Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Så blev ”antropocen” ett modeord för människans nya tidsålder

Människans planet?
Människans planet? Foto: Christoffer Edling

I helgen möts akademiker, konstnärer och aktivister på KTH i Stockholm på en festival kring det allt populärare begreppet ”antropocen”. Men det finns skäl att granska både ordet och tankarna bakom det, skriver idéhistorikern Björn Billing.

Det står allt oftare att läsa: vi lever i en ny planetarisk epok. Antropocen. Ordets innebörd är att människans inverkan på jordens geofysiska och biologiska tillstånd är så pass djupgående att effekterna kan komma att sträcka sig hundratusen-tals år in i framtiden, kanske ännu längre.

Människan brukar i dag fyrtio procent av all isfri landyta och mer än hälften av allt tillgängligt sötvatten. Vi forslar omkring tre gånger så mycket jord och sten som världens floder, glaciärer, vind och vatten sammantaget förflyttar. Användningen av fossilt bränsle och konstgödsel har gjort att halterna av koldioxid och kväve skjutit i höjden till de högsta nivåerna sedan miljoner år. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar och havsförsurning har drabbat flora och fauna så till den grad att forskarna talar om ett massutdöende i paritet med dinosauriernas undergång för 65 miljoner år sedan. Våra kartor måste ritas om när stigande havsnivåer sätter öar under vatten samtidigt som nya landytor visar sig när isen i Arktis smälter.

Det var sådana faktorer kemisten och Nobelpristagaren Paul J. Crutzen tänkte på under en geologikonferens för sexton år sedan. När kollegorna talade om samtiden som om ingenting hade hänt utbrast han spontant: Nej, sluta, vi lever ju i ”antropocen”!

Så brukar det berättas att idén uppstod. Men berättelsen passar alltför enkelt in i det populärvetenskapliga schemat med en forskare mot strömmen och ett eureka-moment. I själva verket finns en tradition av olika teorier om människans fundamentala påverkan på naturen som går tillbaka till 1800-talet och tänkare som George Perkins Marsh och Alexander von Humboldt.

Crutzen var inte ovetande om föregångare och personer i samtiden som tänkt i liknande banor som han själv. Tillsammans med den amerikanska biologen Eugene F. Stoermer skrev han en kort propå i nyhetsbrevet för ”The international geosphere-biosphere programme”. Teorin om antropocen hade lanserats.

Det var emellertid först i och med Crutzens artikel ”Geology of mankind” i Nature – en av världens ledande naturvetenskapliga tidskrifter – år 2002 som begreppet spreds utanför geovetenskaperna. Sedan dess har antropocen diskuterats allt oftare i skilda vetenskapliga sammanhang och begreppet har varit huvudtema för en rad tidskrifter såsom National Geographic och The Economist. Ordet infördes i Oxford Dictionary 2014.

Vi lever alltså i människans geologiska epok. Eller? Officiellt är det ännu inte bestämt; en arbetsgrupp inom International commission on stratigraphy ska under 2016 fatta det beslutet. Det är en öppen fråga vilken roll beslutet kommer att spela. För direkt berörda vetenskaper har det förstås betydelse, och i förlängningen kanske för miljöpolitiken – ifall människan skrivs in i den vetenskapliga litteraturen som planetformande aktör kan klimatskeptiker och extraktivister tvingas retirera ett steg.

Samtidigt har ordet antropocen sedan ett tiotal år tillbaka migrerat från geovetenskaperna och för nu en anarkistisk tillvaro inom humaniora och konst. Det tjänar som hypermetafor för alla slags ömsesidiga påverkansrelationer mellan kultur och natur, mellan mänskligt och icke-mänskligt. Och det har varit en katalysator för nytänkande kring sambanden mellan lokalt och globalt samt mellan det mänskliga livets horisont och den geologiska tidens svindlande djup.

Också i Sverige. Nyligen publicerades poeten Jonas Grens ”Antropocen –Dikt för en ny epok”, och under hela 2016 genomför Röda Sten Konsthall i Göteborg utställningar och offentliga samtal under rubriken Antropocen. I dagarna arrangerar KTH festivalen Stories of the anthropocene där akademiker, konstnärer och aktivister ska mötas, och på Världskulturmuseet i Göteborg pågår utställningen Korsvägar med antropocenbegreppet som inramning.

Crutzens artikel har orsakat ringar på vattnet som växt till svallvågor. Det finns i dag flera tidskrifter och webbsajter som specialiserar sig på antropocentematiken och bokförlagen tycks ha insett den kommersiella potentialen i detta ”buzzword”. Antropocen har blivit ett modeord.

Begreppet har onekligen en ödesmättad och närmast kosmisk tyngd, vilket en och annan gång utnyttjats för billiga effekter. Den explosionsartade begreppsspridningen har hur som helst gjort det svårt att orientera sig i alla teorier, debatter och estetiska experiment som tagit det nya ordet i anspråk. För att inte tala om diverse mer eller mindre seriösa avknoppningar: sustainocene, homogenocene, capitalocene, cosmocene, chtulucene

Därför är boken ”The birth of the anthropocene” (2016) av Jeremy Davies ett välkommet bidrag. Författaren – lektor i engelsk litteratur vid Leeds universitet – ger inte bara en god överblick över hur nyordet uppkommit och spridits. Inte minst analyserar Davies förtjänstfullt hur ”antropocen” utvecklats till en politiskt laddad diskurs.

Vad gäller då kontroversen? Först och främst själva anthropos (grekiska för människa). Kritiker har påpekat att ”människan” och ”mänskligheten” i talet om antropocen är bedrägligt universalistiskt och slätar över det faktum att inte alla mänskliga samhällen interagerar med naturen på samma sätt. Fiskaren i Amazonas och oljemagnaten i Texas sätter olika ekologiska fotavtryck. Det är varken mänskligheten eller enskilda individer som har orsakat det nuvarande tillståndet utan en historiskt specifik konstellation av tillväxtideologi, kapitalism och konsumtionskultur.

En annan kritik menar att diskursen är alltför antropocentrisk: människans särställning och makt över naturen överdrivs, ”som om moln nu formas och svalor flyger endast efter att ha fått tillåtelse från mänskliga varelser”, för att låna Davies karikatyr. Med en sådan självuppskattning följer lätt en övertro på storskaliga tekniska lösningar för att parera klimatförändringarna.

En tredje invändning gäller lokaliseringen av antropocen till vissa teknologier snarare än till ekonomiska system och maktstrukturer. Begreppet blir deterministiskt, som om tekniken i sig med nödvändighet leder den historiska utvecklingen i en given riktning. Från eldstaden till oljeraffinaderiet till kärnkraftverket.

Universalismen innebär klassisk ideologi – fåtalets skuld görs till allas ansvar – medan teknikfixeringen medför att svaren på miljöfrågorna kommer att tjäna de nationer och företag som redan har makten. Antropocen är ett avpolitiserande begrepp som hotar att förstärka globala orättvisor.

Konfliktlinjen tycks alltså gå mellan marxistiskt orienterade samhällsvetare och humanister på den ena sidan, och teknikvurmande naturvetare på den andra. En sådan bild kompliceras emellertid av historikern Dipesh Chakrabarty, vars artikel ”The climate of history: Four theses” från 2009 utgör en central referens i debatten.

Chakrabarty menar att marxismens modeller och postkoloniala perspektiv kommer till korta när det gäller att förstå klimatförändringarnas konsekvenser på den planetära skalan. Dessa konsekvenser kommer att vara märkbara oavsett ekonomiskt system och på ett eller annat sätt påverka oss alla. Det kritiska tänkandet måste gå utöver traditionell ideologianalys och förstå ekosystem, naturresurser och klimatförändringar som avgörande faktorer för samhällelig förändring genom historien.

På den punkten är Davies enig med Chakrabarty. Och här ser Davies en potential i begreppet antropocen eftersom ”det geologiska betraktelsesättet är i sig självt politiskt”.

Exakt hur är lika oklart som många andra av Davies politiska visioner; hans bok bör välvilligast läsas som en debattbok, inte som ett utarbetat handlingsprogram. Han är dock tydlig i sin kritik mot ”hållbar utveckling”: ”I bästa fall är den principen så dåligt definierad att den lätt anammas av sedvanlig kapitalism. ’Business as usual’ får passera som ’hållbar utveckling’, medan grön politik reduceras till ett blodfattigt dröjande vid det förgångna, en pastoral fantasi om en orörd natur i evig harmoni.”

Tanken att vi befinner oss i en geologisk tröskelfas och inte bara i ett periodskifte av det slag vi läser om i historieböckerna kan frigöra oss från den fantasin, menar Davies.

Som debattinlägg är ”The birth of the anthropocene” ömsom tankeväckande med sina breda perspektiv, ömsom provocerande med sina svepande påståenden. Utöver polemiken ska boken ge en tillgänglig presentation av de geologiska och antropologiska utvecklingslinjer som flätas samman genom historien fram till klimatförändringarnas 2000-tal.

Bokens främsta styrka ligger inte i något av dessa båda inslag utan i kartläggningen av antropcendiskussionens framväxt. Med stilistisk elegans reder Davies ut en del missförstånd i debatten genom en god humanistisk metod – han går till källorna, och läser dem noggrant.

Begreppet antropocen blir i Davies egen förståelse en möjlighet att befria oss från vissa villfarelser, som idén om moderniteten som plötsligt ekologiskt syndafall och synen på människan som en andlig varelse vid sidan om naturens materiella förlopp. Hur årmiljoner kan bli en politisk kategori kvarstår som frågetecken. Diskussionen om antropocen lär fortsätta.

Björn Billing är fil dr i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet.