Folk väller in. Aldrig har jag sett maken: tio gånger så många besökare, minst, som Historiska museet är vana vid. Här blandas tonåringar från Östermalm och Tensta, kvinnogrupper med schal och slöja, småskoleklasser, pensionärer som irrar med blicken efter information, kvinnor och män från invandrarundervisningen, gummor med hundar, gubbar med ispikar, allmänt nyfikna. Ett gytter av människor som man sällan eller aldrig ser på museer - och framför allt inte på museer för samtidskonst.
6.000 besökare köade förra helgen till "Making differences" på Historiska museet, som verkar helt yrvaket efter uppståndelsen. Det storpolitiska bråket må vara nedtonat, men nu växer en konstpedagogisk utmaning fram. Och vad kan museet då erbjuda alla dessa besökare som här kanske kommer i kontakt med samtidskonsten för första gången i livet? Ingenting. Några säkerhetsvakter. Gratis inträde. Och sen denna tomhet.
Alla hungrar efter tolkningshjälp, samtal, ibland också bråk - men framför allt efter ingångar till det som kallas konst och som i detta fall visat sig ha kraft att slå ut över en global medievärld. Till och med indiska Hindu Times har skrivit om "Snövit", och museichefen Kristian Berg har fullständigt rätt när han uppmanar folk att komma hit och själva bedöma verket i sitt sammanhang.
Men sammanhanget är ett historiskt museum, och man ser det man kan. Vi som jobbar med konst får ständigt på olika sätt erfara att konsten väcker våldsamma känslor, att den ofta desarmeras av förutfattade meningar och att det offentliga samtalet urvattnas av okunniga och tvärsäkra påståenden om vad konst är och har rätt att vara - inte minst från kaxiga politiker. Paret Feilers verk har sannerligen visat sig vara "relationellt", alltså med förmågan att förändra sig i samspel med publik och sammanhang, vilket på senare år varit ett mål i den sofistikerade konstvärlden. Men när retoriken blir verklighet - vad gör vi då?
Tänk om Historiska museet nu kunde placera ut kunnigt folk som svarar på allmänhetens frågor. I stället råder lätt förlamning och avsaknad av nödvändiga ekonomiska och pedagogiska resurser.
Om den utmärkta idén att koppla samtidskonst till historien inte ska bli destruktiv måste institutionen förbereda sig på politiska och konstpolitiska konfrontationer, även i framtiden. Nu befarar jag att den jättepublik som borde vara alla museichefers ledstjärna lämnar huset arg, förvirrad och med en enda tvärsäker övertygelse: att inte återvända. Kan inte pedagogerna från det ännu oöppnade Moderna museet lockas att stödarbeta på Historiska museet till den 7:e februari, då utställningen stänger?