I början av 1970-talet talades det om något som kallades "subliminal projektion". Det var ett grepp som reklamfilmen använde sig av. Det petades in en hastig reklamsnutt för något varumärke i en vanlig film eller ett tv-program. Reklamen registrerades inte medvetet, bara omedvetet. Tanken var väl att vi skulle lära oss att vara på vakt mot alla reklambudskap som mer eller mindre omärkligt trummades in.
Efter att ha sett sista delen i "Sagan om ringen" tror jag att det är dags att uppfinna ett motsatt begrepp - "paraliminal projektion". Budskapet är så öppet och övertydligt att man just av den anledningen inte tycks fästa någon vikt vid det. Utom möjligen på någon omedveten nivå.
"Sagan om konungens återkomst" är - som ju titeln klart anger - en renodlad, kristen apokalyps. Filmen börjar med en flash-back på ett brodermord i tidernas begynnelse. Där tar striden om den ring som när all själviskhet sin början. Vad som sedan utspelar sig är slutstriden mellan ont och gott. De döda själarna bildar till och med en egen armé för att hjälpa den goda saken på traven.
Datanimerade Gollum har med rätta prisats som den intressantaste karaktären. I honom för oegenyttan en ojämn kamp med egennyttan för att slutligen förlora. Gollum personifierar ett alltigenom modernt tvivel på det meningsfulla i att satsa på det kollektivt bästa. Den snikna sidan av Gollum lyckas övertala honom. Vilket ju givetvis i denna film blir hans fall. Dock sällan i verkligheten.
Vad som förbryllar är att denna i och för sig välgjorda och humoristiska filmatisering så enkelt tycks passera de intellektuella - ateister, troende, agnostiker, feminister, rabulister och så vidare - och deras kritiska nålsöga. Varför saknar filmkritiken av i dag ett ideologikritiskt perspektiv?
Steven Spielberg är en annan samtida regissör som på en sofitikerad teknisk nivå rör sig med kristna apokalyptiska grundtermer. I hans "Minority Report" från förra året tacklades frågor om brott, straff och skuld. Tesen i filmen är att varje samhälle som ger sig ut för att vara harmoniskt och perfekt bygger på ett brott. De tre (!) gestalter i filmen som är synska och därför kan förutsäga brott hålls mot sin vilja fängslade i ett slags vätska som ökar deras mediala förmåga. De sägs också vara barn till narkotikamissbrukare (!).
Bara i organiserat religiösa sammanhang tycks det förekomma en diskussion om populärkulturens innehåll. Filmen "Matrix" diskuteras på i stort sett varje konfirmationsläger. Kulturskribenter och författare som egentligen borde gå i täten för denna diskussion tycks ha abdikerat till en harmlös, cineastisk hållning. De låter projektionerna slinka igenom. Och därmed blir mediet budskapet.