Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Roland Paulsen vilseför om psykoanalysen i Kevin-fallet

Sigmund Freud klargjorde redan 1910 att även analytikern hyser omedvetna känslor mot patienten. Här på ett klassiskt fotografi från Wien 1931.
Sigmund Freud klargjorde redan 1910 att även analytikern hyser omedvetna känslor mot patienten. Här på ett klassiskt fotografi från Wien 1931. Foto: SIGMUND FREUD MUSEUM

Sociologen Roland Paulsen angav tredjepersonsförklaringar som förklaring till de mänskliga katastroferna i Quick- och Kevin-fallen. Men de teser om psykoanalysen han presenterar står inte alls i samklang med dagens kunskap, skriver Björn Salomonsson och Gunnar Berggren.

Det finns många sätt att vilseföra. Man kan till exempel ljuga någon rätt upp i ansiktet, kalla sin lögn ”alternativa fakta”, presentera sin okunskap som vetskap – och man kan utelämna eller antyda. Roland Paulsen använder de tre sistnämnda metoderna i sin artikel om psykoanalysens påstådda inflytande på Kevin-fallet (”Inte en av oss”, DN 23/5).

Paulsen presenterar sig som före detta ”psykoanalytiskt troende”. Vi gratulerar honom till tillnyktringen. Att tro på psykoanalys är lika osunt som att tro på kommunism, vegetarianism eller hans egen disciplin sociologi. Psykoanalysen är en teori om, och en metod för att utforska och behandla, människans psyke. Den söker kunskap om mellanmänskliga förehavanden, och då ska vi undvika ordet ”tro”. Vi analytiker kontaktas av plågade människor. Ibland erfar vi att metoden hjälper dem, och ibland har den inte varit så framgångsrik som vi önskat. Liknande iakttagelser görs av alla inom människovårdande yrken. I likhet med KBT-terapeuter, ortopeder, fysioterapeuter, etc., kan vi hänvisa till teori- och resultat-studier. Det har inget med tro att göra.

Poängen är att, tvärtemot Paulsens övertygelse, både patient och terapeut kanske har rätt, eller fel, eller ingen av dem.

Bakgrunden till Paulsens artikel är två tragiska händelser: Thomas Quick (Sture Bergwall) manipulerades att erkänna mord han av domstol sedan befunnits oskyldig till och två små pojkar utsattes för kränkande och inadekvata förhörsmetoder i en mordutredning. Den före detta psykoanalytikern Margit Norell var inblandad i båda händelserna. Hon hade påverkat ett antal professionella personer att tro – märk ordet – att roten till människors onda handlingar ligger i förträngda barndomstrauman. Uppgiften blev nu att övertyga den förmente förövaren om denna tro, erkänna brotten och nå känslomässig befrielse.

Paulsen anger psykoanalysen som orsak till dessa mänskliga katastrofer. Men hur försöker han leda detta i bevis? Här kommer hans vilseförande metoder in. Vi börjar med antydan. Han relaterar en händelse, där Freud hävdade att hans ”arvinge” Jungs fascination över förhistoriska kvarlevor visade på dennes dödsönskningar mot honom, medan Jung hävdade rätten till sin egen upplevelse och att Freud hade en tvångsföreställning. Paulsens poäng är att Freud använder sig av tredjepersons- och Jung av förstapersons-förklaringar. Freud vet så att säga bäst om Jung och kör över dennes uppfattning om sig själv.

Från denna händelse hamnar vi plötsligt i Kevin-fallet. Sven Å Christianson, vittnespsykolog och ansvarig för metodiken i både Kevin- och Quickförhören, var inspirerad av Norells virrvarr. Han använde tredjepersonsförklaringar för att få fram ”sanningen” om ”mördarna” och verkar själv ha trott sig veta vilken denna sanning var. Paulsens antydan kan skrivas: Freud tvingade på människor sina tredjepersons-förklaringar, alltså gör psykoanalytiker så i dag mot patienter och genom ombud även mot oskyldiga åtalade.

Nu hamnar vi i Paulsens nästa metod: utelämnande. Christianson är inte psykoanalytiker. Om han baserat sin förhörsmetodik på vantolkningar av begrepp som trauma och bortträngning kan det inte riktas mot psykoanalysen som disciplin. Hans inspirationskälla Norell var analytiker, tills hon på sjuttiotalet fråntogs alla uppdrag i sin yrkesförening och sedan lämnade den. Det hade uppstått konflikter kring hennes dominans, bristande ramhållning och benägenhet att skapa kotterier runt sig. Detta utelämnar Paulsen, liksom en ännu viktigare faktor: Norells teorier står inte i samklang med dagens psykoanalytiska kunskap, vilken ett sekels utveckling av dess teori och praktik lett fram till. Här kommer hans tredje metod in: att presentera okunskap som vetskap. Hans föreläsning om första- och tredjepersonsförklaring är närmast pinsam, inte för sitt innehåll som är relevant i sig, utan för att han låter påskina att detta skulle vara okänt för eller förnekas av psykoanalytiker, när det i stället är självklarheter.

1910 klargjorde Freud att även analytikern hyser omedvetna föreställningar och känslor mot patienten, och att hen måste analysera dessa för att kunna hjälpa patienten på bästa sätt. Medan denna ”motöverföring” för Freud var ett hinder som borde övervinnas, började generationen efter honom att se den som en viktig källa till kunskap om vad som utspelar sig i det emotionellt laddade samspelet mellan analytikern och patienten. Den ”maktasymmetri” som Paulsen benämner finns förvisso: analytikern har rimligtvis, genom utbildning och egen analys, i början av behandlingen en större självförståelse än patienten. Dessutom är denne hjälpsökande medan analytikern är vårdgivare. Psykoanalysens etik ligger i att handskas varsamt och respektfullt med denna asymmetri. Hit hör bland annat att inte tro sig ”veta bäst”, att vara ödmjuk inför sina hypoteser om patienten, och att inte se dem som tvärsäkra utsagor, vilket däremot Freud gjorde i Jung-exemplet.

Dessa lärdomar har lett till en förändring av psykoanalytisk praxis sedan Freud. Inte så att grundläggande begrepp förkastats. Vi menar fortfarande att alla människor tenderar att lägga locket på pinsamma och plågsamma erfarenheter och vi kallar det bortträngning. Vi menar även att trauman under barndomen, som separation, sjukdom och övergrepp, kan påverka den vuxnes liv. Detta är banala konstateranden för analytikern, anknytningsforskaren, och för den som besitter livserfarenhet. Paulsen låter påskina att vi analytiker i gemen anser att vi kan gräva fram patientens ”sanning” alltmedan vi allvist avvisar dennes invändningar som ”motstånd”. Men öppnar man en psykoanalytisk tidskrift eller bok finner man diskussioner både om patientens personlighet, analytikerns egna reaktioner, samt den komplexa och utforskande dialog som uppstår i detta möte. Varje student i psykodynamisk terapi kan bekräfta att sådana moment utgör en hörnsten i utbildningen.

Paulsen förenklar en komplexitet kring frågan om första- och tredje-personsperspektiven. Varje berättelse från en patient, såväl inom medicin som psykiatri, är sann i den meningen att den är hens upplevelse. Men om behandlaren bara tar den ad notam så hade patienten lika gärna kunnat tala med sig själv. Analytikern måste ibland föra in perspektiv från första person – ”Du säger att du är ledsen” och ibland från tredje person – ”Du säger att du är ledsen, och jag undrar om du också är arg”. Samtidigt måste analytikern fundera över om tolkningsförslaget kan vara fel, ofullständigt, och/eller dölja någon egen, omedveten avsikt. Sådana funderingar benämns ”att analysera motöverföringen”. Patientens svar är avgörande för fortsättningen, till exempel ”Nej, jag är inte arg, jag är ledsen” – eller något annat.

Poängen är att, tvärtemot Paulsens övertygelse, både patient och terapeut kanske har rätt, eller fel, eller ingen av dem. Svaret kanske kommer i nästa minut, timme, eller aldrig. Psykoanalys syftar inte till att uppnå den entydiga SANNINGEN, för den finns inte. Den strävar efter att hjälpa patienten att nå en flexibilitet och ett mod att fortlöpande utforska sanningarna om sig själv under resten av sitt liv. Däremot sysslar den inte med den typ av juridisk sanning som eftersträvas i en domstol. Där söker man, så långt möjligt, en av bevisning underbyggd sanning: ”Är det ställt utom rimligt tvivel att det var X som mördade Y, eller är det inte det?”

Att åberopa psykoanalytiska hypoteser som underlag för bevisprövning är därför fullständigt främmande för en psykoanalytiker, vilket återigen visar att Christianson befinner sig mycket långt ifrån ett sådant förhållningssätt. Psykoanalytikern tolkar i stället patienten genom en hermeneutisk dialog med denne. Dialogen förändrar även uttolkaren, det vill säga psykoanalytikern. Därför är vårt arbete både mer intressant, svårt, hjälpsamt och omvälvande än vad som framgår av Paulsens tendentiösa beskrivning.

Björn Salomonsson

psykoanalytiker, docent i barnpsykiatri Gunnar Berggren är psykoanalytiker, ordförande i Svenska psykoanalytiska föreningen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.