Den franska filmstjärnan Juliette Binoche tjuvstartade i somras. I en slitsad Lanvinklänning med guldpaljetter dansade hon rejv under Strindbergs vitbleka midsommarnatt under teaterfestivalen i Avignon. Juliette Binoche ställer sig väldigt sällan på teaterscenen. Att få se henne som Mademoiselle Julie hetsade förstås upp de franska kritikerna, som annars inte svalde föreställningen med hull och hår.
Strindberg och Binoche hör till de kulturella höjdpunkterna under OS-yran i London till sommaren då föreställningen spelas på nytt på Barbican’s.
Även i Sverige har jubileumsåret redan börjat. Från Liljevalchs twittras det för fullt ur ”Ockulta dagboken”. Strindbergs tankar levereras på rätt dag med drygt hundra års fördröjning under hela 2012. Så här kan det låta: ”Såg solen i min kaffekopp.” (23/12)
Ett stenkast bort, på Nordiska museet, får man från den 16 januari också bläddra i den mytomspunna ”Ockulta dagboken”. Digitalt förstås, annars ligger det magiska originalet i Kungliga bibliotekets underjord där endast bibliotekarier med vita bomullshandskar får röra det.
Kritik har redan höjts mot att såväl staten som staden varit njugga med medel till jubileet. Kulturministern satsar 1,2 miljoner kronor, för vilka Statens Kulturråd gör en webbsajt där allt firande i hela världen ska samlas. Resten får institutionerna göra med befintliga medel, menar regeringen.
Stockholms stad ger 3 miljoner kronor, varav hälften går till en storsatsning på Liljevalchs i höst.
– Vi ville inte göra en traditionell utställning med Strindbergs målningar och fotografier, säger konsthallens chef Mårten Castenfors.
På konsthallen ska i stället scenografen Ulla Kassius skapa tolv rum utifrån olika motiv i Strindbergs texter. Ett rum ska sannolikt heta ”Ensam”, ett annat ”Grusharpan” efter Strindbergs saga om ett piano på havsbottnen.
Men det blir även äkta varor, signerade August Strindberg.
– Jag är särskilt stolt över att vi får låna målningar från en europeisk privatsamlare. Det blir saker som publiken sällan får se, säger Mårten Castenfors.
Flera kvällar i veckan ska ett tjugotal skådespelare från Stockholms stadsteater fylla rummen och låta publiken göra en fysisk resa genom Strindbergs texter.
Man kan lugnt säga att Stockholms stadsteater fyller sitt eget hus med Strindbergs dramatik. (Se faktarutan nedan). I vår har även en pjäs om Strindberg premiär. Shanti Roney spelar nationalskalden i P O Enquists ”Tribadernas natt”. Stadsteaterns chef Benny Fredriksson leder den styrgrupp för jubileet som Stockholms stad tillsatt.
– Efter det här året ska alla stockholmare ha ett förhållande till Strindberg. Även den som tycker att han är makalöst irriterande har ju skapat sig en relation, säger Fredriksson.
Därför ska varenda skolelev, mellan 6 och 19 år, få novellen ”Ett halvt ark papper” som tryckts upp på papyrus. 110 000 exemplar är beställda.
Det kan se ut som en krock, men nu hoppas de inblandade att två uppsättningar av Strindbergs ”Till Damaskus”, som har premiär med några veckors mellanrum i vår, i stället ska berika. Först ut är Dramaten, sedan går samma pjäs upp hos konkurrenten, Stockholms stadsteater.
Pjäsen spelas väldigt sällan, senast var det Ingmar Bergman som satte upp den på Dramaten 1974. ”Till Damaskus” är inte en pjäs som går att spela rakt av från ursprungstexten. Det krävs både tolkning och kraftig bearbetning av den som sätter upp Strindbergs vandringsdrama mellan den yttre och författarens inre värld. På Dramaten blir det Karl Dunérs tolkning, på Stadsteatern Etienne Glasers.
– Jag tror att uppsättningarna blir väldigt olika. Vi får se om publiken räcker till båda. Jag tror det, säger Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten.
Ute i världen hålls det symposier på Harvard-universitetet och på Sorbonne.
Fröken Julie kommer inte bara till London i sommar. Hon bor i redan i New York. Filmaren Fia-Stina Sandblad sitter och klipper en samtida version där några unga svenskar i New York spelar sig själva med Strindbergs text. ”She’s staging it” är den andra delen i en filmtrilogi.
– I förordet till pjäsen beskriver Strindberg Julie som en ”halvkvinna”. Många unga feminister känner sig som halvkvinnor. Det är inte alltid så lätt att vara halvkvinna. Vårt mål är att rädda Fröken Julie från självmordet, säger Fia-Stina Sandblad.