Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Så erövrade högerextrema Jobbik den ungerska opinionen

I Ungern är de högerextrema krafterna starkare än på de flesta andra håll i Europa. Partiet Jobbik fick i valet 2010 nära 17 procent av rösterna och har med sin populistiska, rasistiska politik på ett effektivt sätt nått väljarna utanför de traditionella medierna.

I novemberdimman ser parlamentet nästan drömskt ut. Konturerna är suddiga, tinnar och torn bleknar mot skyn. Framför byggnaden flyter den mäktiga Donau långsamt, korsad av de upplysta broarna mellan Buda och Pest.

Det ser ut som i en saga.

Det gör det på insidan också: den nygotiska arkitekturen rymmer 690 rum och 10 innergårdar i makalös prakt, med höga valv, guld och röd sammet. Under fönstren i de breda korridorerna som omger plenisalen sitter numrerade cigarrhållare. Under den största kupolen i byggnadens absoluta mitt står en välbevakad monter med den gyllene, medeltida Stefanskronan, den kanske viktigaste symbolen för den ungerska högern. Klenoden bevakas av vakter som avlöser varandra i procedur inför turisterna.

Parlamentet stod klart 1904, är 286 meter långt, 96 meter högt och Ungerns största byggnad. Det ser ut som en plats varifrån man styr ett mycket stort rike.

I det ungerska valet 2010 vann det konservativa partiet Fidesz en jordskredsseger och fick 262 av parlamentets 386 ledamöter. Valets stora förlorare var socialdemokraterna, som i dag bara har 12 mandat mer än valets andra segrare: det högerextrema Jobbik, som fick 17 procent av rösterna och 47 mandat.

Det usla valdeltagandet – inte ens hälften av Ungerns röstberättigade tog sig till valurnorna – reducerar möjligen den verkliga siffran sympatisörer, men färska opinionsundersökningar visar att Jobbik har stöd av uppemot en fjärdedel av befolkningen och slår det socialdemokratiska partiet.

Partiet har fått stor uppmärksamhet, också internationellt för sin antiromska, nationalistiska politik, färgad av antisemitism och grov retorik.

Jobbik bildades av några historiestudenter på universitetet i Budapest 2001. Partiorganisationen kompletterades sex år senare av det fristående, men partiet närliggande, Magyar garda (Ungerska gardet), ett slags obeväpnat men uniformerat, marscherande medborgargarde. Ofta dök de svarta stövlarna upp där det förekommit konflikter mellan romer och icke-romer. Gardet förbjöds 2009 men återuppstod raskt.

I likhet med många andra högerextrema och högerpopulistiska partier förenar Jobbik en konservativ syn på familj, tradition och moral med antiglobalism och nationalism där en stark stat ska verka för de egna medborgarnas intressen. Straffen bör skärpas, kapitalismen begränsas, banker förstatligas och näringslivet kopplas till inhemskt ägande. Mångkultur anses skadligt: det ungerska folket ska värnas.

Jobbik anser också att själva Ungern borde vara större, helst lika stort som det var innan Trianonfördraget antogs år 1920, då landet i ett slag förlorade två tredjedelar av sin yta och tre miljoner invånare. Trianonfördraget må ha nittio år på nacken men upprör likväl Jobbikanhängarna, som ser ett återförenat Storungern som ett långsiktigt politiskt mål.

– Vi har haft en annan stil än de etablerade partierna, för att det hör till vårt koncept, men också av nödvändighet, eftersom vi inte har kunnat räkna med utrymme i de vanliga medierna, säger Márton Gyöngyösi och sätter sig på en stoppad sammetssoffa i en av salarna som förbinder korridorer och plenisal.

Han är parlamentsledamot för Jobbik och kallar sig skuggutrikesminister. Han är lång och ytterst elegant i kostym och blanka skor.

Som diplomatbarn är han född i Indien och huvudsakligen uppvuxen i Irak, Afghanistan och Egypten. Han läste ekonomi och statsvetenskap i Dublin och har arbetat på två internationella revisions- och managementkonsultbolag. Márton Gyöngyösi är glad och trevlig och tar sig tid trots att han har klämt in oss i ett pressat schema mellan möten och middagar med azerbajdzjanska ambassadörer och italienska senatorer (”parlamentarisk diplomati”, säger han och ler).

Hans assistent Georgina Bernáth är runt 25, klädd i svart dräkt och rak i ryggen. Medan vi väntar på hennes chef berättar hon att hon fastnade för Jobbiks politik för att den rörde vid både hennes hjärna och hjärta. Dessutom hade hon råkat befinna sig på krogen när några romer knivhögg en idrottsman till döds – men mer om det senare.

Georgina Bernáth har jobbat för Gyöngyösi sedan i våras och har massor att göra. Många är intresserade av att höra om Jobbiks framgång och hon lämnar oss under takmålningarna, där väna figurer i böljande skynken blickar ned på oss, upplysta av ljuskronornas mjuka sken.

– Motståndet hos medierna har varit bra för oss, säger Márton Gyöngyösi och fortsätter:

– Vi har kommit ut. Träffat folk. Mitt eget valdistrikt består av arton små städer och byar, och inför valet deltog jag i 47 offentliga möten och utfrågningar där. Det var en otrolig möjlighet att direkt tala om för folk vad vi står för – och få värdefull respons.

Örat mot marken: som få av de etablerade partierna har Jobbik gjort jobbet från grunden, bland tuvor, gräsrötter och ogräs.

Men om det direkta folkrörelse­byggandet har varit centralt i lands­bygdsområden med ofta låg utbildningsnivå och dålig tillgång till internet, har andra sätt varit lika viktiga för att locka sympatisörer från andra miljöer. Och även om Jobbik i likhet med många andra högerpopulistiska partier har sin största väljarbas bland lågutbildade människor i socialt utsatta områden med hög arbetslöshet, finns i partiet också en falang med universitetsexamen.

– Och de unga väljarna dras till politiken genom internet, säger Márton Gyöngyösi och upprepar: nätet har varit avgörande.

Jobbik har en stark, utvecklad nätnärvaro. På den officiella parti­sidan hittar man partiprogram, nyhetsbrev och vanlig information, även i engelsk, tysk, fransk och rysk version. Partitidningen Barikád, som kommer ut på papper en gång i veckan, har också en egen sajt. Dessutom finns Kuruc.info, en sida som inte är officiellt kopplad till Jobbik men vars intima samröre med partiet inte ifrågasätts eller dementeras av någon (inte heller av skuggutrikesministern). Kuric.info påminner om vad ett ungdomsförbund är i förhållande till sitt moderparti: lojalt, men kritiskt och djärvt pådrivande. Genom dessa och deras länkar till Facebook och Twitter når man många, var och en kan välja vad som passar den egna smaken och toleransnivån.

Vi återkommer till det också.

En annan person som har haft direkt inflytande över Jobbiks kommunikationsstrategi är Zsolt Várkonyi. Han har haft en rad uppdrag inom Jobbiks ledning, bland annat som ansvarig för kontakterna med den internationella pressen. Nu är han bara medlem.

– Jobbik var väldigt bra på internet inför valet. Vi har ett nätverk av ungrare i länder som USA, Kanada och Tyskland som skriver artiklar och hjälper oss att bygga upp en kraftfull sajt, säger han på perfekt svenska och fortsätter:

– Man måste vara radikal för att komma igenom om man inte har egna medier, och det är alltid svårt att vara den första som säger något. Men när vi anklagades för att ligga bakom morden på zigenare 2009 kunde jag räkna upp 110 brott med detaljerade fakta som begåtts av romer. Efter det minskade kritiken mot Jobbik.

Zsolt Várkonyi har silvergrått hår och är i femtiofemårsåldern. Han är högutbildad och berättar att han alltid hatat kommunismen, och därför lämnade Ungern som tjugoåring 1976 – för Sverige, där han blev kvar i sju år, innan han flyttade vidare till England. Till Ungern återvände han inte förrän de första fria valen hölls 1990.

– Fast det som finns i dag är på många sätt värre än kommunismen. Ungerns själ har förstörts, det finns ingen livsvilja här, ingen anda. Efter systemskiftet gjordes alla reformer alldeles för snabbt, allt såldes ut till utländska ägare. Ungern har blivit väldigt svagt.

Han ser på mig genom sina smalbågade glasögon med en blick av sorg och ilska:

– Du vet väl att Ungern var tre gånger så stort?

Så talar han länge om katastrofen med Trianon.

– Många ungrare är desperata. Jag var med i Fidesz förut, men blev besviken. Jag ansåg att vi måste arbeta hårdare. Jobbik var unga, mycket mer radikala killar. Det verkade sympatiskt.

Vad Zsolt Várkonyi säger illustrerar hur Jobbik har uppstått ur ett djupt och utbrett missnöje med dagens politiker, som man oavsett politisk färg anser korrupta, likgiltiga och handlingsförlamade inför problemen med segregation, arbetslöshet och säkerhet. Gardet välkomnades på många platser, eftersom polisen verkade ha abdikerat.

Även tidigare fanns i det postkommunistiska Ungern ett parti längst ut på högerkanten, MIEP, med starkt antisemitisk profil. Det är i dag helt marginaliserat. Då var romerna en lämpligare grupp i jakten på syndabockar. Där fanns reella problem: skyhög arbetslöshet och frekventa konflikter mellan romer och icke-romer, särskilt i områden med en hög andel romer. I de nordöstra, fattiga delarna av Ungern finns stora gettoliknande områden där romer lever mer eller mindre vid sidan av samhället.

Med kommunismens fall och med avregleringar, marknadsekonomi och privatiseringar försvann många arbeten. En skolreform förvärrade ytterligare segregationen.

Jobbik anklagar romerna för bidragsberoende och ointresse för utbildning och arbete; för att föda barn på barn för att göra sig ett klipp på barnbidrag (och dessutom börja bli så många att de hotar de åldrande ungrarna rent demografiskt), och till och med för att slå gravida kvinnor i magen för att skada fostret och få ett för handikappade barn högre belopp. De beskylls för stölder, ofta av mat.

Zsolt Várkonyi beskriver situationen på ett sätt som jag bara på några dagar hör på nästan identiskt vis från flera högerhåll:

– Tänk dig en gammal kvinna på landsbygden. Hon har mycket låg pension och är fattig men har en liten täppa och kanske några höns för att klara sin försörjning. Men hennes potatis och kycklingar stjäls hela tiden av zigenarna. Polisen bryr sig inte, värdet av det stulna är för lågt.

”Gypsy crime” är ett flitigt använt begrepp.

Jobbiks opinionssiffror fick syre i och med två mord, som spädde på hatet mot romerna. I oktober 2006 råkade en lärare köra på en flicka i en liten by i nordöstra Ungern. Flickan, som var rom, skadades mycket lindrigt, men en grupp romska män rusade fram, drog ut läraren ur bilen och misshandlade honom så svårt att han avled.

Ett par år senare, i februari 2009, knivhöggs en ung, framgångsrik handbollsspelare till döds på en nattklubb i Veszprém, en stad några mil väster om Budapest.

Assistenten Georgina Bernáth, som kommer från staden och ofta hängde i den populära baren, lämnade platsen strax innan våldet började när hon kände att stämningen blev hotfull. Hon säger att hon såg knivbladen. Händelsen kom att påverka hennes politiska ställningstagande. Handbollsspelaren var alltid så trevlig, säger hon, glad och omtyckt. Förövarna var romer, våldet oprovocerat.

Båda dessa händelser fick enorm uppmärksamhet och offren har blivit ikoniska symboler. Zsolt Várkonyi medger att morden gynnade Jobbik.

Skulden för den urspårade situationen faller tungt på tidigare regeringar, även enligt Jobbiks kritiker. Den prisbelönta journalisten Szilvia Varró, som har bevakat och skrivit om situationen för romerna under hela sitt femtonåriga yrkesliv, säger bestämt att diskrimineringen av romer inte alls är Jobbiks fel.

– Ansvaret ligger på såväl socialdemokratiska som konservativa regeringar. Ingen av dem har gjort något åt en situation som har varit fruktansvärd i många år.

Jobbik har inte varit sent att utnyttja missnöjet, och Szilvia Varró betonar också deras medvetna kommunikation. I bokhyllan i hennes vardagsrum står rapporter om mänskliga rättigheter och romer tätt. På golvet ligger böcker, utskrifter och leksaker. Szilvia Varró arbetar för en väletablerad, samhällsorienterad veckotidskrift, men får ofta redogöra för läget i Ungern inför utländska journalister.

Tittar man närmare på kanalerna är Jobbiks officiella hemsida jämförelsevis städad, med nyheter, program och politik om allt från transporter till ungdomar (fast på sajtens pressrum ges en bredsida åt ”lata journalister” som ”svartmålar modern ungersk patriotism” enbart för att göra sina ”tröttsamt repetitiva artiklar sensationella”). Men rotar man är ingen agenda dold: en av sajtens artiklar handlar om att ”zigenarbrottslingar” bör spärras in i ”ordningsanläggningar”, omgärdade med dubbelstaket och bevakade av polis. Endast efter registrering kan tillåtelse lämnas att lämna området; efter klockan 22 råder utegångsförbud. Möjlighet att ”släppas tillbaka till samhället” ska kunna ges den som arbetar, är laglydig och skickar barnen till skolan samt ansöker om tillstånd hos ett särskilt utskott i den lokala kommunen.

Tidningen Barikád och dess sajt har ett än mer direkt tilltal, medan hemsidan Kuruc.info är aggressiv, rasistisk och antisemitisk. På förstasidan finns flikar som ”zigenarbrottslighet”, ”judebrottslighet”, ”antiungerskt” och ”humor”, med grova skämt och roliga historier som snarare associerar till hets mot folkgrupp. Artiklar och inlägg handlar om ”den zigenska frågans lösning” (där man antyder att det bästa vore om de sköt ihjäl varand­ra), och makarna i ett gaybröllop i Tel Aviv beskrivs som ”judebögen och hans tik”. En artikel refererar en Jobbikledamot som sagt i parlamentet att partiet ser Trianonfreden, inte Förintelsen, som den största tragedin för ungrarna.

På nätet sprids rykten om påstått romska gärningsmän snabbt. Dementier och korrigeringar drunk­nar däremot.

Som sagt: ett fönster för varje smak och toleranströskel.

Jobbiks parlamentsledamot Márton Gyöngyösi lägger det ena kostymklädda benet över det andra:

– I början betraktades vi som ett parti för ett visst samhällsskikt, som ett enfrågeparti. Det är vi inte alls. Vårt program är över hundra sidor och behandlar alla områden. Vi finns överallt.

Han talar snabbt och välformulerat. Berättar att han har en hustru och ett litet barn och bor i en by en bit utanför Budapest. Att han egentligen inte är någon storstadsmänniska och att han själv inte är med på Facebook – han skulle bara bli uppslukad av det, säger han och ler. Han använder inga nedsättande benämningar eller grova ord när han talar om romerna, även om han beskriver dem som arbetsskygga och kriminella. Han säger att de romska problemen naturligtvis inte har med gener att göra, men han vill införa etnisk registrering och skapa internatskolor för romska barn ”för att separera dem från den demoraliserande hemmamiljön”.

– Jag gick själv på internat. Det var fantastiskt, säger han.

När jag träffar hans parlamentskollega Ágnes Osztolykán, som tillhör det lilla gröna partiet LMP, säger hon att tonläget i parlamentet förändrats dramatiskt med Jobbiks entré. I dag används ett språkbruk som tidigare vore omöjligt, och den enda person som får avbryta en ledamot, talmannen, har hittills inte reagerat. Hon säger att det finns intresserade och nyfikna Jobbik­ledamöter, men att de flesta aldrig missar ett tillfälle att påpeka att hon inte är ungrare utan bara rom.

– De tilltalar mig inte som en jämbördig och betraktar romerna som ett slags sociala djur som bör stängas in.

Hon tystnar och ser eftertänksam ut.

– Det har på något sätt blivit modernt att vara höger. Ungern är inte direkt känt för att vara ett öppet och tolerant land.

I huvudstaden märker turister och ovana besökare inte särskilt mycket av den hätska stämningen. Budapest är en traditionellt mer öppen och liberal plats än övriga Ungern, och i ett fyllnadsval nyligen fick Jobbik bara 6 procent av rösterna.

Inte för att man behöver åka långt för att hitta fullständigt segregerade, romska områden – på pendeltågsavstånd från centrum finns kvarter där människor bor i vedeldade skjul av plank, papp och tegel. En del av dem har inte haft arbete på tjugo år.

Men i innerstan märks ingenting. De romer jag talar med säger att de själva sällan känt sig diskriminerade. En säger att jo, när han var barn var det alltid hans familj som fick skulden om något strul hade inträffat. Jag får veta att det händer att latinamerikanska turister får höra glåpord avsedda för romer, och jag kommer på mig själv med att undra hur mitt eget vallonska utseende uppfattas. Du är för ljus i hyn för att vara rom, får jag till svar när jag frågar.

Det betyder förstås inte att särbehandlingen inte finns – tvärtom drabbar den fler grupper än romerna, främst judar och homosexuella. András Schépasz, en ung homosexuell man jag träffar, berättar att Prideparaden i Budapest har krympt ihop från ett tusental till bara några hundra personer. Folk vågar inte gå längre. Och trakasserierna har gått från obehaglig men harmlös äggkastning till något slags brännande syra. András Schépasz säger att han aldrig skulle gå hand i hand med sin pojkvän, än mindre kyssa honom offentligt.

Och i stadens åttonde distrikt, under lång tid med en stor romsk andel boende med rykte om sig att vara farligt om nätterna, har Jobbik ett lokalkontor och delar ut nyhetsbrev till alla hushåll, med artiklar om brottslighet, säkerhet och straff – och rekryteringsannonser för medlemmar till det återuppståndna Nya ungerska gardet.

Och det finns andra tecken.

Området allra närmast parlamentet ska återställas till hur det såg ut 1944, vilket kritiker menar är den konservativa regeringens ursäkt för att göra sig av med framför allt ett monument över Mihály Károlyi, Ungerns första president under den korta demokratiska perioden 1918–1919 och en av högerflankerna avskydd figur. På köpet blir man kvitt den ångestburne, vänsterradikale författaren Attila József. Hans staty ser med allvarlig, bronsartad blick ut över Donau, med sockeln täckt av ljuslyktor och röda rosor.

Ett stenkast därifrån ligger den kalvinistiska Hemkomstens kyrka, en plats som används av de högerextrema. På trottoaren framför Bauhaushuset står ett stort träkors (en donation från Jobbik). En av bysterna i stentrappan utanför ingången föreställer det fascistiska statsöverhuvudet Miklós Horthy. På kyrkofasaden sitter en megafon och de rödvitrandiga flaggor som för tankarna till Pilkorsrörelsen – dem ser man för övrigt vaja lite här och där. På väggen invid porten sitter ett stort plakat med ett citat om Guds för­evigande av Ungerns utvidgning från 1939.

Men om Jobbikanhängarna menar att de talar om sådant ingen annan talar om, beklagar sig andra – konstnärer, NGO-folk, journalister – över den intellektuella offentliga debattens låga nivå och takhöjd.

Szilvia Varró suckar också, buffar sin febriga ettåring i rumpan och säger att hon funderar på att lämna journalistiken efter föräldraledigheten.

– I Ungern är den så uppdelad mellan höger och vänster, och det är svårt att klara sig ekonomiskt för en skrivande journalist. När det gäller romerna har medierna ofta gjort ont värre. I dag kan jag också se alla fel jag själv har gjort. Vi utmålar allt som så svart-vitt, och romerna blir alltid offer. Några det är synd om.

Hon ser inte heller att regeringspartiet Fidesz har glidit åt höger på grund av Jobbik – de har alltid fiskat efter de högerextrema rösterna och partierna delar redan syn i en rad frågor och är lika upprörda över Ungerns litenhet.

Andra, som De grönas Ágnes Osztolykán, hävdar bestämt att Jobbik visst påverkar inte bara retoriken utan också politiken i parlamentet. Med samma väljarbas är Fidesz tvunget att förhålla sig till Jobbik.

I lokala val har Jobbik fått höga resultat och styr i flera av landets kommuner. Men trots det, och trots opinionsundersökningarna, tror Zsolt Várkonyi inte att partiet kommer att bli så mycket större och inte heller nå regeringsmakten. För det måste man ha åtminstone 30 procent i Budapest, och det blir svårt, suckar han och säger:

– Det andra alternativet är en koalition – men ingen vill sitta i koalition med oss.

För alldeles rumsrent är det ännu inte att lägga sin röst på Jobbik. Taxichauffören som kör mig till flygplatsen säger att han ser Fidesz som Ungerns enda hopp – både kommunismen och den påföljande neoliberalismen har varit dåliga, menar han. Och Jobbiks väg tror han inte på: de är manipulativa och leder tankarna till nazismen under andra världskriget.

– Det känns inte bra, säger han, möter min blick i backspeglen och tar av mot utrikesterminalen.

När jag frågar om han röstade i det senaste valet säger han:

– Självklart. Om man tror på demokratin måste man använda sin röst.

Hur har extremhögern utvecklats och vad innebär förändringen? I morgon kan du chatta med Expos chefredaktör Daniel Poohl på DN.se. Chatten börjar klockan 12.00.

Fakta: Extremhögern i Ungern

Det högerextrema, ungerska partiet Jobbik bildades 2001 och leds av Gábor Vona, född 1978. Det fick 17 procent av rösterna i valet 2010. (Ungerns största parti Fidesz har egen majoritet.)

Magyar garda (Ungerska gardet) bildades 2006 som en fristående men partiet närliggande organisation. Gardet leddes också av Vona tills det upplöstes 2009. ”Nya ungerska gardet” bildades snabbt.

Jobbik driver en antiromsk, antisemitisk och nationalistisk politik. Man är mot mångkultur, homosexualitet och aborter.

Jobbik har på internationell nivå samarbetat med andra europeiska högerextrema partier. Jobbik delar dock inte den uttalat antimuslimska inriktning många partier har, utan vill öka Ungerns kontakter österut.