Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Så dör det liberala arvet i Göteborg

Foto: Åke Ericson / IBL

Kulturdebatt. Vad är det som händer med det svenska opinionsklimatet? Håller liberala ledarsidor på att falla för högerpopulismens sirensånger? I tre artiklar undersöker författaren Mattias Hagberg ett värderingsskifte. I dag: GP:s ledarredaktion under Alice Teodorescu.

Alice Teodorescu vände sig mot Anders Holmberg i Agendastudion och drog efter andan. Det var den 18 september i år och hon visste att hon nu skulle säga något kontroversiellt, något som skulle debatteras och diskuteras flitigt de närmaste dagarna – framför allt i sociala medier. Det handlade om hennes syn på alliansens förhållande till Sverigedemokraterna.

Hon sa:

– Prata med dem, ställ krav och se till att de förändras, så har vi löst problemet.
Ett leende drog över hennes ansikte. Anden var ur flaskan. När Anders Holmberg frågade om hon trodde att samtal skulle förekomma mellan alliansen och Sverigedemokraterna efter nästa val, svarade hon ja, utan att tveka.

Foto: Scanpix Torgny Segerstedt. Foto: Scanpix

Nyorienteringen på Göteborgs-Postens ledarsida har varit ett hett konfliktämne ända sedan Alice Teodorescu utsågs till chef i början av 2015. Gamla ledarskribenter har slutat och tagit avstånd från henne. Det har även förekommit lokala upprop med krav på bojkott av tidningen enbart på grund av hennes texter.

Upprinnelsen till konflikten finns i den skarpa kontrasten mellan Alice Teodorescus social­konservativa hållning och den traditionella Göteborgsliberalismen. Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts lokal socialliberal tradition med rötter i 1800-talets handelskapitalism, en tradition som bottnar i hamnstadens öppna och kosmopolitiska anda och som ofta vänt sig från centralstyret i Stockholm för att i stället blicka ut över havet mot världen. Om Göteborgsliberalismen har ett affischnamn är det utan tvekan Torgny Segerstedt med hans universalistiska och antiauktoritära hållning.

Med Alice Teodorescu som ledarredaktör för stadens enda stora tidning var det som om det moraliska arvet från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, ett socialliberalt arv som Göteborgs-Posten fört vidare, inte längre var lika viktigt.

Nu som då handlar det om publicistiska val.

Torgny Segerstedt valde att bejaka det antiauktoritära och antinationalistiska stråket inom liberalismen. Under andra världskriget stod han upp för de värden som gjort liberalismen till en av världens mest framgångsrika ideologier: öppenhet, tolerans och pluralism.
Redan flera år före kriget sammanfattade han kärnfullt sin syn på förhållandet mellan liberalism och nationalism: "Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [...] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen."

Medan Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning tog strid höll Göteborgs-Posten låg profil. Tidningen hade ett folkligt tilltal och ville helst inte bli indragen i någon av dåtidens stora strider. För Göteborgs-Posten var Göteborgsliberalismen först och främst en elitideologi, förknippad med stadens köpmannafamiljer, och inte någon bred tankeström. Efter kriget blev det en ohållbar hållning och ägarna bytte fot. Ägarfamiljen Hjörne bestämde sig för att bejaka den lokala liberala traditionen. Torgny Segerstedt blev stadens hjälte.

Foto: Jonas LindstedtAlice Teodorescu. Foto: Jonas Lindstedt.

Att just en publicist som dessutom var liberal förde kampen mot nazismen saknar inte symboliska dimensioner. Det finns ett närmast symbiotiskt förhållande mellan liberalismens framgång som ideologi och papperstidningens utveckling. Det var i tidningsmakarnas dagliga verksamhet under 1700- och 1800-talen som flera av liberalismens viktigaste strider utkämpades. I tidningarnas värld blev frågor om yttrandefrihet och åsiktspluralism tydliga.

I dag står dock papperstidningen under hårt tryck. Medielandskapet förändras minut för minut, och med denna förändring tycks det också ske en förflyttning inom liberalismen. I klickekonomins tid är det som om klassiskt socialliberala idéer inte längre är lika gångbara, inte i konkurrens med hårdare texter som kapitaliserar på människors rädslor och oro. Plötsligt är det möjligt att locka läsare med ledarartiklar som är alarmistiska och hårdvinklade. Nästan alla texter som rör brännande ämnen, som migration, identitetspolitik eller nationalism, får snabbt spridning på nätet, särskilt om de har ett populistiskt anslag.
Jag tror att de återkommande bråken kring Alice Teodorescu bara går att förstå mot denna bakgrund. Den mjuka socialliberalismen är helt enkelt inte längre lika värdefull. Den är för mesig i klickokratins värld.

Valet av Alice Teodorescu som chef för ledarredaktionen, när den lågmälde socialliberalen Fredrik Tenfält gick i pension, gav en tydlig vink om ägarnas prioriteringar. Hon hade aldrig kallat sig själv socialliberal, snarare liberalkonservativ. Däremot var hon en röst som gick genom bruset – det mesta hon skrev fick snabbt spridning bland såväl meningsfränder som meningsmotståndare.

Ur ett klickperspektiv var värvningen av Alice Teodorescu kort sagt en lyckträff. Sedan hon tog över har intresset för Göteborgs-Postens ledarsida exploderat. Hon är i dag en av landets mest uppmärksammade debattörer och hennes texter några av de mest spridda på nätet.

Teodorescus koppling till Göteborg och till tidningen i övrigt är däremot svag, och antalet ledartexter som berör lokala ämnen är försvinnande få. Kanske är det befogat att tala om en enmansshow, som inte har särskilt mycket med Göteborgs-Posten som lokal nyhetstidning att göra.

Ledarsidan under Alice Teororescu är dock inte ensam om att röra sig bort från den klassiska liberalismen. Flera namnkunniga borgerliga debattörer har de senaste åren gjort en liknande resa, samtidigt som de dragit med sig sina ledarsidor. Med ett tuffare tonläge, ett tydligt fokus på samtidens känsligaste debattämnen och ett värdekonservativt anslag har de skapat en hausse kring borgerlig opinionsjournalistik som få kunde drömma om för bara några år sedan.

Hur ska denna sväng bort från den klassiska liberalismen beskrivas? Hur ser den ut? Vad betyder den?

Jag läser borgerliga ledarsidor tills ögonen blöder, allt som Dagens Industri, Svenska Dagbladet, Expressen och Göteborgs-Posten publicerat under året. Och jag ställer årets texter i relation till äldre texter och tankar som präglat ledarsidorna.

Min tes är att opinionsklimatet i Sverige försköts under förra året, att flyktingkrisen, det osäkra världsläget och den växande högerpopulismen skapade en resonansbotten för en konservativ eller möjligen populistisk vändning. Plötsligt blev det gångbart, även för traditionellt liberala debattörer, att rikta blicken bakåt mot en svunnen värld där gränser var gränser, vare sig det handlade om nationer eller könstillhörighet.

Ett mönster utkristalliserar sig snabbt och det framträder klarast på Göteborgs-Postens ledarsida: den närmast maniska upptagenheten vid identitetspolitik, migration och svenska värderingar. Mellan januari och oktober i år berör inte mindre än 149 – av de cirka 300 ledartexter som handlar om ideologi och sakfrågor snarare än att kommentera dagsaktuella händelser – dessa ämnen. Ofta i en negativ eller raljant ton.

Särskilt irriterad är redaktionen på alla som engagerat sig i frågor kring rasism, genus och mångkultur. Den 28 september skriver Alice Teodorescu att dessa aktivister upphöjt normbrytandet till en ny tvingande norm: "Likformighet och konsensus premieras, den som dristar sig till att tänka fritt ska genast sättas på plats – inte sällan av de som förespråkar mångfald som både mål och medel. Men vad är mångfalden värd när den bara handlar om yta ...?"

Framför allt, menar Alice Teodorescu, har denna kader av mångfaldsivrare undergrävt ett moget samtal om migration.

Den 3 september skriver hon: "I år och nästa år beräknas 160 000 asylsökande och deras anhöriga få uppehållstillstånd i Sverige. Var ska dessa människor bo? Var ska de jobba? Ska de gå före i välfärdskön?" Och hon fortsätter med att skriva om kriminella gäng, om hot mot poliser och brandmän och om rekrytering till IS: "Att blunda för effekterna av en gränslös politik är närmast ett hån mot alla de människor som kommit hit och som fortfarande står utanför porten till Sverige AB."

Samtidigt som invandring ständigt kopplas samman med brott och utanförskap publicerar ledarsidan en rad artiklar om "vårt behov av nationalism" och svenska värderingar. Enligt flera texter finns det en organisk samhörighet inom landets gränser, en sorts nationell "kombination av värderingar" som "är [...]unik för Sverige" som Håkan Boström skriver i en stor ledartext den 21 juli. Han erkänner dock samtidigt att det kan vara svårt att nagla fast en nationell identitet en gång för alla: "Visst kan man göra en kataloguppräkning av svenska värderingar; jämlikhet, noggrannhet och arbetsmoral. Men kultur måste i första hand förstås som tyst kunskap ...".

Samtidigt sätts det likhetstecken mellan liberalism och nationalism. Den 10 augusti får statsvetaren Gina Gustavsson stort utrymme för att förklara att "såväl en blomstrande liberal demokrati som en utjämnande välfärdsstat faktiskt förutsätter en stark nationell identitet." Och några veckor senare slår Mathias Bred fast att det inte finns några exempel på liberala samhällen som klarat sig utan ”doser av ­nationalism”.

Flera gånger ställer även ledarredaktionens skribenter dessa svenska värderingar, och den samhörighet som de skapar för vanliga svenskar, mot två andra grupper i samhället: eliten och invandrarna.

Håkan Boströms text från den 21 juli, där han skriver om en elit som "checkade ut", är ett bra exempel. Samhällets toppskikt påstås där ha vänt sig från resten av befolkningen och den svenska kulturen: ”Om samhällets eliter mest har oförståelse och förakt till övers för dem som finns runt omkring – och dagligen får deras vardag att fungera – så kommer det naturligtvis att leda till en reaktion. Och fallet brukar bli tungt för eliter som tappat kontakten med den egna befolkningen.”

Även invandrarnas förhållande till den svenska kulturen är problematisk för flera av ledarskribenterna. I några texter utmålas människor från Mellanöstern som bärare av ”traditionella” värderingar som krockar med de moderna svenska.

I en ledarkrönika om kulturella rötter, från den 9 augusti, slår Alice Teodorescu fast att föreställningen om ”den exotiske invandraren som höjer lönsamheten” om han eller hon får en plats i bolagsstyrelsen är en myt, men att det är ett faktum att ”utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken”.

Foto: ADAM IHSE / TT

Då och då ger ledarredaktionen sig själv beröm för att den vågar skriva om dessa frågor. I Sverige finns det nämligen en räddhågsen konsensuskultur, menar Alice Teodorescu den 26 mars, som gör att bara ett fåtal vågar ta i brännande frågor på ett moget sätt. Hon avslutar sin text, som börjar med en referens till Kejsarens nya kläder, med att skriva: ”Vi har alla ett ansvar [...] Vem vill jag vara, den tysta massan som ser men tiger, eller det modiga barnet som vågar gå sin egen väg.”

Det är lätt att le åt tonen. Samtidigt är den ett tydligt exempel på den individualisering som skett på många av landets ledarsidor. I Göteborgs-Posten finns, till exempel, inte längre några osignerade ledare, bara personliga inlägg med tydlig byline. Intrycket av sidan blir därför ibland spretigt och motsägelsefullt. Är åsikten som framförs tidningens eller skribentens?

Där det förr fanns en tydlig linje, finns i dag en större oklarhet.

Efter någon vecka med näsan i Göteborgs-Postens ledarsida gör jag därför en lista där jag försöker ringa in vad sidan står för.

Utifrån texterna jag läst antecknar jag: Kritik av invandringspolitik, kritik av eliten, kritik av media, kritik av identitetspolitik. Och jag antecknar: Uppvärdering av nationalism, uppvärdering av ”svensk kultur”.

Jag betraktar min korta lista. Skriver sedan en fråga: Har ledarredaktionen blivit högerpopulistisk?

Svaret är inte entydigt. Högerpopulism är ett undflyende begrepp med många olika definitioner. Nästan varenda forskare som studerat fenomenet har skapat sin egen lista över politiska beståndsdelar. En del betonar motstånd mot elit och mångkultur. Andra lyfter fram misstron mot det politiska systemet, media och invandrare.

Visst finns det definitioner som gör att man kan kalla Alice Teodorescu och hennes kollegor populister. Men kanske räcker det med att slå fast att det på Göteborgs-Postens ledarsida finns en tydlig vändning till populism, en glidning från en klassisk socialliberal världsbild, präglad av pluralism och öppenhet, mot en mer sluten och nationalistisk syn på samhället. Och det är enkelt att konstatera, med en snabb blick på vilka texter som får snurr på nätet, att det finns en koppling mellan det populistiska anslaget och antalet klick.

Man kan i viss mån förstå att tidningar lockas av den potential som finns i denna uppmärksamhets­ekonomi. Men det är en farlig och bedräglig lockelse. I slutändan riskerar den att underminera det liberala och publicistiska arv som format den svenska pressen.
Om borgerliga medieägare är beredda att rädda sina tidningar till priset av liberalismen, är det inte mycket till räddning.

Läs mer: ”Alla kan ta sig lite längre bara de anstränger sig”

Fotnot: Andra delen av Mattias Hagbergs artikelserie om flykten från liberalismen publiceras på Idé och kritik i morgon.

Fakta.  Mattias Hagberg
Mattias Hagberg.

Mattias Hagberg är journalist och författare och bor i Göteborg.

Han medverkar regelbundet på GP:s kultursidor och i flera andra kulturtidskrifter.

Som debattör skriver han ofta om frågor som miljö och utanförskap ur ett vänsterliberalt perspektiv.

Hagberg debuterade som författare 2006 med boken ”Släpp fångarna loss – ett reportage om brott, straff och trygghet” och har även skrivit romaner.I vår är Mattias Hagberg aktuell med en ny roman, ”Syndavittnet”.

Fakta.  Så här gick det till

Mattias Hagberg har granskat samtliga texter som har skrivits på ledarsidorna i ett antal svenska tidningar.

Tidsperioden för undersökningen är årets första nio månader, som jämförts med motsvarande period för samma tidningar 2010.