Han var ensam och ledsen. Så säger åtminstone myten. Den blivande riksdagsmannen och biskopen Johan Henrik Thomander vantrivdes under sina första år i Lund så mycket att hans döttrar 1895, långt efter hans död, donerade ett ståtligt gathus till universitetet. Huset renoverades i dansk renässansstil med snirkliga dekorativa detaljer och skulle bli ett hem för flitiga, manliga studenter. På så vis skulle åtminstone några vilsna pojkar räddas undan främlingskapet i studentstaden och få njuta av gemenskap och samkväm i elegant salongsatmosfär.
Att sammanfatta Hans Alfredsons gärning i svenskt kulturliv är omöjligt. Men i en tid av löpande krisrapportering om akademins – särskilt humaniorans – beskaffenhet, är det lockande att porträttera just studentprofilen Alfredson. Hur såg den ut, den mycket speciella miljö som skapade en av det moderna Sveriges mest färgstarka gestalter?
Den enkla och välkända versionen först: Hans Alfredson kom till Lund 1952 efter studentexamen vid Gossläroverket i Helsingborg. Parallellt med studierna ägnade han sig åt studentspex och revyer och skrev det klassiska spexet ”Djingis Khan” till Lundakarnevalen 1954. 1956 fick han jobb på Sveriges Radio och flyttade upp till Stockholm, där han började samarbeta med Tage Danielsson och …
Javisst. Men vad hände under de där fyra åren? Alfredson har aldrig gått någon scenskola. En fil kand från Lund – litteratur, konst, filosofi – är hans enda utbildning. Så vad hände därnere?
Jag ringer runt till de gamla vännerna. Det visar sig snabbt att Helsingborg och stadsdelen Tågaborg är en viktig prolog. Här framträder Hans med sketcher inför sina och andras föräldrar redan som trettonåring. Här skriver han ett gymnasistspex, ”Columbus eller det förlorade ägget”. Han kommer ner till Lund, går på novischfest och förirrar sig tillsammans med Lennart Levin, en av gymnasiekompisarna, i de labyrintlika gångarna bakom scenen i Akademiska föreningen stora tegelborg. Här sitter en kommitté, bestående bland annat av ikonen Folke ”Spuling” Lindh, och skriver revy. Hasse och Lennart framför en av duetterna hemifrån. De garvade spexarna häller upp whiskygroggar åt nykomlingarna. Hans får debutera på studentscenen redan under sin första termin.
Ju mer jag gräver i historien, desto starkare framträder bilden av ett litet, tajt gäng från Helsingborg som kommer till Lund och snabbt etablerar sig som en kreativ motor i den lilla studentvärlden. ”Den akademiska bondbyn”, som den kallas, är vid denna tid en sömnig, fryntlig idyll bestående av färre än fyra tusen studenter.
1953, efter bara ett år i Lund, väljs Hasse in på Thomanders studenthem. Efter att från början ha varit en plats för de skötsamma pojkar som donatorerna föreställde sig, har det flådiga huset vid det här laget blivit en gräddhylla för en utvald elit inom spexvärlden som konsekvent väljer in varandra. Alla som bor på Thomanders – ”hemiter” – får nummer; Hans Alfredson skrivs in som hemit nummer 224 och tilldelas rum 13.
Det är här, i salongen under kristallkronorna, som Alfredson skriver ”Djingis Khan”. Karnevalskommittén har utlyst en spextävling och han påbörjar arbetet redan hösten 1953 tillsammans med vännerna från Helsingborg; förutom Lennart består gruppen av Patrick Meurling och Bert Holmberg. I salongen står en gammal svart Steinwayflygel som Meurling använder när de skriver kupletter. Samma vinter spelar de upp delar av föreställningen för kommittén, och trots att de är unga nykomlingar är det, enligt vad de inblandade minns, aldrig några tveksamheter. Våren 1954 har ”Djingis Khan” urpremiär med Alfredson i titelrollen.
Levin och Holmberg är enligt uppgift döda. Jag skickar hoppfullt ett mejl till Meurling, medveten om att han är sjuk och antagligen är svår att intervjua. I stället får jag tag på Yngve Plym Forshell, som var med i ensemblen vid uruppförandet.
”Egentligen var han ganska blyg, men så fort han kom in på scen blev han som förändrad”, minns Plym, som han kallas. ”Han hade en plastik som är svår att beskriva. Samtidigt som han var väldigt rolig var han också väldigt disciplinerad.”
Lundaspex är en amatörgenre som bygger på kontraster, ironier och ordvitsar, på en blandning av schabloner och överraskningar. Hans Alfredson gör sin entré i en tid innan mikrofoner har börjat användas och ensemblen uppmanas att ”spotta replikerna”. Bakom scenen dricker man punsch för att lena upp halsen. Lyssnar man på Alfredsons framträdanden senare i livet hör man hur han har behållit den övertydliga, nästan bräkande artikulationen, som i sig blir komiskt effektfull.
Plym bodde på Thomanders tillsammans med Hans Alfredson. I hans minnesbilder, liksom i andras, avtecknas konturerna av en begåvad ung man med stark komisk talang:
”Vi kunde sitta och äta lunch i matsalen medan han improviserade långa monologer om vad som helst – det som senare skulle bli Lindeman. Som vi skrattade, det kunde pågå i timmar! En gång gick jag in i hans rum. Då hade han spelat in sig själv på band när han läste ur läroboken, och gick och lyssnade på sig själv medan han rakade sig. ’Nej, det här är för jävla tråkigt’, utbrast han plötsligt på bandet, ’nu måste jag läsa en rolig historia för mig själv i stället!’”
Den unge Hans är dock inte bara en clown. Han är en reflekterande person med en dragning åt det originella och intellektuella. En mångsidig talang som tecknar, skriver, regisserar och musicerar. Under Thomanders upptäcker han ett vitkalkat källarvalv fullt med gammalt bråte. På hans initiativ rensas källaren ut och väggarna täcks av stora muralmålningar med bibliska motiv, som noggrant hackas sönder i kanten för att se ”upptäckta” ut.
”Ofta imponerades vi av hans breda bildning, och hur mycket han visste om modern konst, till exempel Salvador Dalí. Till skillnad från de flesta på Thomanders som var slentrianmässigt borgerliga, var Hasse socialdemokrat och pratade ofta ideologi. Om rättvisa, att folk skulle ha det ordentligt.”
Under tonåren blev Hans, efter faderns plötsliga död, en ”slarver” som fick underkänt i skolan och måste gå om. På universitetet verkar han, trots de många engagemangen, ha blivit framgångsrik i studierna. Han avlägger tentamen i litteraturhistoria med poetik i maj 1954 – veckan efter karnevalen och succén med ”Djingis Khan”!? – och blir ”Med utmärkt beröm godkänd”.
Jag får fram Alfredsons uppsatser från Lund och noterar att de är välformulerade, prydligt maskinskrivna alster. Särskilt intressant är hans uppsats om Aldous Huxleys utveckling under 1920-talet. Hans tes är att det är genom vänskapen med livsdyrkaren D H Lawrence som Huxley lämnar sin cyniska och likgiltiga position och går i en mer idealistisk riktning. Alfredson citerar entusiastiskt Teddy Brunius studie från 1947: ”Genom samvaron med Lawrence insåg han starkare än förut att han måste ha en stark utgångspunkt. Han kände ett naggande tvivel och hans farsartade litterära engagemang dolde detta tvivel. Nu var ett engagemang och en helhjärtad inställning nödvändiga.”
Det är frestande att göra en metatolkning, göra en biografisk läsning ovanpå Alfredsons biografiska läsning. Är det sig själv han analyserar? Sin längtan efter att möta en konstnär som kunde leda honom mot det hjärtliga och livsbejakande? Det skulle bekräfta teorin om att Tage Danielsson var den som stod för ljuset och värmen i Svenska Ord, medan Hans Alfredson var svärtan, den sarkastiska grimasen – en teori som åtminstone tjänar som förklaring till det mörka stråk som gått genom Alfredsons konstnärskap efter att samarbetet upphörde.
Men den unge Alfredsons nyfikenhet på vänskapens betydelse för Huxley är också intressant mot bakgrund av hans egna starka band från tiden i Lund. Han lämnade Lund och Thomanders 1956 (efter att ha hunnit med en termin som redaktör för kårtidningen Lundagård). Men trots det dryga halvsekel som förflutit, möts jag gång på gång av anekdoter om hans enorma vänfasthet; hans kontinuerliga kontakt med bekanta från Lundatiden, besöken på somrarna, hans deltagande i sällskap som Uardaakademin och Sankt Jöns gille. I Svenska Ords filmer, som spelades in i Tomelilla på skånska Österlen, vimlar det av gamla och unga hemiter i birollerna. Lars Olson, som tecknade affischen till ”Djingis Khan” och själv falsettsjöng i rollen som Sulitelma, anlitades som scenograf i flera av de klassiska Hasseåtage-uppsättningarna på Berns.
Hans besökte Thomanders senast i vintras, uppger förmannen Björn stolt. ”Han hade med sig ett paket kaffe, vårat var slut.”
Muralmålningarna i källaren?
”De finns kvar.”
Berättelsen om Hans Alfredsons tid i Lund, inser jag, handlar inte bara om hur en svensk underhållare skapas och formas i en intellektuell, studentikos humortradition som kan härledas till såväl Falstaff, fakir som Hjalmar Gullberg. Utan att förringa betydelsen av legender som Cilla Ingvar, handlar den också om betydelsen av livslång vänskap mellan män som gör saker tillsammans. Det är säkert ingen slump att Alfredsons son Tomas har gett konstnärlig riktning och svärta åt vår tids mest hyllade manliga komikergrupp, Killinggänget.
Jag blir märkligt rörd när Patrick Meurling, en av medförfattarna till ”Djingis Khan”, oväntat ringer upp. I sviterna efter en stroke har han svårt att tala, men vill ändå berätta om Hans, som han känt sedan de bodde i samma kvarter i Helsingborg. Storebror Kim Meurling, död 2005, var en av Hans närmsta vänner.
”Vi är en gammal krets nu”, säger Patrick. ”Vi har blivit gamla.”
Han vill gärna berätta om en upplevelse med Hans från deras tid som scouter hemma i Helsingborg under en hajk på Söderåsen i januari.
”Det var en mörk kväll och vi gick i vår patrull, Ugglan. Hans hittade på en ramsa. Påhittade ord. Den har aldrig skrivits ner.”
Med gemensamma krafter hjälps vi åt att få ner de gamla orden på papper. Jag upprepar nonsenstexten i telefonen, förstår hur det kan ha låtit. En sen kväll med gänget. Ett ljus i mörkret.
Alla massa tjing
fillibom, Finspång!
Nalla kassa jing
villeving, Long John!
Muli-suli-duli-buli!
Biff! Boff! Boll!
Ugglan, Ugglan, åtta-noll!