Ljud syns väl inte, tänker jag misstänksamt när Unga radioteaterns konstnärliga ledare, Doreen Kanter, drar i väg med mig till en av Radioteaterns studior på Sveriges Radio. Ett tomt rum, hur kul är det?
Men där finns en hel del rekvisita, bland annat en väska som knäpps med ett typiskt väskigt ljud, en fristående dörr som går att smälla i, en grusgång, där man kan göra gå-på-grus-ljud. I ett hörn ligger ett bandtrassligt lurv.
- Lyssna! säger Doreen Kanter och börjar energiskt trampa upp och ner i lurvet.
- Vad låter det som?
Jo faktiskt, hon är ute och går i en skog, det hörs tydligt. Doreen Kanter har en gång haft en regielev som i stället ville ha Äkta Skogsljud - men den verkliga skogen lät inte alls lika trovärdig.
Trovärdigt ska det vara, men viktigast för Unga radioteatern är att föreställningarna är angelägna och berör målgruppen, 9-12-åringarna. Det ska finnas ett tydligt "här och nu", slår Doreen Kanter fast, bara för att genast vrida sig olustigt: nja, inte grådaskig betongrealism, alltså, ingen plakatteater om elände.
Inte för att allt var eländig plakatrealism förr, och inte för att alla sagor på senare år har varit fel, men det handlar om att hitta en balans i repertoaren.
- Det var en av ambitionerna med kortpjäserna i julas. Vi ville hitta vardagliga dilemman och känslor, som att sova över hos en kompis, vilket kan vara minst lika stort och komplicerat som att hitta en försvunnen skatt i ett främmande land. Eller att fråga chans på någon, eller att pussas, säger Doreen Kanter.
Radiodramatikern Lise Indahl buffar också till den fyrkantiga realismen så att den blir mer hanterlig - visst ska radiodramatik utgå från verkligheten, men den behöver ju inte stanna där.
- Man tar avstamp i den värld vi har kommit överens om, men jag tycker väldigt mycket om när den löser upp sig, säger Lise Indahl.
- Jag vill slå ett slag för en förhöjd realism, kommer Doreen Kanter fram till, och lägger till:
Alltså ska Unga radioteatern dramatisera norske författaren Erlend Loes "Kurt kokar skallen" och "Kurt blir elak" i sommar, lätt absurd realism om Kurt som bland annat jobbar som truckförare och hittar en container full av flyktingar.
- Det är allvar, men det är också otroligt smart och roligt, säger Doreen Kanter.
Historierna säger något om den tid vi lever i, och som målgruppen kommer att känna igen sig i. Även om det är skruvat - eller just därför, på samma sätt som "Simpsons" är skruvat.
Men Unga radioteatern sänder också dramatiserade klassiker, fantastiska historier och äventyrsberättelser. Självklart. Det där med förhöjd realism är bara något som ska läggas till, det rensar inte bort det gamla.
Radioteater för barn och ungdomar var förr något som bara pågick under loven. Men nyligen har Lovteatern vuxit till att bli Unga radioteatern. Med en sändningstid varje söndag 10.45 i P 4 blir det Sveriges största teater för barn, i publiksiffror räknat. Allt går förstås att lyssna på i efterhand, via webben.
Lovteatern sände en kvart varje dag, då var det lätt att sända följetonger. Men hur gör man när det går en vecka mellan sändningarna? Det går ändå att göra följetonger, det finns resuméer och man kan lyssna på webben om man tappar bort sig. Möjligen blir det fler kortpjäser, som de kvartslånga pjäser som sändes under jullovet.
- Barn sätter inte på radion med samma självklarhet som de knäpper på teven. Därför är det suveränt med regelbundna sändningstider i en familjekanal som P 4 - och att vi alltid finns på webben. Vi ska finnas tillgängliga när barnen vill lyssna, säger Doreen Kanter.
- Mitt mål, säger Lise Indahl, är att barnen ska ha radion på i ett hörn och plötsligt lystra: Å! Vad var det där? Och sedan börja lyssna.
Lise Indahl skriver både för Radioteaterns vuxenpublik och för Unga radioteatern och tycker att åldersgränserna ofta är flytande.
- Men det är mer skoningslöst att skriva för barn. Antingen funkar det - eller också funkar det inte. Och då stänger de av. Omedelbart.
Unga radioteatern är en relativt liten redaktion på Sveriges Radio, och man arbetar tätt tillsammans. Doreen Kanter beställer inte bara en pjäs och väntar in resultatet, hon har också en nära kontakt med dramatikerna.
- När jag skriver får jag mejl av Doreen: "Jag vill inte störa, men hur går det?" Sedan diskuterar vi fram och tillbaka vad som blir bra, jag skriver om och tänker om. Jag har fått lära mig att vara prestigelös, säger Lise Indahl utan att låta det minsta stukad, snarare nöjd med samarbetet.
Doreen Kanter försöker å sin sida att lyfta fram röster och teman som hittills varit sällsynta. Ibland går det inte så bra, som när hon satt i möten och var kaxig och hävdade att nu skulle alla föräldralösa barn bort ur de nya produktionerna - för alla barn var under en period föräldralösa.
- Ja, och sedan kollar jag vad jag har beställt, och vad sjutton: det handlar ju också om barn med frånvarande föräldrar. Även om de inte var döda så var de ändå på olika sätt frånvarande, säger hon och skrattar.
Lise Indahl är en erfaren radiodramatiker, sin första pjäs skrev hon för närmare tjugo år sedan. Numera bedriver hon växelbruk mellan dramatik och dokumentärprogram, "skillnaden är att jag hittar på vad folk ska säga när det är dramatik", och förra året debuterade hon också som barnboksförfattare med hyllade "Den osynliga" (Rabén & Sjögren).
- Jag har skrivit lyrik också stackars Bonniers har fått ta emot mycket under åren. En del refuseringsbrev är roliga, som det där det torrt står "centrallyriken har utvecklats sedan fyrtiotalet".
Lise Indahl gör en parodiskt kränkt min. Hon kan bjuda på det, den refuserade lyriken kan ibland i stället hitta in i hennes andra texter.
- All text kan hitta sin form.
Och att radioteater kan hitta sin lyssnare, det är både Lise Indahl och Doreen Kanter övertygade om. Radio är inget gammalt bortglömt medium, det har pånyttfötts genom webben.
- När vi var små hade vi "Djungelboken" på skiva, berättar Lise Indahl.
- Det var helt underbart att ligga bland en massa kuddar och lyssna. Man lägger till ännu mer när man lyssnar än när man läser, för i en bok finns beskrivningarna. I radion får man tänka själv. Det är en enorm potential, man gör sin egen film i huvudet.