Reaktioner på kulturutredningen

Helsingborgs Dagblad
Ledarskribenten Lotta Hördin skriver under rubriken "Ett första steg i en viktig debatt":
I dag finns, som utredarna mycket riktigt konstaterar, kortlivade organisationsformer som kan vara nog så viktiga i kulturlivet, och därför också måste kunna stödjas. Och det är bra ramar som behövs för att kulturlivet ska kunna verka i frihet när det gäller innehållet. Det är viktigt.
Utredningen får därför ses som ett första steg. Måtte den leda till att kulturlivet ges möjlighet att växa och blomstra.

Göteborgs-posten
Kulturchef Gabriel Byström tror kulturen kommer att fortsätta att leva i en undanskymd tillvaro i många regioner och undrar om utredningen har parlamentariskt stöd:
Portföljmodellen var det förslag som Kulturutredningen lanserade under Almedalsveckan i somras men som drunknade i de interna strider som skakade utredningen då. I korthet handlar förslaget om att landets regioner, efter förhandling med Kulturrådet, får en portfölj med pengar att fördela till kulturen. Ett bra förslag för de regioner där kulturen är prioriterad. Hit hör tveklöst Västra Götaland. Betydligt mer bekymmersamt för de regioner där kulturen inte prioriteras (de flesta andra).
Det skulle förvåna om den kulturpolitik som skisserades i dag blir blocköverskridande, därmed skulle ambitionen att skapa något långsiktigt stanna just vid en ambition.

Borås tidning
Stefan Eklund utrycker oro efter att ordet kvalitet försvunnit:
Lite lamare, lite mindre förpliktigande - och att ordet kvalitet har försvunnit säger faktiskt en del om kulturens ställning i vår samtid. Idag sätts det gärna likhetstecken mellan kvalitet och smalt - och då är vi inte långt ifrån den fåniga, och felaktiga, synen på kvalitetskultur som elitistisk, endast till för några få utvalda.
Må det vara hur som helst med det. Tiderna förändras och kulturpolitiken med den. Jag tror inte heller att 1974 års kulturpolitik passar på 2000-talet.
Idén att banta byråkratin till ett fåtal myndigheter är till exempel bra och öppnar för kultursfären att i högre grad kunna påverka styrande politiker. Att det redan har skapat stor oro bland kulturutövare, ofta beroende av statligt stöd, är förståeligt - på sikt torde dock konstruktionen vara till nytta för att ge kulturen ökad status i samhället, och hos politikerna.

Sveriges Radio
Kulturnytts Göran Sommardal menar att utredningen missat att tala med de stora namnen inom kulturen som finns bland landets konstnärer, författare och artister:
Det är sant att Utredningen haft många samråd, men ur dessa samråd har man, så långt jag hunnit läsa och bläddra, inte infogat ett enda publik- eller kulturutövareperspektiv.
Självklart är det politikerna och i sista hand riksdagsmajoriteten som fattar beslut om Sveriges kulturpolitik. Vi är ju en demokrati, men utan att direkt vända sig till de direkt berörda och ta del av deras erfarenheter - publikens och kulturkonsumenternas såväl som kulturskaparnas - och i den blinda tron att organisatorisk centralisering löser alla problem, så fattar denna majoritet tomhuvade beslut.

Svenska Dagbladet:
Ledarskribenten Sanna Rayman upplever en tomhet efter att utredningen presenterats:
För vad ska vi nu bråka om? Det är i allt väsentligt ett rimligt och klokt knippe förslag. Tids nog, när de tre volymerna har penetrerats på djupet, lär vi alla hitta saker att ogilla. Själv nöjer jag mig idag med att peka på något av det jag tycker om.
Entreprenörskap har varit ett ledord för denna regering, vilket har skapat en del irritation inom kultursfären. Det är förståeligt då många kulturverksamma redan är företagare. Ett mål om att öka företagandet inom kultursektorn framstår inte som meningsfullt om man inte samtidigt ser till att förbättra förutsättningarna för kulturföretagandet.
Därför är det mycket välkommet att utredarna är olydiga och tar upp ett antal frågor om skattelagstiftning. Det ingick inte i uppdraget, varför skarpa förslag lyser med sin frånvaro, men man tar sig ändå friheten att påpeka ett antal brister när det gäller gåvor, sponsring, avdragsregler för företagsinköp av konst, momsfrågor med mera.
Här finns mycket att göra. Sådant som det ärligt sagt vore pinsamt om en borgerlig regering inte gjorde.

AftonbladetBiträdande kulturchef Åsa Linderborg tycker att det är märkligt hur en sektor som sjuder av kreativitet, fantasi och energi kan drabbas av en så håglös och oinspirerad utredning:
Den nya kulturutredningen är ingen besvikelse. Den är ett nederlag. Besviken kan man vara på någon man förväntade sig något av, men nederlaget pekar rakt in mot en själv. Låt oss slippa självömkande uttalanden om att det är synd om alla som drabbas av denna nyordning.
Det första vi kan göra är att kräva att remisstiden förlängs. Samlar vi oss kan vi förklara varför vi ska ha något annat, något mycket mer än bara Nationalmuseum och Mamma Mia. Låt det här bli början på något riktigt stort.

Dalademokraten
Chefredaktör Göran Greider saknar uttalade mål i den nya kulturutredningen:
En av de stora tråkigheterna i utredningen är att de kulturpolitiska målen från 1974 nu stryks och ersätts med - ja, vad? Jag läser de nya målformuleringarna flera gånger men kan sedan ändå omöjligen minnas vad som står där. De gamla målen håller än - till exempel om att slåss för eftersatta grupper och att bekämpa kommersialiseringens skadeverkningar. På många sätt är de idag mer giltiga än vad de var 1974.
Betyder då mål något? Ja, just på kulturpolitikens område gör de det. Kulturkämparna ute i kommuner och landsting tvingas ofta slåss mot ett överväldigande kulturmotstånd och då är det viktigt att ha en helig text, eller åtminstone några kraftfulla mål om kulturens vikt, att vifta med. Nu tystnar de kulturpolitiska fanfarerna.