Ge deckarförfattarna en match..
Det händer att man öppnar en tidning och hittar en artikel som på pricken liknar den som man själv hade tänkt skriva. Jag tänker på Jesper Högströms generalangrepp på den svenska romanen i Expressen (21/5).
Jag är inte lika arg som Högström - och inte lika krismedveten. Artikelns författarexempel verkar valda på måfå. Vart tog Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg, Kjell Westö och Eva-Marie Liffner vägen, för att nämna några både kritikerhyllade och publiktillvända förvaltare av den svenska prosan? Dessutom: den där anklagelsen att svenska romanförfattare är "modernistiska". Alla författare ingår numera i en modernistisk tradition, vare sig de vill eller inte. Inte heller tror jag att experimentlitteraturen är ett hot, i alla fall inte på samma sätt som den allt fegare kommersialismen på förlagen.
Men visst, Högström har rätt när han säger att publiken sviker den svenska romanen, för att den inte längre erbjuder vad läsarna vill ha: "stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet" - det som stipendieprosan kan sakna.
En del av det erbjuder i stället deckarförfattarna. Hur trött man än är på det svenska deckarundret så bistår alla dessa underleverantörer i textfabrikerna med något som folk behöver. Nämligen intriger. De anglosaxiska författare som Högström beundrar är väldigt bra på intriger. "Plots are for politics", sa den australiske poeten Les Murray spydigt när jag nyligen träffade honom. Det kan han ha rätt i, men Högströms och min favorit, Ian McEwan, vet precis hur man utnyttjar möjligheterna. Med sin osvikliga precision hittar han ämnen som är perfekta för just romanen. Ofta handlar det om moralfrågor, politiska dilemman, som inte går att avhandla på något annat vis.
Jag håller med om att det inte finns några romanförfattare med de kvaliteterna i Sverige.
Frågan är om det någonsin har funnits. Kanske var proletärförfattarna och de som kom sen, trettiotalisterna med den av Högström beundrade Kerstin Ekman, fast också Lars Gustafsson och P O Enquist, undantagen som bekräftade regeln.
Romanen kom sent till Sverige. När Fredrika Bremer började skriva sina gammaldags idylliserande böcker hade flera generationer av britter, ryssar och fransmän redan finslipat genren. Vi lever i ett litet språkområde och har aldrig kommit i kapp. Inget konstigt i det.
Men ge inte upp. Romanen är en allt för fascinerande genre för att deckarförfattarna ska få lägga beslag på den.