Det verkar som om de gamla goterna fått flytta hem igen. Goterna var folket som erövrade en evig historisk hjältegloria under folkvandringstiden, då de bröt upp från trakterna kring Svarta havet och sedan lyckades erövra både Rom, Spanien och halva Frankrike.
En gammal fråga gäller varifrån goterna kom från början. Enligt en uppgift hos den romerske krönikören Jordanes påstod de själva att de kom från Skandinavien – och här fanns ju mycket riktigt göterna, Götalands invånare. Några fler konkreta uppgifter i saken än så finns egentligen inte, men det hindrade inte den nationalistiska svenska historieskrivningen från att försöka ta åt sig hela äran av goternas storslagna historia, inte minst Olof Rudbeck använde dem i sina bevis för att antikens högkulturer egentligen hade sitt ursprung i Sverige.
Under 1900-talet, särskilt efter de nyktra källkritikernas härjningar, har få historiker velat ta sig an frågan om goternas eventuella nordiska anor. Till nu. I den läsvärda lilla skriften ”Wulfila” (Selenas) om den biskop som för 1 700 år sedan översatte Bibeln till gotiska – ett ex är den berömda Silverbibeln – skriver Lars Munkhammar att mycket ändå tyder på att uppgifterna om ett skandinaviskt ursprung stämmer, och i nya numret av Populär arkeologi får han tungt stöd av arkeologiprofessorn Anders Kaliff.
Både arkeologiska fynd och språkliga likheter talar för ett nordiskt samband, skriver Kaliff. Goterna tycks dessutom ha haft en konservativ och seglivad kulturell identitet, och just därför är det troligt att Jordanes uppgifter faktiskt var grundade i åldriga, muntliga traditioner.
Det betyder förstås inte alls att en hel svensk folkgrupp först har utvandrat till Svarta havet och sedan erövrat Rom – historiens kulturförbindelser, folkblandningar och identiteter är betydligt mer komplicerade än så. Men säkert kommer det snart ur de storsvenska leden någonstans kring Sverigedemokraterna ändå att dyka upp någon som i Rudbecks anda vill hävda att hela EU egentligen är en svensk uppfinning.