I sjuan sa vår kemilärare att tredje världskriget var på väg att bryta ut. Han var skvatt galen, förstod vi senare, men i ungefär en timme gick alla runt och väntade på att missilerna skulle slå ner på skolgården. Rädslan för kärnvapenkrig som vi känt under hela vår uppväxt intensifierades. Mina vänner och jag visste att det enda sättet att överleva var att fly till Australien. Där skulle vi slippa den värsta radioaktiviteten, klä oss i slitna skinnjackor och gasa runt på motorvägarna beväpnade med avsågade hagelgevär och rakbladsvassa bumeranger (vilket, ju mer vi tänkte på det, framstod som betydligt roligare än kemilektioner).

Vår bild av framtiden kunde sammanfattas med två ord: "Mad Max." Filmtrilogin med Mel Gibson i huvudrollen satte djupa spår i 80-talets apokalyptiska fantasier. Det var inte de första filmerna om livet efter en global katastrof men de mest inflytelserika. Efter dem kom en oändlig rad b-rullar om futuristiska barbarer.

Den första filmen, "Mad Max", utspelas enligt förtexterna "a few years from now". I den har samhället fortfarande inte kollapsat. Det finns bostadshus, affärer, trädgårdar och ett polisväsende som kämpar mot en ökande brottslighet. I tvåan, "The road warrior", råder total anarki. Allt är en oändlig öken och huvudpersonen Max Rockatansky har förvandlats från polis till autistisk antihjälte. "Mad Max beyond Thunderdome", den tredje filmen, visar hur civilisationen vittrat bort ytterligare. En grupp övergivna barn lever som grottmänniskor.

Apokalyptiska och postapokalyptiska filmer blev populära i slutet av 50-talet, ungefär samtidigt som människan insåg att hon var kapabel att utplåna världen på egen hand - något som tidigare varit förbehållet Gud. "På stranden", filmatiseringen av Nevil Shutes roman, var en av de första som fångade atombombsskräcken. I den väntar Gregory Peck, Ava Gardner, Fred Astaire och några andra överlevande på att dö av radioaktivt nedfall.

Genom åren har filmskapare låtit jorden gå under på grund av allt från bakterier, miljöförstöring och växthuseffekten till zombier, drakar och illasinnade datorer. Budskapet i en undergångsfilm är ofta detsamma som i den mest kända apokalyptiska skildringen, Uppenbarelseboken i Bibeln. Människan får, genom att skåda fasansfulla framtidsvisioner, en chans att ändra sitt beteende och undvika katastrofen.

Men det finns också en meditativ, nästan romantisk, känsla i apokalyptisk film. Det är skönt att sitta i biosalongen och låta hoppet fara. När Stanley Kubrick intervjuades om domedagskomedin "Dr Strangelove" i Playboy sa han att tankar på undergången kunde ha en lugnande effekt även i verkliga livet: "Jag tror faktiskt att människor, i takt med att allt färre av dem finner tröst i religion, erhåller en pervers form av tröst från idén att om det blir kärnvapenkrig så dör hela världen med dem. Gud är död men bomben består."

Samma olycksbådande men lugna känsla ges av T S Eliot-citatet som inleder Nevil Shutes "På stranden": "This is the way the world ends. Not with a bang but a whimper." Eliots poesi löper som en röd tråd genom den apokalyptiska filmgenren. "The children of men", fjolårets dystopi om hur mänskligheten blir infertil, avslutas med den sista raden i dikten "Det öde landet" - vars titel refereras i Mad Max-filmerna där öknen beskrivs som "the waste land". Marlon Brando läser högt ur Eliots "De ihåliga männen" i "Apocalypse now" och i "The omega man", som handlar om den siste mannen på jorden, citerar Charlton Heston "Det öde landet" ("I think were in rats alley where the dead men lost their bones") och konstaterar att T S Eliot är "en lika stor profet som poet".

Charlton Heston spelar huvudrollen i tre av de kusligaste och bästa framtidsdramerna någonsin. Han är oslagbar som apokalyptisk hjälte: svettig, desperat och lika muskulös på utsidan som trasig på insidan. Hans libido har, till skillnad från Mad Max dito, inte påverkats av världens dystra tillstånd. Charlton Heston har samlag i såväl "Planet of the apes" som "The omega man" och "Soylent green" - och vi ifrågasätter inte att han ligger med tjugo år yngre tjejer eftersom mänsklighetens fortlevnad står på spel.

I "The omega man" har biologiska stridsmedel utplånat jordens befolkning. Heston tror sig vara ensam kvar och ägnar sin tid åt att dräpa vampyrliknande mutanter. Ibland går han in i en övergiven biograf och tittar på "Woodstock the movie". Hippiemassorna som predikar fred och gemenskap lindrar hans ångest. "Planet of the apes" blir egentligen inte apokalyptisk förrän i sista scenen, när hjälten inser att han befinner sig i framtiden på sin hemplanet. Desto starkare domedagsstämning finns i uppföljaren "Beneath the planet of the apes" där Heston dyker upp igen - skäggig, förvirrad och fängslad av en grupp mutanter som dyrkar en atombomb. I slutet är det han själv som trycker på knappen och förintar världen.

Mest realistisk av Hestons framtidsfilmer är "Soylent green" i vilken New Yorks befolkning har växt till 40 miljoner år 2022 och växthuseffekten orsakar hungersnöd, sjukdomar och evig värmebölja. Det är egentligen en dystopi mer än en regelrätt undergångsskildring. Smoggen, svetten och paniken klibbar fast på åskådaren. En nyinspelning har länge varit planerad och har goda chanser att bli verklighet nu när global uppvärmning injagar samma skräck i allmänheten som kärnvapen gjorde på åttiotalet.

Smältande polarisar och klimatförändringar har redan utnyttjats i "Waterworld" och "The day after tomorrow", men de filmerna är långt från lika skrämmande som "Soylent green", där matbristen leder till industrialiserad kannibalism.

Fler apokalyptiska filmer är på väg (bland annat "I am legend" med Will Smith, en remake av "The omega man" som i sin tur var en remake av "The last man on earth"). Däremot verkar det inte bli någon fjärde Mad Max-film. Mel Gibson har varit upptagen med att skildra det kollapsande mayariket i sin egen film "Apocalypto". Under tiden har Mad Max-regissören George Miller varnat för klimatförändringarna i "Happy feet", som dock inte känns särskilt apokalyptisk eftersom han bytt ut motorvägsbarbarerna mot steppande pingviner.