför att risken är stor att vi stämplas som överhetsmegafoner i revirstrider, vad vi än säger. Föreningen Svenska språknämnden är nämligen ännu så länge den institution som har regeringens uttryckliga uppdrag att värna svenskan och bedriva språkvård.
Vi vill - därför att debatter av detta slag är livsviktiga om Sverige ska bli ett mångspråkigt samhälle med svenska som gemensamt språk.
Det senare, enigheten om svenskans centrala ställning, är ett viktigt resultat av diskussionen hittills.
Andra debattinslag är mer oroande: i åtskilliga inlägg sammanfaller beskrivningen av hindren för goda svenskkunskaper med angrepp på språkliga behov och rättigheter hos just den grupp som har längst till det svenska standardspråket.
Ungdomsspråk i invandrartäta bostadsområden skulle stå i vägen för kunskaper i standardsvenska. Undervisning på modersmålet skulle försämra möjligheterna att lära sig svenska, har det sagts, på trots mot solida forskningsresultat. Och svenska som andraspråk, det svenskämne som anpassats till dem som på grund av annat modersmål inte tillgodogör sig det modersmålsbaserade svenskämnet - ja, det ses mest som ett segregationsinstrument.
Visst, det finns missförhållanden. Många ungdomar är bra på sitt talade gruppspråk men oacceptabelt usla på att skriva uppsatser.
Skolämnen som modersmål (hemspråk) och svenska som andraspråk har stora problem med behöriga lärare, låg status, heterogena elevgrupper och en trevande pedagogik som inte kan stödja sig på hundraårig ämnestradition.
Det är inte svårt att hitta rapporter från skolmyndigheter och andra som med all rätt pekar ut svårigheterna. Man kan ibland ifrågasätta underlaget för sådana rapporter och slutsatserna i dem. Det är en sak. Men det är obehagligt att se hur de missbrukas i mediedebatten: underklassens språk ska klämmas åt, på ett eller annat sätt. Bort med ungdomsspråk, modersmål eller svenska som andraspråk!
Det stora hotet mot svenskans ställning som ett gemensamt, samhällsbärande språk är inte ungdomliga gruppspråk eller andra modersmål än svenska. Det är övergången till engelska som enda verksamhetsspråk inom centrala områden som forskning, högre undervisning, teknikutveckling, finansförvaltning eller företagsledning.
Hotet kommer sannerligen inte från femtonåriga invandrarpojkar, utan från helt annat håll. Det tas som provinsialism eller inskränkt nationalism att påtala det. Men nedåtriktad språkfientlighet är rumsren.
Sverige har sedan december genom riksdagen en fastslagen nationell språkpolitik. Den har fyra övergripande mål. Det fjärde kan citeras: "Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk."
Förmår man göra mer än skön retorik av målen, till exempel med genomtänkta språklagar, är det framsynt språkpolitik. Rätten till modersmål och rätten till svenska, det gemensamma huvudspråket, blir hörnstenarna. På dem skulle det gå att bygga ett samhälle som är mångspråkigt utan att vara språkligt segregerat.