De klassiska sätten att kväsa ett uppror med undantagslagstiftning, utegångsförbud och förbud mot politiska möten har begränsade effekter mot revolter som organiseras på internet. När myndigheterna i Egypten stängde hela internet i Kairo under revoltdagarna i vintras tolkades det närmast som en delseger för oppositionen och ett tydligt tecken på att den sittande regimen var på väg att falla.
De sociala medierna Facebook och Twitter är inte bara ett sätt att organisera protesterna. De har blivit ett sätt att skapa ett nytt medborgarskap oberoende av nationsgränser.
Dagens Nyheter har träffat tre personer med egna erfarenheter av detta. Bloggaren Salim Amamou var med om revolten i Tunisien och är i dag biträdande minister på ministeriet för ungdom och sport i Tunis. Nätaktivisten Mustafa Al Nagar var med på Tahrirtorget i Kairo och är nu kampanjchef för Mohamed ElBaradeis oppositionsparti Nationella föreningen för förändring i Kairo. Och Shadi Hamid är chef för forskningsinstitutet Brooking Doha Center i Qatar och en ofta anlitad expertkommentator i den arabiska tv-kanalen al-Jazira.
Tre frågor, nio svar
Skulle revolutionerna i Nordafrika ha kunnat ske utan Twitter och Facebook?
Salim Amamou: ”Nej. De sociala medierna var helt avgörande. I Tunisien fanns inga fria medier före revolutionen – alla medier var korrumperade och statskontrollerade. De sociala medierna skapade en kollektiv medvetenhet hos befolkningen i Nordafrika som hade tillgång till dessa medier. Tack vare internet där alla kan ha kontakt med alla kunde vi organisera motståndet. Det finns de som kallar det faktum att revolterna sprider sig för en dominoeffekt. Det är fel, enligt min uppfattning; det är en och samma revolution som pågår på olika platser och med olika förutsättningar.”
Shadi Hamid: ”Ja, de skulle ha inträffat hur som helst – men kanske inte nu. Twitter och Facebook spelade däremot en avgörande roll för att fånga den internationella uppmärksamheten på vad som hände i Egypten. Många radio- och tv-bolag sände videofilmer de fått genom de sociala medierna. Och när stödet hos den allmänna opinionen i omvärlden vuxit sig starkt var steget inte långt till att politikerna i väst också började agera till stöd för revolutionen och krävde att den egyptiska militären inte skulle ingripa i revolten och de uppmanade till och med Mubarak (bilden) att avgå – och detta trots att både Tunisien och Egypten var allierade med västmakterna.”
Mustafa Al Nagar: ”De sociala medierna i Egypten var viktiga, men inte avgörande. Hela den förberedande fasen, där vi bestämde oss för att revolten skulle ske med fredliga medel, bestod av traditionella möten och diskussioner. Däremot var internet av avgörande betydelse den 25 januari när revolten startade och alla gick ut på gator och torg i Kairo för att protestera och kräva Mubaraks avgång. Myndigheterna insåg att vi använde Twitter och Facebook för att samla folk och beslutade därför att stänga internet i ett försök att stoppa processen. Beslutet att stänga internet och mobiltelefonnätet fungerade den här gången som en bekräftelse på att myndigheterna var nere för räkning.”
Revolutionerna i Egypten och Tunisien är nu inne i ett lugnare skede. Är de sociala medierna mindre viktiga nu?
Salim Amamou: ”Nej, de behövs även i fortsättningen. Den viktigaste uppgiften för de sociala medierna är att skapa nya samhällen och nya medborgarskap. Med internet kan helt nya gemenskaper skapas oberoende av nationsgränserna eftersom avstånden inte längre har någon betydelse. Jag satt i Tunis och följde allt som hände i Kairo på Twitter och Facebook. Och jag kände det som om det hände helt nära mig. Mina sympatier fanns hos dem hela tiden. Och det är den här närheten som jag tror kommer att skapa nya samhällen och nya medborgarskap.”
Shadi Hamid: ”Möjligheterna att vara en aktiv medborgare ökar dramatiskt med de sociala medierna. Nu kan vem som helst öppna ett konto på Twitter och publicera sina idéer. Samtidigt kan de få kontakt med likasinnade – var de än befinner sig. Problemet är att de flesta i Egypten och Tunisien ännu inte har tillgång till Twitter och Facebook eller vet vad detta är för något. För att nå ut med budskapen till de övriga krävs fortfarande alltifrån dörrknackning till tillgång till de traditionella medierna: tidningar, radio och tv.”
Mustafa Al Nagar: ”Det är bara fem miljoner människor i Egypten som använder Facebook. Vi kan inte bygga informationen till allmänheten bara på den kanalen. Majoriteten av människorna är så vana vid radio, tv och tidningar att dessa kanaler även i framtiden kommer att vara de viktigaste.”
Finns det risk för besvikelse – på samma sätt som i det forna östblocket – om demokratin och marknadsekonomin inte omedelbart leder till guld och gröna skogar?
Salim Amamou: ”Det är förväntningarna på en ekonomisk förbättring som är grunden i revolutionen. Vi försöker varje dag säga till folk att de inte ska ha för stora förväntningar på snabba förbättringar. Men det fungerar inte. Otåligheten och frustrationen är mycket stora. Folk har tvingats till tystnad i åratal och nu väller alla kraven fram. I Tunisien finns också yttrandefriheten som en drivande kraft. Vi hade en period av frihet på 80-talet, men den upphörde efter bara två år. Den här gången kommer vi att försvara yttrandefriheten med alla medel.”
Shadi Hamid: ”Alla revolutioner startar med optimism och engagemang och följs av besvikelse och brustna illusioner. Vi ser detta tydligt i Serbien, Ukraina och Georgien som valt att gå tillbaka till auktoritära statsledningar. Folk i Tunisien och Egypten borde inse att revolutionerna inte automatiskt leder till magiska förbättringar av levnadsvillkoren. Risken är att de misstror de politiska reformerna om de inte ser snabba ekonomiska förbättringar i vardagslivet. Vi får inte glömma bort att det är de ekonomiska välståndsfrågorna som är grunden för de revolutioner vi nu ser i arabvärlden.”
Mustafa Al Nagar: ”Vi måste utbilda unga människor och öka deras kunskap och förståelse för vad demokrati innebär. Förväntningarna är i dag stora på att revolutionen ska leda till ett bättre socialt, ekonomiskt och politiskt system i landet. Det finns en rädsla för att några ska utnyttja situationen och använda demokratin som en förevändning för att stärka sina egna intressen. Här finns också misstron från fundamentalisterna i landet som är rädda för att deras ställning ska försvagas i och med övergången till ett parlamentariskt system.”