Kultur & Nöje

Så drillas ett vinnarbarn

Amy Chua har väckt stor uppmärksamhet för boken ”Tigermammans stridsrop”. Här med sin familj.
Amy Chua har väckt stor uppmärksamhet för boken ”Tigermammans stridsrop”. Här med sin familj. Foto: Lorenzo Ciniglio / AOP
Amy Chuas tankar om barnuppfostran väcker starka känslor över hela världen. Nina Björk välkomnar hennes bok för att den belyser konkurrens­samhällets främsta mål: framgång till varje pris.

Detta har hänt: En mamma fyller år. Hennes fyraåriga dotter ger henne ett dubbelvikt kort med ett leende ansikte ritat på utsidan. När mamman viker upp kortet möter ännu ett ansikte henne och texten ”Grattis mamma! Från Lulu”. Mamman ger tillbaka kortet och säger ”Jag vill inte ha det här. Jag vill ha ett finare kort – ett där du har ansträngt dig mer”. Hon förklarar att detta kort inte är värdigt den minneslåda där hon sparar barnens kort och teckningar.

Det är tigermamman, Amy Chua, som är här och med henne en världsbild: vinna eller försvinna. Tillika en livsmening: prestationen. I den självbiografiska ”Tigermammans stridsrop”, som nu kommit ut på svenska, berättar den amerikanska professorn i juridik om sina barnuppfostringsprinciper, modellerade efter denna världsbild och livsmening.

Amy Chuas två döttrar får aldrig: sova över hos kompisar, gå hem till andra barn och leka, se på tv eller spela datorspel, få lägre betyg än A, själva välja fritidsaktiviteter, spela något annat instrument än piano eller fiol, slippa spela piano eller fiol, vara med i någon skolpjäs, klaga över att de inte får vara med i någon skolpjäs.

I stället får de dagligen och timmavis läsa läxor, även på helger och lov, och spela piano och fiol lika många timmar. Om de vägrar? Ja, när till exempel sjuåriga Lulu i en veckas tid har övat på ett pianostycke men ändå inte lyckats lära sig det släpar Chua ut dotterns dockskåp till bilen och säger att hon ska ge bort det till Frälsningsarmén om inte Lulu spelar stycket perfekt nästa dag. När hotet inte biter går modern vidare och säger att hon ska dra in födelsedagspresenter och julklappar de kommande åren. Pianoövningarna fortsätter till sent, utan pauser för vare sig toalettbesök, mat eller vatten. Huset blir ”en krigszon” och Chua tappar rösten av allt skrikande. Men hon lyckas. Nästa dag spelar Lulu stycket perfekt.

Tigermammans barn har två vägar att gå: antingen presterar de perfekt eller så straffas och förödmjukas de. ”Du är bara skräp” är en fullständigt tillåten replik i detta universum.

Amy Chua kallar det hela för ”kinesisk uppfostran”, och hon kontrasterar den mot den slappa ”västerländska” där man är nöjd med sina barn om de övar på något instrument en halvtimme om dagen och har hyfsat många rätt på proven.

Fungerar det? Ja, det fungerar utmärkt. Chuas äldsta dotter vinner pianotävling efter pianotävling och får till sist spela i Carnegie Hall. Hon får toppbetyg i skolan, lär sig flera språk och håller förtjusande tal på familjesammankomster. Hennes yngsta dotter gör visserligen uppror vid tretton års ålder, krossar ett glas i tusen bitar på en restaurang och skriker till sin mamma att hon hatar henne, hatar sitt liv och hatar att spela fiol. Där darrar marken något för tigermamman och hon förödmjukar sig till att göra ”det mest västerländska man kan tänka sig: jag lät henne välja”.

Lulu väljer att lägga av med fiolen och att börja spela tennis. Men det spelar ingen roll. Det visar sig snart att hon ändå har lärt sig den grundläggande läxan: att prestera på topp, att vinna, att inte bry sig om vad man gör bara man gör det bäst. Frivilligt bokar hon nu ständigt extra träningstider och hennes lärare förklarar att han aldrig har sett någon göra så snabba framsteg på så kort tid.

I all sin vidrighet tycker jag om ”Tigermammans bekännelser”. Den sätter saker på sin spets. Vad ska vi ha barn till? Vad människor? Ja, i ett system byggt på konkurrens är svaret självklart: till att konkurrera med. Det är det instrumentella tänkandets triumf. Ingenting, varken handlingar eller människor, är värda någonting i sig – bara som medel för att nå målet. Ett mål som varken är lycka eller liv, utan mätbar framgång. Ja, själva målet kanske är att inte kunna skilja dessa storheter åt.

Denna tigermamma tar den stora världens tänkande med sig in i den lilla och låter dem spegla varandra. Den stora världens rädsla – asiaterna vinner över oss, de kommer att prestera mer, producera mer, uppnå högre tillväxt – är den lilla världens rädsla: mitt barn riskerar att inte att leva upp till kraven, att glida neråt i hierarkierna och bli en förlorare. Trots Chuas eget hårt lanserade bild om att det är ´kinesiskt´ som står mot ´amerikanskt´ är det samma världsbild, samma drivkrafter där som här.

Naturligtvis har ”Tigermammans bekännelser” väckt debatt. Invändningar har rests. Så skrev till exempel den amerikanske författaren David Brooks i en ledartext i Dagens Nyheter (16/2) att Chua missar att träna sina barn i det som är verkligt svårt att lära sig, nämligen gruppdynamik och social kompetens. Eftersom det är detta som kommer att krävas i framtidens arbetsliv gör hon sina barn en björntjänst där de sitter ensamma med huvudena över böckerna eller fingrarna över tangenterna.

Men sånt är bara finlir. Det instrumentella tänkandet delar Brooks med Chua. Han talar om att öva sociala färdigheter för att vinna framgång, inte för att njuta av varandras sällskap. Om vi bejakar konkurrens som den viktigaste relationen mellan människor, mellan länder, mellan världsdelar kan vi faktiskt bara tystna inför Amy Chuas metoder. Hon producerar vinnare. Detta är priset. Punkt slut.

Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra männi­skor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle. Tänk om en tigermamma kan orsaka något sådant?