Så skulle Europa ta makten över Afrika

Publicerad 2012-12-09 12:41

Bild 1 av 4
Port Said, Egypten, november 1956. På bilden brittiska trupper som tillsammans med franska och italienska styrkor återtagit Suezkanalen. När USA vägrat ge stöd till européerna erövrar Nasser kontrollen på nytt. Foto: Corbis
Eurafrika 1961. Officiell karta över EEC, Europeiska ekonomiska gemenskapen.
På 1950-talet var Eurafrika i den politiska debattens centrum. Anton Zischkas bok "Afrika-Europas gemensamma uppgift nr1" utkom 1951, Pierre Nords "Eurafrika - vår sista chans" skrevs 1955.
preload icon
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

I måndagen tilldelas Europeiska unionen Nobels fredspris i Oslo. Men bakom den ­moderna mytbilden av fredsprojektet döljer sig en historia om koloniala ambitioner. Det som skulle ena Europa var en gemensam exploatering av Afrika – och projektet hölls vid liv ända in på 1960-talet, skriver Stefan Jonsson och Peo Hansen.

I måndagen tilldelas Europeiska unionen Nobels fredspris i Oslo. Men bakom den ­moderna mytbilden av fredsprojektet döljer sig en historia om koloniala ambitioner. Det som skulle ena Europa var en gemensam exploatering av Afrika – och projektet hölls vid liv ända in på 1960-talet, skriver Stefan Jonsson och Peo Hansen.

"Europa ska bli din revansch.”

Orden fälls på kvällen den 6 november 1956, av Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer till Frankrikes premiärminister Guy Mollet. Denna kväll i Paris inser de att maktbalansen i världen är slutgiltigt förändrad.

Gamal Abdel Nasser, Egyptens president, har några månader tidigare nationaliserat Suezkanalen, dittills kontrollerad av Storbritannien och Frankrike. Den 5 november svarar Frankrike, Storbritannien och Israel med militär invasion. Sovjetunionen hotar med krig om inte angreppet avbryts. USA:s president Eisenhower blir rasande därför att hans allierade planlagt angreppet bakom hans rygg. Han kräver eld- upphör under hot om att dra in USA:s stöd till Västeuropa. Men Storbritannien och särskilt Frankrike insisterar på sin rätt att ge uppstickaren Nasser en läxa. Ett nytt världskrig tornar upp sig.

I detta kritiska läge bestämmer sig Adenauer för att trotsa opinionen i hemlandet och genomföra ett sedan länge planerat Parisbesök. När tåget från Bonn anländer till Gare de l’Est välkomnas Adenauer av salut, nationalsånger och högvakt. Budskapet till världen är tydligt: för att befästa Europas enighet och ställning i världen sluter Västtyskland upp bakom Frankrikes krig mot Egypten.

Men det är förgäves. Samma kväll telefonerar Storbritanniens premiärminister Anthony Eden till Mollet för att säga att han tvingats vika sig för USA:s ultimatum och gått med på vapenvila i Egypten. Mollet är slagen. I historieböckerna beskrivs Suezkrisen ibland som ett andra Waterloo, denna gång inte bara för Frankrike utan också för England och hela Västeuropa.

När Mollet lagt på luren drar Adenauer slutsatsen av det inträffade för sin vän: ”Frankrike och England kommer aldrig att bli stormakter kapabla att mäta sig med USA och Sovjetunionen. Samma sak gäller för Tyskland. För att kunna spela en avgörande roll i världspolitiken finns det därför bara en väg att gå för dessa länder: det är att gå samman och upprätta ett enat Europa. … Vi har ingen tid att förlora: Europa ska bli din revansch.”

Europa som revansch? Denna kväll cementeras samförståndet mellan Mollet och Adenauer. Fyra månader senare är EEC, Europeiska ekonomiska gemenskapen, ett faktum, som sedan utvecklas till det EU som i morgon tar emot Nobels fredspris.
Det var pakten mellan Adenauer och Mollet som gjorde att Romfördraget och EEC blev till. Men frågan är om EEC blivit till utan Nasser, eller i vart fall utan det framtidsscenario han representerade: en panarabism med anspråk på självstyre för de arabiska folken, med udden vänd mot kolonialmakterna, med fingrarna i Algeriets befrielserörelse och med ledande roll i Bandungrörelsen där tredje världens befriade stater krävde att själva få välja väg, bortom både USA:s och Sovjets diktat.
För att bemöta detta scenario måste Europas länder ”gå samman och upprätta ett enat Europa”. I alla handlingar kring EU:s bildande på 1950-talet ljuder ett geopolitiskt grundackord: Europa kan bara återta sitt globala inflytande om det enas.

Hade general Nasser vågat nationalisera Suezkanalen, och hade de algeriska rebellerna vågat ta till vapen mot Frankrike, om Europa varit enat? frågade liberala internationalens ordförande Roger Motz hösten 1956. ”De arab-asiatiska nationalisternas försök att kasta ut européerna ses nu av många liberaler som den mest uppfordrande anledningen till att skynda på den västeuropeiska enheten”, skrev New York Times samtidigt.

När dagens EU, eller EEC, bildades var det inte fredsviljan som avgjorde. Hade de europeiska ledarna endast haft freden och säkerheten som mål hade vi inte haft något EU. Då hade Europas stater nöjt sig med Nato, som i slutet av 1940-talet och särskilt efter Västtysklands inträde på 1950-talet gav västeuropeiska stater bästa tänkbara garanti mot att krig skulle uppstå dem emellan. Hoten projicerades nu på Sovjetunionen – och i förlängningen också mot allt och alla som befarades kunna falla under dess inflytande, sådana som Nasser och i förlängningen hela Afrika.
Likväl påstår många att EEC grundades som ett fredsprojekt. De menar att vi ska tacka EU för att nazismen inte kommit tillbaka, för att Tyskland och Frankrike blivit vänner, för att ha underlättat Spaniens, Portugals och Greklands omvandling från diktaturer till demokratier, för att sedan ha spelat samma roll i Östeuropa samt för att efter den 11 september ha utövat en europeisk soft power som dämpat den amerikanska militärens hårdförhet.

I den stora forskningen om EU är denna myt sällan ifrågasatt. Säkert beror det på att forskarna i regel delar en positiv grundinställning till EU-projektet, men också på att myten rymmer ett korn av sanning, liksom det ligger en smula sanning i myterna om USA som frihetslandet, om Frankrike som jämlikhetens hemvist eller om Kina som vishetens imperium.

Men fredspriset till EU innebär också en risk, att myten växer sig så stark att hela EU:s historia förvanskas. Varför bildades dagens EU? Det skedde dels för att rationalisera de europeiska staternas ekonomier genom att stegvis ta bort handelshinder och införa fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital, dels för att, i nära samarbete med USA, konsolidera de västeuropeiska staternas politiska ställning gentemot den sovjetiska maktsfären. Detta är allmänt känt.

Mindre känt, för att inte säga okänt, är att grundarna såg Europas afrikanska kolonier som en nödvändig förutsättning både för pånyttfödelsen av Europas ekonomi och för säkrandet av dess geopolitiska ställning.

Dagens EU härleder ofta sitt ursprung till Schumandeklarationen den 9 maj 1950 i Paris. I fredens namn bjöd Frankrikes utrikesminister Robert Schuman in Västtyskland och andra länder att ställa sin kol- och stålproduktion under övernationell tillsyn. Därmed lade han grunden för Europeiska kol- och stål­unionen, EEC:s föregångare.

Att Schuman ansvarade för ett ytterst blodigt kolonialkrig i Indokina samtidigt som han i Europa talade om fred och försoning är det ingen som påminner om när vi numera firar Europadagen till minnet av den 9 maj 1950. Glömt är också att Frankrike i deklarationen bjöd in sina europeiska partners att med gemensamma krafter ”förverkliga en av sina grundläggande uppgifter, nämligen att utveckla den afrikanska världsdelen”.

Frankrike lade in hänvisningen till Afrika därför att man visste att det skulle vara oemotståndligt för Tyskland som sedan 1918 saknade tillgång till afrikanska råvaror och marknader, och därtill skulle det hjälpa Frankrike att skaffa investeringskapital till sina kolonier. Som Jean Monnet (hjärnan bakom Kol- och stålunionen) föreslagit för Schuman skulle Afrika bli Frankrikes brudgåva till det europeiska samarbetsprojektet.

Tanken att Europas enande förutsatte en gemensam kolonisering av Afrika lanserades under mellankrigstiden av en annan av EU:s anfäder, Richard Coudenhove-Kalergi. För att undvika en upprepning av första världskrigets blodbad grundade han med stöd av dåtidens politiska och intellektuella elit Paneuropeiska unionen. I dess ekonomiska program var Afrika ”en oundgänglig del” av Paneuropa. ”Afrika skulle kunna förse Europa med råvaror för dess industri, livsmedel för dess folk, mark för dess befolkningsöverskott, arbete för dess arbetslösa och marknader för dess produkter”, skrev Coudenhove-Kalergi 1929.

I mellankrigstidens krisande Europa framstod ”Eurafrika”, som den nya enheten kallades, som lösningen på alla problem. Frankrikes regering bjöd flera gånger in övriga europeiska länder att delta i ”utvecklingen” av de afrikanska kolonierna. Tanken var att Europas enande skulle börja i Afrika. Enligt de franska regeringscheferna Albert Sarraut och Joseph Caillaux gällde saken “ett Europa som stöds av Afrika, och ett Europa som förenas av Afrika”.

Efter andra världskriget återknöt man till planerna. För att enas behövde Europa en gemensam sak, och denna sak var just Afrika, som framställdes som en möjligheternas kontinent med plats åt alla. När Europarörelsen samlades på den stora Haagkongressen 1948 för att diskutera Europas framtid stod kolonierna högt på dagordningen, och man var överens om att internationalisera kolonialsystemet. Nu när vi ska bygga upp Europa har vi ett trängande behov av ”livsrum” i betydligt större skala än vad de gamla nationerna erbjuder, förklarade Hendrik Brugmans, företrädare för Europeiska federalistunionen. Han bad sina åhörare om förståelse för att han använde det nazi-anstuckna ”livsrum” (Lebensraum). De ursäktade honom gärna; enigheten om att Europas återuppbyggnad krävde enorma resurser och därför ett samlat grepp om kolonierna var stark och utbredd.

Ur Haagkongressen föddes i sin tur Europarådet, som utvecklade planer för Europas framtid där Afrika stod för råvaror och expansionsmöjligheter. Den förre franske premiärministern och dåvarande ordföranden i Europarådets ekonomiska kommitté Paul Reynaud sammanfattade saken 1952: ”För att Europa ska bli livskraftigt måste vi också tillsammans exploatera den afrikanska världsdelens rikedomar och där försöka hitta de råvaror som vi nu köper från dollarområdet, utan att kunna betala.” Danmarks representant Hermond Lannung instämde och konstaterade att Europa redan hade förlorat “slaget om Asien”. Nu måste européerna gå samman för att inte också förlora ”slaget om Afrika”.

Under hela 1950-talet är bilden sig lik. Och när förhandlingarna inför EEC:s bildande drar i gång på allvar 1956 är enigheten stor om att medlemsländernas kolonier också ska in i gemenskapen. För Frankrikes del är det ett absolut villkor: antingen ska landet ingå med hela sitt imperium, eller också ska det inte ingå alls. Med undantag för Holland, som länge sätter sig på tvären, godtar de andra staterna gärna Frankrikes bud. Nu som förut är skälen ekonomiska och geopolitiska. ”Genom att hjälpa Afrika och samtidigt stödja sig på henne, kommer gemenskapen att kunna förse Europa med jämvikt och en ny ungdom”, heter det i ett av förhandlingsdokumenten. Kort efter Suezkrisen klargör Tysklands utrikesminister Heinrich von Brentano sitt stöd för Frankrikes krav:

”Under en lång rad år och i ett flertal olika europeiska organisationer, såsom Europarådet och Oeec [nuvarande Oecd, ursprungligen bildat 1947 med uppgift att administrera Marshallhjälpen], har planer utarbetats för de europeiska staternas gemensamma exploatering av kolonierna. Hittills har dessa planer inte kunnat realiseras. Påtryckningsarbetet inom ramen för Schumanplanen lyckades inte heller det med att inlemma kolonierna i Europeiska kol- och stålunionen. Detta till trots har majoriteten av länder i dessa förhandlingar, och i synnerhet vad beträffar den tyska ståndpunkten, aldrig uttryckt några som helst tvivel om det angelägna i att införliva kolonierna.

Från tyskt håll har det vid åtskilliga tillfällen framförts kritik mot att Schumanplanen inte såg till att innesluta kolonierna. Betydelsen av denna orubbliga vilja hos de europeiska staterna och särskilt hos Tyskland har på intet sätt förminskats av den senaste utvecklingen i världspolitiken. En konflikt om kolonierna, framför allt de afrikanska, mellan de kommunistiska staterna och den västliga statsgemenskapen är utan tvivel under uppsegling. Utgången av denna konflikt kommer att ha en stor, kanske avgörande betydelse för den framtida maktfördelningen i världen.

Följaktligen måste kravet på att inlemma kolonierna i EEC inte bara accepteras, det måste välkomnas.”

I februari 1957 ligger ett avtal klart som med särskilda handelsregler och en särskild kolonial investeringsfond tvångsansluter halva Afrika men också delar av Västindien och Oceanien till den gemensamma marknaden. Den europeiska gemenskap som bildas 1957 har mer än tre fjärdedelar av sin yta utanför Europa och sträcker sig hela vägen från Rhenflodens utlopp i Atlanten till Kongobäckenet i Afrika.

”Mot Eurafrika!” lyder rubriken på Le Mondes förstasida dagen efter att regeringscheferna enats. Några dagar senare gör premiärminister Guy Mollet officiellt besök i USA och förklarar för amerikanerna vad det förestående Romfördraget innebär: “Jag vill framhäva vikten av Europas enhet: den är nu ett faktum. För några dagar sedan undanröjde vi de sista hindren på dess väg, och nu föds en än bredare enhet: Eurafrika, en långtgående association där vi skall arbeta tillsammans för att främja framsteg, lycka och demokrati i Afrika.”

Eurafrika är i dag en bortglömd del av EU:s historia. Det är inte svårt att förstå varför. Det svär mot bilden av fredsprojektet. Införlivandet av Afrika skulle hjälpa Frankrike att blåsa liv i sitt imperium och rättfärdiga sin militära repression i Algeriet. Det skulle skaffa fram tyskt kapital till exploateringen av Sahara och ge den västtyska industrin avsättningsmöjligheter och marknader genom stora infrastrukturprojekt – oljeutvinning, gruvor, kraftverksdammar, aluminiumverk med mera. Därtill skulle det lägga grunden för det gemensamma fransk-tyska kärnvapenprogrammet i Algeriet.
Samtidigt skulle Eurafrika ge kolonialmakterna argument mot den växande antikoloniala opinionen. I den eurafrikanska retoriken var kolonialismen inte längre kolonialism, utan doldes bakom beteckningar som ”utveckling” och ”ömsesidighet”.

Och allt syftade till att ge de europeiska staterna en vidgad ekonomisk bas och ett geopolitiskt inflytande gentemot både USA och Sovjetunionen samt inte minst mot befrielserörelserna i tredje världen.

Detta är inget stickspår i EU:s historia, utan en del av dess fundament. Dagens EU hade knappast existerat om det inte från början utformats som en eurafrikansk gemenskap. Man kan se denna gemenskap som en övergångsformation, som snabbt förlorade politisk styrfart när kolonierna gjorde sig fria på 1960-talet, men samtidigt skapade de ramar och villkor som bestämde deras utveckling under lång tid framöver, ja, egentligen ända till i dag. De som däremot försökte bryta sig ut och gå en egen väg – det fria Algeriet, Guinea, det tidiga Kongo och Ghana – straffades handfast eller drevs in i famnen på Sovjetunionen.

Kanske kan EU en dag bli ett fredsprojekt; det vore självklart en god idé. Kanske kan fredspriset rent av bidra till en sådan förändring. Men i så fall måste organisationen göra upp med den historiska myten om sig själv som fredsunion. Det är svårt att tänka sig ett större hot mot världsfreden än ett Europa som agerar i blind övertygelse om att det är världsfredens väktare. Som dagens kris visar utgör fredsmyten även ett hot mot freden inom EU självt. De alltmer illavarslande konflikterna både inom och mellan EU-länderna borde alltså signalera att föreställningen om att krig inom unionen, just tack vare EU, skulle vara ett avslutat historiskt kapitel är en farlig villfarelse.

Och kanske ska morgondagens pris tillägnas Egyptens gamle härskare Nasser, vars förhatliga närvaro drev på integrationen. Det vore i så fall helt i EU-fädernas anda. Under festlig­heterna efter Romfördragets undertecknande den 25 mars 1957 tillät sig Louis Armand, hög EU-dignitär och fransman med ansvar för Sahara­regionen, att skämta: ”Låt oss resa en staty av general Nasser, mannen som enade Europa.”

Läs även författaren Colm Tóibin: EU - hjälten som blev en dåre.



Läs mer:

EU prisas – och risas – i Oslo

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

Vägde bara 20 kilo. Argentinsk flicka räddad från garage efter nio år.

godis500
Foto:TT

Ikea exporterar även godisvanor. Kan ge ökad export av svenskt godis. 150  8 tweets  142 rekommendationer  0 rekommendationer

Hur ofta äter du lösgodis?

Annons:
Annons:
Annons: